va i helvete e det ni diskuterar om ..lägg ner detta nu,.
vill ni diskutera om hur det e i trafiken starta en annan tråd.
denna tråden e för minnen av fabbe å nino .
inte om nån jävla statestik.
och för er som håller på att diskutera om hurvida det va deras fel eller bilisten så kan jag med handen på hjärtat som sj har sett hojarna och bilen att det va bägges fel.Man ser att bilen har bara svängt utan att titta sig för ,och man ser att dom hade för hög fart,Så e ni nöjda lägg ner nu skitsnacket
Instämmer till fullo!
Jag skäms fan när jag läser det ni skriver just nu. Låt tråden förbli ett minne för våra kära vänner. Vill ni diskutera, så gör som sagt det någon annan stans!
Imorse mötte jag upp Pinky i Frölunda, och sen åkte vi ut till Hönö och mötte Pysch vid färjan. För att sedan lyssna på ringningen för Fabbe ute på Hönö.
Det va jätte vackert, tyst och stilla... Jag önskar att alla kunde få höra det.
Efter det har jag tillbringat hela dagen med Hannah, Fabbes tjej.
Först besökte vi olycksplatsen, och när vi kom dit så satt lille Limez där och vakade över dem...
Han hade tagit med sig nya blommor till dem och satt dem i lite vatten och grövt ner dem lite i jorden.
När jag satt där uppe vid "Fabbe", så kom han och satte sig bredvid och visade lite delar han hade hittat, och sen att han hade hittat två bitar av Fabbes kåpa, som han hade stoppat under knäpuckarna på sitt skinnställ, så han alltid skulle få vara med ute och åka, det tycker jag va fruktansvärt fint gjort. Jag blev jätte rörd av det. Idag va nog första gången jag fnissade där ute också, det känns faktiskt ganska skönt.
En god vän till mig sa:
Det är inte förbjudet att ha roligt bara för att man sörjer, Sörjer gör man hela tiden innerst inne, men dem hade aldrig vetal se oss göra det hela tiden.
Efter det va vi och besökte Yamaha Center för Hannah ville se hojarna. Personalen där inne var relativt okännslig, skulle jag vilja säga, vilket är synd för jag vet att det jobbar ett par riktigt fina människor där med!
Vi kikade en stund på hojarna, och sen fick det vara bra.
Sen åkte vi till Hannah och Fabbes lägenhet för att hämta lite kläder till Hannah. Hannaha gick med upp, och jag måste säga att jag, avundas henne, är fel ord, men något liknande det! Hon är så otroligt stark, jag förstår inte hur hon orkar egentligen, men jag är jätte glad att hon gör det!
Hon Samlade ihop lite saker som hon ville att Fabbe skulle begravas med, jätte fina saker! och visade mig alla saker de hade köpt nyss till Fabbe...
Och jag tycker så synd om henne, jag lider för hennes skull när jag är med, att se allt det hon gjort och gör för Fabbe, det är fantastiskt! Jag förstår att han älskade henne, och att hon älskade honom. Dom va perfekta för varandra.
Jag fick se en bild, från liseberg, en jätte fin bild, och då kunde jag inte hålla tillbaks tårarna längre, dom va så fina tillsammans. Jag kan inte föreställa mig någon av dem, utan den andre. Fabbe va verkligen jätte fin på den bilden.
Sen låg vi på deras säng och grät en stund, och livet va riktigt jobbigt igen. Jag vill inte se henne lida så... det är hemskt. Jag vet hur jag gråter och lider, men när jag ser henne, så skär det i mitt redan sarjade hjärta. Jag vill krama henne och kunna lova att allt ska bli bra, trots att jag vet att det inte kan det... Hur kan det nånsin bli bra igen?
Det känns som jag inte riktigt räcker till som vänn, jag kan inte göra mer. vad jag än säger så vet jag att det inte hjälper speciellt mycket. Ingenting i världen, inga ord i världen kan ge henne sin Fabian tillbaks. Ingenting.
Jag kan inte gråta någonting nästan, när jag är med Hannah, inte för att jag inte vill, utan för att nånting gör att jag håller tillbaks tårarna som bränner där inne. Jag vill gärna få ut dem, men jag vet inte om det är rätt... Tänk om hon blir ännu mer ledsen om jag också gråter floder?
Nu på kvällen har jag varit där ute på olycksplatsen igen, med Bus Bo, och sen kom Rash förbi en stund också. Det va riktigt trevligt att ha lite sällskap där ute. Det är skönt att så många bryr sig om dem och masar sig dit ut.
Trots det undrar jag fortfarande, hur allting ska bli bra igen? Det kommer aldrig bli som innan, och det kommer aldrig bli bättre än innan! Det kommer alltid att vara sämmre än innan. Och vi har inte haft en changs att säga nånting.... Hur kan dem bara vara borta, jag har så svårt att förstå det? Jag vill så gärna ha dem här fortfarande, jag vill köra med dem i sommar, jag vill skratta hejdlöst åt Fabbes upptåg och jag vill njuta av Ninos lungna person.
Inget av det kommer någonsin att hända, allt jag kan göra nu är att se tillbaks på gammla minnen, men när jag gör det så gråter jag, även till de bra minnena
Hur kan det vara så?
Kommer det någonsin att bli bättre? eller hur länge ska det vara så här jobbigt? Det kommer aldrig finnas några som dem igen....
Imorgon är första dagen, då det inte finns någonting alls inplanerat, jag vet inte vad jag ska göra...
jag kommer bara ligga hemma i sängen och gråta....
även om det skulle få henne att gråta floder så är det för att det var exakt vad hon behöver just då. Många gånger kan det även vara så att man håller inne med sina tårar för att inte såra den andre och den gör exakt lika dant för att inte såra en själv. 
