Flickvän vill inte att jag ska åka mer

[andersbrink]

Ett tråkigt alternativ är att sluta köra mc på allmän väg. Jag valde det alternativet under 20 år.

Ditto. Men jag tyade inte längre än 15 år då vägarna runt Blue Ridge Mountain var alldeles för vackra och inbjudande. Att tänka åt alla andra ger en rätten att skaka på huvudet åt stolleprov, exkluderat älg, rådjur och vildsvin.

 

[Ozziania]

TS skriver: "Föraren av bilen såg inte oss alls."
Kan skriva här bara för att andra har sett mig och lyckats undvika att köra på mig när jag inte sett dom. Tur.
Så jag anstränger mig att välja synliga kläder.
Och helst också synlig hoj.
Inte det lättaste bland begagnat när Ninja svart är ett sånt populärt MC-mode.

Helt OT men fan så sant, något jag själv blivit varse då alla mina hojar är Yamaha polkahojar och råkar ha ett röd/vitt skinnställ o hjälm när R1an brukas.

Det händer såklart men upplever inte särskilt ofta att jag blir onormalt förbisedd av andra trafikanter..

Sticker antagligen ut som en högmogen finne i ansiktet på en supermodell

 

[blueridge]

Svårt när det handlar om relationer. Dottern har åkt sen hon var 6 nåt. +20 år senare är det svårt att få till en liten eftermiddagstur och det beror inte bara på fulla scheman. Oro är inte bara att vifta bort när det gäller den hon lever med. Är en sån suverän yta för oss, en dag på tur. Köra och uppleva, mat o prat.

Ny hjälm till henne förra säsongen. Använd 1 gång so far.

 

[b0ck3n]

Så tacksam för alla svar!

Om hon ska tvinga dig att välja mellan henne och hojen är det ju inte dig hon vill ha utan en obefintlig variant av dig.
Jag har hört liknande historier många gånger där folk blivit borttvingade från sitt livselixir av sin "livskamrat". Än så länge kan jag bara minnas en som sagt tack och adjö och flyttat till garaget. Utan hobbyn är man inte samma människa.

Min fru vägrar åka med mig på mc och jag har lovat henne att aldrig åka utan skyddsutrustning. För mig är det något jag gör för att "tvätta hjärnan" och vara för mig själv en stund. Hon gör samma tvätt genom att umgås med sina avkomlingar och deras såna.

Det här var min utgångspunkt, och var övertygad om att hon skulle stötta mig. Men hon tyckte enbart jag var egoistisk. Och jag kan förstå det också.

Har ni pratat igenom olyckan ordentligt och fått ur er alla känslor och tankar kring det? Tror att steg ett är se till att ni har bearbetat den och förstår varandras upplevelse och känslor kring den.

Inte ordentligt, om jag ska vara ärlig. Vi har gått igenom scenariot många gånger, och förut har hon uttryckt sig i stil med att "om du ska åka så ska jag sitta i en bil bakom", aldrig direkt förbjudit mig. Jag känner att hon kommit längre och längre ifrån motorcykelåkning med tiden.

Förstår jag dig rätt om anledningen till att hon inte vill att du ska köra är att hon inte vill/vågar köra efter olyckan?

Hon är livrädd att något ska hända mig, och säger hellre hej då i förebyggande syfte. Tvivlar inte alls på hennes känslor för mig ska tilläggas, det är bara jobbigt att hon förutsätter att köra MC = död.

Om du rannsakar dig själv, vilken körstil hade du innan olyckan?
Aggressivt eller lugnt o fint?

Både och. Jag har aldrig varit nära att komma för hett in i en kurva, eller legat och pressat bakom framförvarande fordon, swishat förbi övergångsställen eller korsningar i hög fart. Men jag har filtrerat i 100 blås, jag har powerwheelat på allmän väg, jag har kört 300 på allmän väg osv. Jag tyckte själv att jag valde säkra tillfällen att bete mig som en idiot. Sen olyckan så är sånt inget som intresserar mig, jag vet hur det känns att smälla. Kanske litar hon helt enkelt inte på att jag kommer köra ansvarsfullt och riskmedvetet, även om jag säger det till henne?

 

[MartinB]

Du ska lyssna på henne och gå över till F1-boat istället. Eller wingsuit.
Jag röstar för övrigt på banhoj eftersom det är det jag själv valt.

 

[Swedie]

Jag tror hon lite yxigt anser hellre förlora dig nu i enkel "hejdå" än förlora dig i död. Det är inte kul att gå igenom för en man älskar.... det gör ont överallt och tar lång tid att komma över och förändrar en i själen.

