Kapitel 4 - Att tänka efter efteråt.
Efter de första 4-5 varven runt Sviestad så var det bara att inse att något inte var rätt. Åtminstone inte rätt för mig.
Kvällsläsningen blev manualen och att försöka få till geometrin på hojen till vad den en gång varit, för att dessutom lyckas få till fjädringen
åtminstone någolunda nära en standardinställning - vilket visade sig inte vara fullt så enkelt.
Ett nytt försök på årets sista träning på Sviestad senare så var det bara att inse att jag inte fick till det.
Till att börja med så kändes det skitskumt på alla sätt o vis, var det inte framhjulet som studsade runt så var det bakhjulet som gjorde det,
en hel del oplanerat bakhjulsåka, bromspunkter stämde inte alls längre och det var inte lätt att försöka lära om när man mest försökte hålla
hojen på banan. Europas värsta styrfladder, imma på visiret och alla möjliga andra spännande ursäkter senare (vi var ett par i depån som kom fram
till att det där med att ha en ursäkt, det var det viktigaste när det gick åt skogen) så hamnade dagens tider på 1.07.
Tillbaka i garaget och började riva lite medan jag bytte kvällsläsning till KIT-manualen. Där kom nästa intressanta lilla käftsmäll - Serviceschemat.
Var 150:e mil står det "Pistons - Check/Replace" och var 300:e mil står det likadant, fast utan "check", på raden under står det som tur var bara "check" bredvid vevaxeln...
Där rök de 3-4 pilltimmarna i garaget för ventiljusteringen som halvstor service då. Nåväl, en sak i taget.
Motorn skulle vara klart lättare att få ur med fjädringen på plats, så till att börja med så fick motorn skiljas från ramen och offerter på en service i storleksordningen renovering.
Jagade tag i Öhlins-Jocke på FJJ Racing, och snart så var dyrgriparna och fick den ömhet och kärlek de så väl behövde. Tydligen så var det inte värst illa, något shim fick bytas ut, gaffelbenen poleras, inställningar rättas till och en hög nya fjädrar blev receptet för att få fjädringen att funka som den ska.
När väl fjädringen var iväg så pratade jag med killarna på MotoStop. Ett litet ljus gick upp för mig när jag insåg att jag pratade med Niklas som tidigare hjälpt mig när han jobbade åt en annan verkstad, enormt servicemedveten och duktig kille vilket gjorde att jag rekommenderat hans förra arbetsgivare både en, två och en hel hög gånger. Äntligen ett val som blev enkelt! En sen kväll åkte motorn i en låda för att transporteras till Orminge dagen därpå. Niklas och Mattias tog sig gladerligen an utmaningen och kikade uppskattande på när jag rullade in motorn på en pirra medan de tog emot en krockskadad eu-moppe. Helt enkelt allt som har med något 2hjuligt att göra verkar ramla in i den verkstaden, och det bästa av allt är att jag
vet att grejerna blir väl omhändertagna. Visst, jag har väl grävt lite i en motor förr, och med manual så är det väl inte raketforskning, men det är skönt att veta att det blir gjort av någon som vet vad han pysslar med, och nu blir den genomgången fullkomligt utan att jag står o glömmer någon skruv någonstans.
Med allt viktigt iväglämnat så var det dags för det som inte var fullt så viktigt - Kåporna.
Jag hade en tanke om att fortsätta med rosa o svart som jag hade på förra hojen, men när jag även fått dit lite rött att fästa siffror på så insåg jag att det bara såg ut som skit. Med ett par kåpreparationer i någorlunda färskt minne så kom jag fram till nästa slutsat - specialarlack är överskattat. Drog iväg och inhandlade ett par liter svart sprayfärg och klarlack - här skulle det grundmålas i en enkel solid färg som inte skulle se lattjo ut bara för att man hävde på lite nytt glasfiber! Matt svart och blank klarlack blev ett lagom mellanting! I samma veva beställdes röd vinyl och ett startnummer bokades. #21 fick det bli med någon form av tanke till black-jack. men efter att ha gjort första kåpsetet klart och fått dit den röda vinylen på kåpglaset så insåg jag snart att siffrorna var för stora.
Hade jag varit dålig på att planera så hade jag sagt att jag gjorde för små röda fält, men nu var det biltemas siffror som var för stora! Det tråkiga i det hela var att de var ganska så precis i minsta storleken som reglementet tillät. Eftersom jag avskyr att göra om saker så fanns det bara en sak kvar att göra - ringa Anja på SVEMO och be om att få byta startnummer till något ensiffrigt. Jag fick välja mellan 9 och 3, 9:an fick det bli för då kunde jag ju vända uppochner på 6
rna med och få ut lite fler siffror ur ett paket!
Nu var det dags att jaga upp Danne!
Danne är en trevlig filur jag hittade via facebook där han erbjöd sig att göra klibbor åt de som ville ha, till ett högst rimligt pris.
Då Wellcos dekorskrivarkille håller till i ljusdal, Etikettdoktorns i Växjö så fick Danne uppdraget att göra dekaler! Det tog ungefär en lättöl och en halv chipspåse innan Messanger plingade till i mobilen och de var klara - Resten av den kvällen spenderades i dekalklibbandets tecken! Nu ska jag väl inte påstå att jag är en naturbegåvning som borde jobba med varken dekaler, vinyl eller lack, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var missnöjd över resultatet!
