När jag tog studenten var vi tre grabbar i bar överkropp sittandes på stolsryggarna i en majestätisk cab som kryssade från förorten till innerstaden.
Mången förfriskelse slank ner under resans gång och nånstans runt tidpunkten för badet i sergelfontänens iskalla vatten börjar min verklighetsperception bli påfallande dimmig och oskarp. Jag har sett i efterhand att det ju går ett sprinklersystem med rör som sticker upp här och där i fontänfan. Det var bara ren slump att man inte dök rakt på en sån där(läs: Dök med huvudet före).
Från ingenstans kommer det en professionell fotograf pilandes och får för sig att tre fjångfulla unga män som kramas och stänker vatten är ett jättefint motiv. Han tar några bilder och sticker till mig en blå lapp med en www-adress på.
Jag tänker fråga nånting men innan hjärnan hinner bearbeta språket så utstöter jag ett
"Håhååå!" och hoppar(Läs: dyker med huvudet före) in i bilens baksäte och börjar diskutera än nyare resmål med chaffuören, varpå vi brassar helvet därifrån.
Jag ringer mina kompisar som sitter och väntar hemma hos mig på att jag ska komma till min egen mottagning, vilken är två timmar försenad eftersom vi apat runt halva stan och ropat efter allsköns kjoltyg.
De låter måttligt roade efter att ha suttit med enkom min för dem totalt okända släkt som sällskap.
Jag glömmer efter några minuter att jag ringt dem, varpå jag ringer dem igen och upprepar mig likt en telefonsvarare, fast tvärtom.
Det enda jag egentligen minns av hemfärden är att min ena strumpa var borta.
Väl hemma formligen kastar jag mig över champagnen, dricker ett par-tre glas och sedan lägger mig på vardagsrumsgolvet och drar ett täcke över mig. Denna scen hade jag som msn-bild ganska länge efteråt.
Mina kamrater petar på mig men ger ganska snart upp och går hem.
Jag somnar ju givetvis som en klubbad säl, men vaknar snart igen av att golvet lämnar mycket att önska gällande komfort.
Jag sätter mig i soffan och känner omedelbart att
nu jävlar kommer spyan.
Spinger(Läs: Stapplar, älgar, lufsar. Välj ett verb) mot toaletten men känner att jag inte hinner, så jag sätter handen mot munnen för att i alla fall hindra spyan från att hamna överallt, vilket misslyckas fatalt i och med att det enda min handgest åstadkommer är ett sprutmunstycke med vilket jag sprayar väggarna med champagne och färdigtuggad sallad medan jag springer genom hallen. Jag ger upp att försöka hålla tillbaka, och släpper handen från munnen. Det väller, och då menar jag
väller ut över parketten. En tsunami som rullar fram över golvet. Tur att jag inte ätit, utan mer eller mindre bara druckit.
Ingen är i närheten, så jag tänker att jag snabbt kan dölja mitt brott medelst disktrasa och hink.
Morsan kommer in i tid med att jag ligger på golvet och föser vattenmängder(Läs: champagne) fram och tillbaka över golvet.
Det hänger sallad på väggarna.
"Det är lugnt, morsan. Jag fixar det här." Försäkrar jag övertygande.
Hon säger åt mig att gå och duscha, vilket jag även gör.
Grejen är dock att polarna ska ringa när vi ska gå ut på slutskivan, så jag behöver ju mobilen. "Jag är försiktig" intalar jag mig själv och.. Suck.. Tar med mobilen in i duschen.
Och där, mina damer och herrar, blir jag liggandes. Alkoholen har vid den här tidpunkten fått det bästa av mig, och jag kan inte längre förmå mig att stå på benen. Utmattning och karatefylla.
Jag ger upp, sätter en plugg i avloppet i duschkabinen, låter den fylla upp till kanten med varmt vatten och lägger mig tillrätta i fosterställning.
Vaknar sedan på morgonen med en vattenpropp i örat som tog flera veckor att försvinna.
Två år tog det innan jag slutade automathulka vid lukten av champagne.
Jag såg även på fotografens hemsida att en större folkmängd samlats för att bevittna spektaklet vid fontänen.
Jag lade speciellt märke till några jämnåriga tjejer i publiken som såg minst sagt skeptiska ut.
Skål.