Sedan er nära döden upplevelse ihop... ändrar er på olika sätt, djupt. Man inser vad annat i livet som är viktigare. Hon väljer dig framför "hobby" MC.

Som Shimonu nämnt. Ni kanske skulle behöva prata mer om vad som hände dagen då ni hade olyckan? Fråga nya frågor om känslor, inte "aja, vi överlevde ju iaf. tjohoo"... Man blir några år äldre snabbt (mentalt) med jobbiga upplevelser...

Jag skulle rekommendera ta en paus från MC lite längre. Sedan även mentalt acceptera ingen mer MC på länge så länge du väljer henne framför MC.

Sedan, du beskriver dig som en adrenalinjunkie. Funderat på en annan typ av hoj? En hon hon inser i sig inte kommer ta död på dig? En enklare cruiser.

Mjukstarta hennes MC-intresse igen. Visa att du inser ditt värde för henne genom att ändra på hur du tänker.

 

[Kratoz]

Jag gissar att din idé kom som en chock för henne och händelsen med olyckan blev "verklig" igen.
Låt henne bearbeta tankarna en tid.
Ta sedan upp det igen och försök prata om varför hon känner så.
OBS! Ingen konstruktivt har någonsin kommit från ett gräl så se till att vara lugn och bara bemöta henne.
Hettar det till så backa några dagar till.
Om hon är den tjej hon verkar vara så vill hon nog egentligen inte sätta ultimatum mellan henne och hoj.

Lycka till båda två.
Det mesta kan lösas med konversation

 

[Hoztic]

Jag har vurpat rätt hårt 2 gånger, en gång på gata och en gång på bana. När jag gick omkull på väg gick det rätt fort på den berömda bulten, och dåvarande flickvän körde bakom och såg allt. Jag hade tydligen ingen puls och andning när dom hittade mig och jag var medvetslös i 6h. Då sa alla att jag skulle sluta köra för att det var så farligt. Jag ansåg att det inte var farligare bara för att jag hade kört omkull en gång, dom slutade ju inte gå ut vintertid för att dom hade halkat på blankis liksom. Någon vecka efter vurpan körde jag igen på min andra hoj.

Sen drog jag av Gotland ring också, och då gick det sönder kotor, lite i kraniet, en kollapsad lunga osv, men aldrig medvetslös Samma flickvän som tidigare var med då också, vilket ju var bra, hon kunde packa ihop depån medan jag flög helikopter till fastlandet. Då fick jag inte köra hoj på 12v, 12v och några timmar efter vurpan satt jag på hojen igen.

Året efter började jag tävla i roadracing, delvis för att det var planen även året jag kraschade och för att ha som morot att komma tillbaka, det blev rätt många timmar rehab efter andra vurpan, och min smärttröskel är rätt robust numer.

Har jag tänkt tillbaka och ångrat att jag tog den där turen när jag gick av på bulten, eller missade uppväxlingen som gjorde att jag gick av Gotland ring? Nej, faktiskt inte. Visst, jag har ont i ryggen och lite sånt, men det är viktiga livserfarenheter som har gjort mig mer ödmjuk inför dom stora sakerna i livet, vi är ganska klena saker och man ska uppskatta både sin kropp och sina nära och kära, sånt som man så enkelt tar för givet.

Men man ska leva också, jag tror att jag skulle vara en betydligt olyckligare människa om jag satt hemma och var rädd hela livet, och insåg hur mycket jag hade gått miste om när det börjar bli dags att skriva bokslut och ta ner skylten. Men rädsla är en stark kraft inom oss, och den frodas gott om den får vara i fred. Det är därför jag så fort det bara har gått har hoppat på en hoj igen, för att rädslan inte ska få bita sig fast. Jag är inte en tävlingsmänniska, men jag avskyr när fasta ting eller känslor får vinna över mig.

Jag förstår att din tjej inte vill att du, eller hon, ska dö, eller bli grönsak, det är inget konstigt i det. Men alla människor dör, fast det är inte alla som har levt. Prata med henne, åk till en körskola, prata med dom, boka en dubbellektion och bara puttra runt. Jag blev rädd för ljudet av en högt varvande motor efter min vurpa på ringen, kroppen mindes väl ljudet och smärtan och la ihop 1 + 1, så det kan vara olika saker man behöver jobba med, och allt är långt ifrån logiskt.

