Allt det här är fel... Så jävla fel
Fabbe ska inte ligga där framme i en kista, han ska ju vara här med oss, hela sommarn. Hela livet.
Jag vill ha honom tillbaks, jag vill att han ska tjata på mig att fixa hojen, jag vill höra honom föreslå BK till lunch, igen. jag vill höra hans asgarv när jag gör bort mig.
Jag saknar honom så fruktansvärt, inte bara idag, utan varje dag.
I helgen va jag på brand och säkerhets utbildning på Öckerö. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på Fabbe. Man ställer sig frågan om man själv kan göra någonting, hade jag kunnat göra någonting om jag vart med?
Varje bild som visas, kunde likaväl vart Fabbe eller Nino. Det va fruktansvärt.
I ärlighetens namn så har jag aldrig mått så dåligt som när jag satt där, ensam, i ett rum med 29 personer. Ingen förstod, ingen visste.
Idag va fruktansvärt, Jag tänker aldrig mer gå på bregravning, med all respekt mot alla mina andra vänner, men jag orkar inte det. Det är för jobbigt. Jag lever hellre i tron om att ni finns nånstans där ute, även om jag innerst inne vet.
Det va skönt att det va så mycket folk som kom, jag kände igen de allra flesta av dem. Och att Ninos bror och mamma va där, betydde oerhört mycket för mig, jag vet hur jobbigt det är för dem med. Jag beundrar dem som orkade klä sig och komma dit.
Nu har jag legat själv hemma i sängen hela kvällen, tankarna vill inte försvinna, och jag undrar när man börjar må bättre? Innan begravningen mådde jag lite "bättre", om man nu mår bättre av att förstränga.
Jag kommer aldrig glömma det som hänt, jag kommer aldrig glömma honom eller Nino.
Vissa dagar är jag svinarg för att dem körde den vägen, och vissa dagar gråter jag som ett barn, för att jag inte va med. jag borde vart med.
Fabbe va min närmsta och absolut bästa vän, han lyssnade så fort det va nått. utan gnäll och utan tjafs. Han brydde sig alltid, vad det än va. och varje gång vi sågs så fick man en kram, en sån underbar kram, som man verkligen känner att -det betyder nånting. Jag kommer sakna hans kramar...
Jag hoppas fortfarande att jag har drömt idag och att imorgon när jag vaknar ska allt vara bra igen. Jag vill inte leva i den här mardrömmen längre. Vart va Fabbe på Ninos begravning? han borde vart där och stöttat, mig och alla andra. Fabbe borde inte vara borta... Det är fel. så jävla fel.
Jag har en vän som inte vill att jag ska skriva i tråden för mycket, jag får be dig om ursäkt, men jag måste få skriva av mig, jag kommer gå under annars. Jag är så ensam så jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu. och det här får det att kännas lite lättare.
vad jag än skriver mer nu, så kommer det bara rabblas om igen. så jag avslutar här för idag.
jag saknar dem