Ja, tråden är ju tillfälligt ute på drift med twinnar bland stånkorna och jag sitter och har tråkigt med släp - så varför inte tala in lite minnen med
speech to text-funktionen på den gamla Nukian...
Hojen heter ju inte "350" egentligen.
Det är en Tre en Mezzo, alltså 3 1/2 - och verkligen skrivet så på sidokåpor.
Kangaroo eller Sport eller vilken Tre en Mezzo som helst har en fanatisk, tifosiliknande fanclub:
Modellen i annonsen är inte den snyggaste. Här har man försökt rita till något som påminner om alla balla vattenkylda japaner som översvämmade marknaden vid tiden. Hojen är dock luftkyld som alltid.
Tidigare modeller hade en mer sammanhållen design och var små söta smycken - good for absolutely nothing at all.
Otroligt fint ihopsatta, bästa komponenter och detaljarbete. Men hopplöst trötta.
Tidigt 80-tal fick Moto Morini en svensk representant! Kors i taket!
En liten firma nere i Landskrona satsade så stort det bara gick. Jag kan just nu inte komma ihåg namnet på firman, men visst låg den på Trädgårdsgatan...?
Nå, jag vart ner direCkt för att kolla - verkligt fina hojar. Men ingen cigarr.
Jag körde redan Laverda på gatan och Husqvarna i skogen - så någon affär blev det inte.
Men jag tittade in då och då. Troligen varje vecka - jag hade ett av alla drömjobb jag pysslat med: körde tidningsbil på de långa linjerna. V8 pickis, de-cat, de-smog. Lasta Aftonbladet i Göteborg, lägga av halva lasset i Helsingborg, ta på lika mycket Expressen som kommit ner från Jönköping och dunka av hela klabbet i Malmö - klarrt!
Alltså klart för dagen. Vid 10, typ.
Gott om tid att titta in hos Halmstad-Gustav, Delta Racing - och nykomlingar i Landskrona. Oh happy days.
En dag berättade dom glatt att dom sålt en hoj. Till Göteborg! Men, det var lite oroligt med hur dom skulle få upp den. Att skicka MC med ASG var som att tigga sig till problem.
"Nej, men det är lugnt - den kan jag ta med mig upp. Jag skall ändå dit."
Och så blev det. Kunden visade sig bo utanför Göteborg, så vi kom överens om att jag skulle ta in den lille 3 1/2an i min lokal, så skulle någon Bertil från Lerum höra av sig och hämta upp den.
Min identitet kollades genom att säljaren frågade vilken klubb jag körde för, köparen frågade vad min grenledare hette - jag svarade rätt och alla var nöjda.
Ett styck Tre en Mezzo lastades ombord på en Square body C20 och iväg bar det.
View attachment 496669
Så varför denna långa historia?
Tja, jag minns faktiskt vad säljaren nere i Landskrona hette - Birger Borsiin.
Det borde göra honom till
@Boris JR s pappa. Så liten är världen.
Och mindre skulle den bli!
"Bertil från Lerum" ringde, och vi stämde träff för att han skulle få sin lilla sötnos.
Det visade sig vara Laggan! Bertil Laggan Karlsson i egen hög person.
För er som inte vet, så var han GOAT på allt vad gäller engelska motorcyklar under fyra decennier.
Påstått "besvärlig människa" men mot mig var han hur trevlig som helst.
Vi stod tillsammans en bra stund och beundrade hur söt den lilla italienaren var.
Hur mycket Laggan körde sin Tre en Mezzo?
Ingen aning. Finns en god chans att han köpte den bara för att ville ha en.
Jag har alltid undrat vart Laggans oceaner av grejer tog vägen...
Dåtid-Nutid-Framtid - allt hänger ihop.
Hojen på Tradera är inte samma som jag körde till Laggan - det diffar 5 år mellan exemplaren.
Men det går inte att låta bli att fundera: vem blir den lycklige ägaren och förvaltaren av Traderahojen?
En av mycket få svensksålda Tre en Mezzo.
Sry for rant. Jag tänkte ni ville veta.