Och du, fuska inte med rehaben, det gör ont, det är jobbigt som fan, men det är faktiskt värt det. Men du måste vara mentalt stark, och du måste ha ett mål att jobba mot. Då kanske en hojtur är bättre mål än att bli mästare i fickpingis?

 

[zoda]

Så tacksam för alla svar!
Det här var min utgångspunkt, och var övertygad om att hon skulle stötta mig. Men hon tyckte enbart jag var egoistisk. Och jag kan förstå det också.

Fast nu är det ju inte du utan hon som är egoistisk. Du kräver inget av henne utan vill bara köra lite hoj. Det är hon som lägger krav på dig utifrån sitt ego.

Jag kan också förstå att hon känner som hon känner efter det som hänt men hon borde inse att om hon nu älskar dig så är det fel väg att gå att ställa ett sånt ultimatum. Så känner jag iaf.
Vad mer i livet tycker hon annars hon har rätt att kräva av dig? Får du inte äta ostbågar tex?

Du får göra vad du vill och i praktiken har hon ju rätt att avsluta förhållandet om du inte gör som hon säger men är hon verkligen allvarlig i detta och är hellre tillsammans med dig när en liten del av dig saknas och vad det gör med dig som person. Sen kan man inte ta ifrån henne hennes känslor i det hela, absolut inte, men som vuxna människor får man ibland leva med det positiva och det negativa med den man älskar.

 

[Randonörd]

Dax att lära dig köra hoj .
Det börjar när man tagit körkortet ...

Träna mycket och skapa marginaler, bli mer riskmedveten, knix och bandagar, enduro

 

[Raderad medlem 61114]

Kompromissa till en början. Börja kör bana och håll dig undan ifrån trafiken. Det är väl inte så svårt att förstå hennes reaktion efter en sådan traumatisk upplevelse. Rekommenderar starkt att du börjar med SMC School. Sedan efter ett tag kanske ni kan åka på lite glassturer med den nyvunna känslan av riskmedvetenhet och uppmärksamhet. Många skyller på bilisterna, själv anser jag att man som hojåkare måste läsa av och kalkylera in bilisterna brister och missbedömningar. Gör man inte det så är det stor risk att det slutar som det gjorde för er.

Att hon säger "välj hojen eller henne" är ju ett tydligt tecken på hur jobbigt det är för henne, inte på att hon inte älskar dig som många antyder.

Lycka till!

 

[sportbike]

Om hon vill börja hoppa fallskärm, tänker du förbjuda henne att göra det, acceptera det, eller göra slut?

 

[BMW R90s]

Banhoj eller gubbhoj är nog valet.
Och framför allt ingen hoj som låter helvetet
Om du lyckas få upp tjejen på hojen så är det minst 10km/h under gällande hastighet
som gäller!
Tag med kaffekorgen

 

[Q_Ball_Racing]

 

[Babe2]

Kommer in som "en Fru" här och svarar.
Min make har kraschat, hyfsat rejält med ambulansfärd och intensivvård. Jag va inte med vid olyckan utan blev uppringd när dom lastade honom i ambulansen.

Jag va livrädd efteråt när han skulle ut och köra igen. Jag kör även själv så vår deal blev att jag låg först så att jag slapp se ifall något hände honom. Tror att din tjejs reaktion va en bestörtning. Låt det smälta in och ta upp det igen med henne.

/B

 

[bosse-l]

Jag har ju tagit kortet relativt nyligt och "i hög ålder" då det aldrig blivit av, kraschade för drygt ett år sen inte så allvarligt som trådskaparen men blev ihopskruvad och 12 dagar på sjukhus. På nåt vis var jag fast besluten på att åka hoj igen, väntan på att sommaren skulle komma gjorde till och med att det köptes dubbdäck. Min fru har säkert sina tankar om detta med att åka hoj men säger inget annat än jag inte ska krascha då jag far iväg.

Tror på att nån form av terapi kanske för er båda eller bara för henne att få gå igenom olycka kan vara mycket bra möjligen kan det vara svårt att få nån till detta om dom inte själv vill. En dålig jämförelse men jag har en jobbig skilsmässa bakom mig och tror jag insåg att jag nog hade blivit knäpp om jag inte sökt hjälp och det är väl inget att skämmas för, mår heller hyfsat än att bära all skit inom sig och försöka hålla uppe en fasad. Är fortfarande ett sånt tjorv med exet med konvertering till islam, flytt till annat land och en jävla massa svammen och mitt i detta mina två barn.

