Efter vad som kändes som en evighets flygresa, och minst två evigheter för att ordna en hyrbil kom vi fram till banan i fredags eftermiddag.
Urlastning påbörjades och vår depåbox städades och fixades till. Däck byttes, värmare sattes på och hojar gicks igenom.
Min hoj var en av dem som gicks igenom - Eftersom det blev lite stressigt innan lastningen så tyckte jag det kändes bäst att gå igenom allt en gång till -
Fylla på vatten o watervetter i kylaren, kolla så bromsar o hjul var dragna, få igång laptimer o dataloggning, testa positioner på fotpinnar osv.
Det tog faktiskt ungefär den energi man hade på fredagen så när vi gav upp så var det bara att ge hjulen en sista koll kvar.
En schysst middag på restaurangen bredvid hotellet (mest för att hotellets restaurang var "complet") och man slocknade som ett ljus.
Väl vid banan, aningens sen var det bara att konstatera att första passet var bara att hoppa över, jag skulle inte vara hundra på att få värme i däcken.
Efterdrog hjulen, på med värmarna för att gå o ta en kaffe vid banans restaurang/cafe. Så.
Katastrof.
När jag ska dra på värmaren på framdäcket så är det något som ligger o bromsar hjulet. Det GÅR att snurra det, men inte mer än så.
Efter lite måttande, ungefär 18 dragningar/lossningar av hjulet och svärande så kommer jag fram till att det är mina nya fina fasta distanser som
inte var riktigt klyftigt tillverkade - de ligger emot damskyddet och trycker till det när hjulaxeln dras åt och ligger o bromsar.
Var får man tag i nya distanser till en Kawa zx6, 5 mil från Almeria, en lördagsmorgon?! Daniel Mattsson visade sig ha EN extra distans med sig, så nu saknas alltså
bara en till. Letar, googlar, frågar runt i de andra boxarna - inget napp där heller. Hittar efter lite om och men en däckbytarkille som står o hjälper en grupp
spanjorer och försöker förklara, med lite teckenspråk/viftande och pekande så löser sig språkbarriären och han börjar gräva i sina lådor.
Det hjälper dock inte - harn har ingen som passar. Däremot får jag syn på ett av mina "weapons of choise" i arbetet - en VINKELSLIP. Inte nog med det, han har ett skruvstycke med!
Lite mera pekande och jag springer o hämtar en av mina numera inte fullt så omtyckta distanser och sätter igång med rondellen!
Jag blir nästan lite förvånad över resultatet som blir, ptja, inte så snyggt, men fullt funktionsdugligt! Ungefär nu har Rickard fått ihop sin hoj och dragit
ut på sitt första pass. Jag får fast hjulet, snurrar det lite o kollar så problemet är borta och mycket riktigt - det FUNKADE!
På med däckvärmaren, reser mig upp, glad som en unge på julafton med en liten segergest när jag hör ett brak och folk som skriker utanför.
Följt av "Det är en av oss!!!" Vad i helvete!!!!??? Tar mig ut till depåmuren o kikar, och där ligger Rickard ute i sanden.
Vips förvandlas uppdraget "ut på banan o kör" till "spring med kläder o prylar o försök få reda på vart han tar vägen" Hänger på ambulansen i
vår rallyhyrseat och blir sittandes på akutmottagningen under i princip resten av dagen. Framåt eftermiddagen blir Rickard inlagd och det verkar inte
hända så mycket mer, så rallyseaten får bekänna färg upp till banan igen medan jag ringer Micke och ber honom sätta i värmarna. Här ska köras!
Jag hinner med att köra dagens sista pass, och börjar få lite koll på när banan svänger åt höger respektive vänster åtminstone.
Det är mycket blinda, långa o lattjo kurvor, 3 kurvor ska tas som en, en kurva ska tas som 2, upp och ner som en bergochdalbana.
Tider är inte att tänka på - dock känns hojen riktigt bra. RIKTIGT bra. Den liksom bara gör precis som jag vill - hela tiden.
Lite fipplande med datalogger/laptimer för att få grejerna att lira...
En sväng förbi sjukhuset med laddare o dator till Rickard o sen blir det tillbaka till hotellet - sätta i sig lite mat o sova, väldans gott!
Nästa dag sover jag lite länge, men vi kommer iväg i duglig tid till banan, missar första passet igen, men satsar mer på pass 2. Jag har trots allt
gott om tid på mig att lära mig cykeln och banan. Jag börjar känna mig lite mera hemma på cykeln nu, och passar på att testa lite olika spår för att se
vad som händer. Dataloggningen känns som en MYCKET bra hjälp för att faktiskt få svart på vitt vad jag pysslar med, istället för att sitta i depån
och tycka att jag gör saker. Direkt känner jag mig tryggare med att bromsa längre in i böj, inte hårt än så länge, men åtminstone börjar jag få
den där ganska trevliga känslan för hojen och för körningen. Inbromsningen under nedlägg inför chikanen strax innan långa rakan är jag dock inte
helt kompis med än. Passar även på att dreva om innan detta pass - innan låg jag ju i min topphastighet mer än halva rakan, o det är ju faktiskt inte
så värst givande.
Orange är retardation, gul acceleration - det tar sig!
Pass 3 och 4 flyter på, och banan blir roligare och roligare för varje varv! Men så börjar hojen bluddra och bråka på start/mål rakan. Vafan.
Upp med näven i vädret o svänger av från banan, stänger av hojen o väntar på skamkärran.
Fram med dator o hylsnykelsats, men jag hittar inte felet - Träningen avbryts sålunda pga tekniska problem.
Grymt tråkigt att det inte blev mer körning, å andra sidan är jag glad att det visade sig här och inte under race. Jag har hunnit köra, jag har hunnit
känna på hojen och komma fram till att den känns riktigt bra, jag har äntligen gått tillbaka till ett effektivare körsätt igen och stortrivs med det,
däckkontot blev lite avlastat, och jag har haft ett par roliga dagar med båda nya och gamla vänner och bekanta.
Rickard blev dessutom frigiven från sjukhuset samma dag, så vi passade på att vara lite turister o spana in en westernfilms inspelningsplats, sådana som det
tydligen dräller av runtom Almeria. För att inte tala om att det var en väl behövd semester från jobbet där hemma.