Idag har jag vart både vid graven och på olycksplatsen och "hälsat på"
Först åkte jag till graven, där tog jag inga bilder av hänsyn till de annhöriga.
Det är dock väldigt fint där! Det är precis framför en tät grön häck, och en bit bort till höger står ett stort träd som nu är fullt med gröna blad som vajar i vinden.
Ännu finns ingen gravsten, bara en ljus träbit nerstucken i jorden. på den står ett nr, och därunder sitter första sidan på brgravnings "häftet".
På marken ligger hjärtat av röda rosor som Hannah la på begravningen, nu är det torkat och rosorna är mörkt brun röda. Brevid den ligger en "kudde" med grön mossa, kottar och en pinne inlindat i guld tråd. Både kudden och hjärtat va fantastiska när de va nya, de är lite torkade och vissna nu, men inte desto mindre fina. De påminner om hur fort det går, dem betyder någonting.
I rabatten har någon planterat små prästkragar, som egentligen heter något annat, men ser likadana ut, där är små vita blommor som slingrar sig efter marken. Någon, kanske samma person, har satt vita rosor, och rosor med lite begié ton i.
Stilla tårar rinner ner för mina kinder när jag ser den lilla vita ängeln som sitter mitt bland blommorna. En liten ängel, stor som en knuten manshand sitter där. Den är välgjord, med små utskurna fjädrar på vingarna, lockar i håret, och ansiktsdrag. Den ser ledsen ut, samtidigt som den ser lycklig ut, hur det går ihop det vet jag inte, men den är jätte vacker. Det ser ut som den alltid har suttit där, som att den hör hemma där...
När jag sitter där, känns allting ganska bra, och plötsligt känns det livet helt hopplöst igen, och så växlar det, fram och tillbaks hela tiden. Ändå känns det inte så jobbigt att sitta där, titta på de vackra blommorna, känna solen mot ansiktet och veta vad som numera är viktigt i livet. Det är när jag börjar tänka tillbaks på alla minnen jag har som livet känns så fruktansvärt jobbigt. Alla minnen som är så fantastiskt fina egentligen, jag har inga dåliga minnen av Fabbe men det är så fruktansvärt jobbigt att veta att jag inte kommer få några mer så fina minnen, för mig är dem guld värda, men ändå så jobbiga...
Klockan tickar på och det börjar bli dags att bege sig av, att säga hej då. Aldrig har någonting varit så jobbigt med att säga de där två orden, som det är nuförtiden. Till och med till Fabbes grav är det hemskt att behöva säga det, det skär i mitt hjärta, att behöva säga hejdå till honom och ta stegen bort till bilen.
----------------------------------------------------------------
På olycksplatsen har dom byggt en jättefin rabatt, den är i en av vinklarna i den röda ladan vid slänten.
Rabatten är rätt tom, där är fyllt med jord och längs husväggen ligger det runda stenar. Ytterkanten av rabatten är kantad av halvrunda pinnar. Det ser naturligt ut, ordnat och fint, men ändå smälter det in jätte bra.
På ladan sitter bilderna på både Nino och Fabbe, uppsatta. Det kändes fint att sätta dem där istället för att lägga fast dem under stenarna.
I rabatten finns två träd planterade, ett med rosa/lila blommor som ännu inte slagit ut, och ett till som jag inte minns färgen på, men som inte heller är utslagna. Längs träkanten sitter det små lila/blå/gula blommor som jag inte vet vad dem heter, men som är jätte vanliga på sommaren.
Där ligger plastmotorcykeln, "Fiat-Yamahan", ett gult hjärtformat ljus och dem av korten som folk lämnat som klarat sig. Där står även två elljus som brinner hela tiden, som familjen i gården har ställt ut.
Jag planterar mina två blommor, som ännu inte blommar. Just nu är dem bara gröna och ser mest ut som ogräs i mina ögon, men tydligen så ska dem blomma ut och bli fina vita blommor till slut. Den ena av dem är någon "blåklockevarriant" fast vit, och blir lite större än blålockorna, den andra är någon asiatiskt vit lilja som blir rätt stor tydligen.
Bägge två kommer från "doft" avdelningen i blommafären, och ska tydligen lukta mycket och gott. Dessutom kommer dem komma igen flera år!
Då jag är jätte dålig på allt som växer, så får ni andra gärna vattna osv om ni är där, så dem kanske överlever iallafall i år.
De som bor på gården har gjort rabatten för oss som vill sätta lite blommor mm, och alla som vill är välkomna att gör det, tänk bara på att gärna försöka göra det lite vackert och inte bara stoppa ner dem.
Ett jätte TACK till dem som bor på gården, det betyder jätte mycket för mig att dom gjort detta, och det betyder säkerligen minst lika mycket för de annhöriga. Verkligen jätte tack!
// Blomman - Stephanie
Lite bilder från olycksplaten kommer med.
