Tillbaka efter samlingen och den gemensamma färden ut till olycksplatsen.
Sitter och tänker på killarna och när det gäller Lion så är min spontanta tanke att han verkade alltid så glad när man sågs. Han hade förmågan att lysa upp när man träffades, precis som om det var just det han väntat på, trots att vi inte kände varandra på djupet.
Fabian.... min lille vän med det stora hjärtat... en av de första jag träffade från det här forumet. Vi har en historia med buskörningar, långa samtal om alla tonårsproblem som vid den tiden snurrade i huvudet på honom, sjukhusbesök efter nån av avkörningarna och däremellan många glada skratt. Med tiden växte Fabian till sig lite grann och fick ordning på jobb, flickvän och allting därikring. Senaste tiden har gångerna vi träffats eller pratats vid varit få men alltid med lika stor värme.
Det är bara några veckor sen som Lion och Fabbe rullade in här med hojarna och vi skakade på huvudet, det var mörkt och i mitt tycke alldeles för kallt för att åka hoj, men dom där två brann ju för hojåkandet så ingen var förvånad.
Inte kunde jag eller LF ana att det skulle bli sista gången vi såg dem.
Den här världen har mist två glada prickar och hojhimlen har istället blivit berikad med dem. Hur ledsamt och tungt det känns att de lämnat oss så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på dem.
Lite bilder från idag, uppsittning och avfärd från Götaplatsen samt några kort från olycksplatsen.