Bonzo
Trying real hard to be the shepherd
Jag hade bilen parkerad när jag var ute på en promenad runt en vandringsled strax utanför stan. När jag kommer tillbaka så sitter en man och en kvinna i 40-årsåldern och ser sura ut, alldeles intill parkeringen. När jag hoppar in i bilen reser sig kärringen upp och går fram och ställer sig framför min bil och ser sur ut och stirrar på mig. Jag rullar ner rutan för att se om hon vill något.
Kärring: ”Var du tvungen att parkera så nära? Jag kommer inte in i bilen.”
Tydligen är det alltså deras bil som står bredvid min. Min förardörr är bredvid deras passagerardörr och det var lite tajt när jag parkerade då det är en grusad parkering utan linjer.
Jag : ”Jag tror inte det är så farligt, jag kom ju in utan några problem.”
K: ”Ja, det hoppas jag. Men du borde ha ställt dig längre ifrån.”
J: ”Vill du gå fram och kolla så att allt gått bra, och att jag inte gjort några märken på er bil innan jag åker?”
K: ”Nej, det behövs inte. Men parkera inte så nära nästa gång.”
Jag orkade inte tjafsa med henne då jag verkligen inte var på humör och kände att situationen lätt skulle eskalera om jag inte bet mig i läppen, så jag rullade bara upp rutan och backade ut och åkte hem. Men på vägen hem blev jag mer och mer förbannad, för jag förstår inte riktigt varför hon ens gnällde. Även om hon kände att hon inte kunde klämma sig in i bilen på passagerarsidan så borde de rimligen kunnat backa ut från parkeringsplatsen så att hon kunde hoppa in, men det dög alltså inte.
Så här i efterhand kan jag känna att jag borde frågat henne vad fan problemet var, men jag har känt mig rätt instabil på sistone så det var nog ändå bra att jag behärskade mig. Men egentligen skulle jag vilja söka upp hennes föräldrar och skälla ut dem för att de uppfostrat en jävla surkärring.
Kärring: ”Var du tvungen att parkera så nära? Jag kommer inte in i bilen.”
Tydligen är det alltså deras bil som står bredvid min. Min förardörr är bredvid deras passagerardörr och det var lite tajt när jag parkerade då det är en grusad parkering utan linjer.
Jag : ”Jag tror inte det är så farligt, jag kom ju in utan några problem.”
K: ”Ja, det hoppas jag. Men du borde ha ställt dig längre ifrån.”
J: ”Vill du gå fram och kolla så att allt gått bra, och att jag inte gjort några märken på er bil innan jag åker?”
K: ”Nej, det behövs inte. Men parkera inte så nära nästa gång.”
Jag orkade inte tjafsa med henne då jag verkligen inte var på humör och kände att situationen lätt skulle eskalera om jag inte bet mig i läppen, så jag rullade bara upp rutan och backade ut och åkte hem. Men på vägen hem blev jag mer och mer förbannad, för jag förstår inte riktigt varför hon ens gnällde. Även om hon kände att hon inte kunde klämma sig in i bilen på passagerarsidan så borde de rimligen kunnat backa ut från parkeringsplatsen så att hon kunde hoppa in, men det dög alltså inte.
Så här i efterhand kan jag känna att jag borde frågat henne vad fan problemet var, men jag har känt mig rätt instabil på sistone så det var nog ändå bra att jag behärskade mig. Men egentligen skulle jag vilja söka upp hennes föräldrar och skälla ut dem för att de uppfostrat en jävla surkärring.
