Allt nedan är helt sant med undantag för ”Anna” som i egentligen heter Charlotte.
Vi hade varit ute i linköping och som så många gånger förr, blivit för fulla för att ta oss hem till våra ordinarie hem och således bestämt oss för att övernatta i en viss klubbstuga i anslutning till vår gamla gymnasieskola. Det var jag, Martin, David och Anna som i vanlig sed, festat loss denna kyliga lönehelg i december. Martin och David är tvillingbröder och kom att bli mina nära vänner under gymnasietiden. De båda valdes efter mycket om och men till Natve-klubben på Katedralskolan där de läste. Det är synnerligen hedersfullt att väljas in i denna hemliga klubb vars verksamhet ingen obehörig varken får eller lär veta någonting om.
Vid de speciella och mycket hemliga invalen av nya medlemmar lär äldre föredettingarna även bjudas in. Detta är en mycket gammal tradition och det är enligt mina vänner inte ovanligt att medlemmar som passerat såväl de fyrtio som de femtio, och som har möjlighet att komma, dyker upp. Alla medlemmar som går ut gymnasiet, fortfarande som medlemmar i Natve, får behålla sin nyckel till lokalen.
Klockan hade blivit mycket och de sista bussarna hade redan åkt iväg. Trots saknaden av tillfredställande värme och riktiga sängar, förföll denna gamla klubblokal nu vara det bästa alternativet för natten. Efter en iskall tiominuterspromenad från stan’ kunde vi riktigt nöjt krypa ner med några filtar i de soffor och fåtöljer som fanns att tillgå. David gick in till grannrummet med hänglås för dörren som jag och Anna, trots många års god vänskap, absolut inte fick se och hämtade några stearinljus. Anna somnade i min famn ganska fort där vi låg i soffan. Själv låg jag vaken ett tag och kunde höra Martin och Davids snarkningar sakta men säkert ta vid tvärs över rummet.
Jag måste ha somnat, för plötsligt vaknade jag till och i samma stund som jag gjorde det, kände jag mig iakttagen och obekväm som aldrig förr. Både Martin och David hade slutat snarka, men skenet av de snart nerbrunna stearinljusen bländade mig och gjorde det svårt att se om de blundade eller ej. Anna sov fortfarande mot mitt bröst och det gav mig ro och mod att försöka somna om trots obehaget. Det tog inte många minuter innan jag sov igen.
När jag under denna natt vaknade för andra gången hade ljusen helt brunnit ner och Anna var borta. Månens sken var enda ljuskällan. Genom skenet från fönstret kunde jag, i mitten av rummet utan någon som helst osäkerhet, se ett rådjur. Det stod mitt på golvet och hade sitt huvud vridet åt höger tittandes mot mig. Jag hade såklart inte lätt att tro mina ögon men det rådde verkligen inget tvivel om saken. Över rummet kunde jag se Martin ligga klarvaken, även han stirrandes mot rådjuret. Efter en stund vred det sitt huvud från mina ögon, över rummet mot Martin och David. Jag ville agera, säga nånting eller sätta mig upp i sängen, men somnade nästan motvilligt liksom någon sövde ner mig.
Jag vaknade på förmiddagen av att det flyttades möbler runt om i rummet. Anna låg bredvid mig och verkade sova, men David och Martin hade vaknat och gjorde i ordning efter oss. Klockan var säkert elva, halv tolv och det var helt ljust ute. Då mindes jag händelsen mitt i natten. Jag fick samtidigt som jag började; ”va fan alltså vad var det som…” klart för mig att det måste ju har varit en dröm, och ändrade mig och förklarade att jag hade drömt nåt helt sjukt osv. - Såg du det också? frågade Martin med darr på rösten. De kommande minuterarna skulle gå åt till en intensiv diskussion mellan oss där vi pratade om vad vi hade sett under natten. Anna och David låg snart dubbelvikta av skratt när vi pratade om rådjuret i rummet. Martin mindes och pratade om händelsen som om han drömt men skärrades snart när han kom till insikt med att jag faktiskt hade sett samma sak. Han hade liksom jag somnat strax efter att han sett djuret vrida sin blick rakt mot honom. Anna invände när jag förklarade att detta hände under den tidpunkten då hon hade gått iväg på toaletten eller var hon nu gjorde. Inte hade hon lämnat soffan någon gång under natten! Återigen fick jag känslan av att det måste varit en dröm. Det föreföll ju vara den absolut troligaste förklaringen men nu hade ju Martin upplevt samma sak!? I snön utanför fanns inga spår, i alla fall inte som vi kunde se då det nu var ordentligt nedtrampat.
Ibland tar vi upp den här natten och pratar i timmar om det, jag och Martin. Men hur vi än vrider och vänder på det, förblir det en mystiskt och ryslig gåta.
Har aldrig sett några spöken dock.. 
. Mig veterligt hade jag aldrig haft plåster i det rummet.
