Jag är en sån där tråkig människa som tycker att en tilldragande personlighet gör en människa attraktiv. Jag vill väldigt gärna att min partner ska vara stabil och hjälpa mej med "vuxengrejjer" när jag känner att jag inte orkar längre. Vill hemskt gärna att han/hon ska "ta hand" om mej i vissa situationer. Han/hon ska vara påhittig och nyfiken. Impulsiv, men som sagt ändå stabil. Någon att lita på i vått och tort.
Att han/hon ska ha egna intressen är en självklarhet, men det betyder inte att det är tabu att börja dela dem eller att delvis dela dem. Tycker att det skulle kännas fel om jag tex. körde hoj och han/hon ALDIRG fick följa med, eller att jag bromsade ett gryende intresse bara för att intresset är "mitt".
Köket är MITT! Om min partner tror att han/hon ska göra något där, så kommer det vara helt utan min hjälp. Jag blir gärna bjuden på middag, och ser gärna att min partner lagar mat ibland, men då för att överaska mej, inte för att "hjälpa" mej.
Att hjälpas åt med städning osv. är en självklarhet, och detta ska gärna utföras med ett leende på läpparna! Matlagning hör dock inte till "sysslor att göra i hemmet".
Min partner ska tycka om vackra saker och förstå tjusningen med ljus och mysbelysning. Han/hon ska med glädje slå upp IKEA-katalogen och kika efter nya grejjer för att förnya vårat hem. Han/hon ska oxå förstå vitsen med IKEA på internet....
Här tänkte jag skriva någon moralpredikan om vad som är attraktivt och inte, men jag tror jag hoppar över det...
Summa sumarum är att jag vill kunna ha ROLIGT tillsammans med min partner och att jag TRIVS, och allt detta handlar egentligen om personkemi...
/FW
Edit: Och jag låter ju ROLIG!
Det värsta huskorset gud skådat eller nåt...