För mig har aktiviteter som hojåkning, slalom och älgjakten med hund blivit en avkoppling från allt då det är jobbit, dessa aktiviteter som kräver att man kopplar bort övriga livet 100% vilket är ett sätt för mig att komma bort från det när det blir jobbigt.

 

[b0ck3n]

Vilket forum, otroligt skönt att kunna dela upplevelsen och få så mycket synpunkter tillbaka!

Jag och tjejen pratade igen igår. Vi grät en hel del också. Det jag tror att vi har missat är att kontinuerligt prata om det, vara ärliga med vad det var i situationen som var farlig, och verkligen se att det går att göra annorlunda för att undvika faror. Hon tycker det här är första sommaren, och att det är för tidigt för henne. Jag låg första dagen på sjukhuset och letade ny hoj på Blocket, hade satt mig på en där och då om jag hade kunnat, medan hon haft inställningen att hon aldrig kommer sitta på en hoj igen.

Vad jag kommit fram till är att jag kommer köra igen. Och det kommer med största sannolikhet vara på en racehoj. Jag ska visa hänsyn och respekt, och låta den här sommaren passera - jag kanske föreslår att vi bokar en tid på övningsbana tillsammans, eller att hon följer med och provkör en hoj hos en handlare eller dylikt. Men jag måste vara ärlig med att nästa sommar kommer jag att äga och köra motorcykel, jag orkar inte se fler soliga dagar passera. Och hon måste inte gilla det, hon måste inte delta, men hon blir illa tvungen att respektera mig också. Och jag kommer köra med en ny erfarenhet bakom mig som inte låter mig slappna av eller glömma bort att köra defensivt.

Vi går båda i terapi nu hos en coach som är fantastisk. Hon gör det för min skull, i hopp om att kunna bearbeta händelsen och komma över sin rädsla. Stort av henne. Jag återbetalar henne med tålamod, förståelse, och tid. Och förhoppningsvis så får jag hjälpa henne ta sitt körkort redan nästa sommar, så vi båda sen kan njuta av hojåkning resten av livet!

 

[Apis]

Jag menar detta alldeles genuint: jag har ej läst tråden, rubriken räcker. Kasta.

För sakens skull, när jag började dejta min nuvarande sambo för åtta år sedan, varvid vi märkte att detta kommer att fungera, var jag synnerligen tydlig från start: tvinga mig aldrig att välja mellan dig eller cykeln.

Sedan den dagen för drygt åtta år sedan har hon aldrig fällt en enda kommentar. Tilläggas bör att hon tog sitt MC-kort för ett år sedan.

 

[The Wolff]

Jag menar detta alldeles genuint: jag har ej läst tråden, rubriken räcker. Kasta.

För sakens skull, när jag började dejta min nuvarande sambo för åtta år sedan, varvid vi märkte att detta kommer att fungera, var jag synnerligen tydlig från start: tvinga mig aldrig att välja mellan dig eller cykeln.

Sedan den dagen för drygt åtta år sedan har hon aldrig fällt en enda kommentar. Tilläggas bör att hon tog sitt MC-kort för ett år sedan.

Här håller jag faktiskt inte alls med dig, livet är inte så svartvitt, i alla fall inte för mig. Kan vara värt att läsa mer än rubriken innan man fäller ett sådant uttalande, som tur är tror jag att TS är smartare än att han kastar ut sin partner bara sådär. Jag förstår både TS och hans partner. Gissningsvis ser hon ett liv framför sig med honom, kanske med barn, familj, ålderdom mm tillsammans, och i ljuset av det som hände, och därmed en first hand experience av riskerna vid olyckor, förstår jag att hon tvekar inför fortsatt MC-körande. Hon vill inte se sin framtid präglad av oro eller eventuella barn växa upp utan sin pappa.

Livet är komplicerat och det är många parametrar att ta hänsyn till. Med kommunikation och genuin vilja att förstå varandra kan man komma otroligt långt. Bara en sådan sak att få sina känslor och sin oro bekräftade gör ibland oron mindre och känslan bättre. Ni har en väg att vandra men det känns som att ni inlett den på ett bra sätt.

Lycka till och när du kör igen (för det kommer du göra), kör snyggt

My two cents!

Richard

 

[SJP]

Har jag fattat rätt nu; Du är alltså 35 år gammal och frågar internet om hjälp att fråga din 24 åriga flickvän (gubbsjuk?) om lov att åka ut med moppen?

Japp, det är nog klokast att ta bussen.