Junior-racet samt lite snabba funderingar kring framtiden...
Fan va kul det är att läsa denna tråd, ALLA är positiva, massor med engagemang & bra initiativ, härliga inlägg & uppdateringar från alla(ingen nämnd & ingen glömd...).
Okey, då är jag på plats framför datorn igen. Måste inledningsvis bara instämma med inlägget ovan beträffande glädjen i att uppleva så mycket sprudlande positiv kraft från olika håll och kanter i vårt avlånga land. Ja, vi har ju tydligen läsare med oss i både Danmark och Norge också för den delen. Alldeles oavsett vad framtiden för med sig så känns det i alla fall som om jag lyckats i mitt uppsåt att försöka förmedla en del av magin som vilar över den här ön i allmänhet och tävlingarna i synnerhet. Alla glada tillrop, lyckönskningar och kommentarer samt all energi som ni måste ha lagt ner på att studera bilder och obskyra youtube-klipp vittnar ju om det, inte sant? ”The Mountain Course” är gravt vanebildande oavsett om man är förare eller åskådare, jag lovar!
I tisdags fick jag så äntligen fullfölja min första tävling här på ön. Racet avlöpte utan konstigheter. Min ”pitcrew” gjorde ett exemplariskt depåstopp efter halva racet som avgjordes över 4 varv. Ni där hemma har ju redan lyckats göra en fullödig analys av min insats i förhållande till konkurrenternas race- och varvtider och jag fokuserar därför på att försöka levandegöra själva körkänslan här.
När jag rullade fram till startlinjen så var jag riktigt taggad efter nederlaget med den brustna styrdämparen i newcomers-racet. Det är dock viktigt att inte överila sig på första varvet eftersom man inte har en aning om i vilket skick banan är för dagen. Det finns en informationstavla vid startlinjen för alla tävlande som man hinner ögna igenom sekunderna innan start. Där informeras man om vad man förväntas möta för speciella svårigheter för dagen. Allt från dieselfläckar efter någon lastbil vid Braddan bridge till ”fog on the Mountain” gäller det att försöka hinna memorera. Under junior-racet handlade det om flodströmmar över banan mellan Ballacraine och Glen Helen samt efter Handley’s.
Under racet försökte jag bygga upp min "pace" varv för varv men samtidigt köra med någorlunda kontinuitet för att ha krafter att behålla fokus även på sista varvet. När jag i efterhand fick besked om att jag lyckats bryta 180km/h-barriären i snittfart över sista varvet kändes det som en liten delseger eftersom det var ett bevis för att jag lyckats med min raceplan. Redan när jag var på besök på Isle of Man i mars förstod jag att de blev glada när de fick klart för sig vilken racingbakgrund jag har. Jag har tävlat på ganska många olika typer av motorcyklar vilket har gett mig en hygglig förmåga att anpassa min körstil efter den hoj jag sitter på för tillfället. En bra egenskap då det är omöjligt att få till alla inställningarna så att de blir optimala runt hela det 6 mil långa varvet. Framförallt tyckte dock Manx-organisationens representanter att det var positivt att jag tävlat så mycket i vår nordiska endurance-serie, ERF, de senaste åren. De har nämligen upplevt stora problem med att alldeles för många newcomers-förare enbart har erfarenheter av vanlig ”kortbane-racing” i olika nationella och internationella mästerskap. Taktiken att bränna allt krut under 20 minuters tävlande, som t.ex. vid en vanlig SM-tävling, har inte mycket gemensamt med den körstil som krävs för att prestera på Isle of Man. Ett race här kan vara i upp mot 1½ timme och du har inte råd att att tappa fokus under en enda sekund vilket gör att man, förutom en hyfsad grundkondition, också måste ha sinnesnärvaro att fortlöpande göra bedömnngar av i vilka situationer man kan ta lite större risker eller när man istället måste vara tålmodig. Mycket av den ”race-smartness” som man tränas i under en endurancetävling är därför direkt tillämpbar på ”The Mountain Course”. Det är därför lite tråkigt att behöva uppleva hur endurance-racingen i Sverige, läs ERF, fört en tynande tillvaro under de senaste två åren. Förutom att endurance tveklöst ger mest bantid och därmed är ”mest racing för pengarna” för alla oss roadracing-amatörer, så är det också en bra plantskola för alla som någon gång funderar på att ge sig i kast med ”The Mountain Corse” på Isle of Man.
”The Mountain Course” är dock fysiskt mer krävande än jag kunde förställa mig innan jag körde banan i race-tempo första gången. Så här två dagar efter Junior-tävlingen så är jag mer fysiskt sliten än vad jag någonsin var under förra säsongen efter att tillsammans med Tom North ha brottas med en BMW S1000RR i team Union Racings färger under 6 timmars endurance-tävlande. Orsaken till detta beror främst på två saker, dels att banan är så fruktansvärt ojämn under långa sträckor och dels att farterna är så höga under så lång tid. Banans ojämnhet kräver att man avlastar chassit under långa sträckor genom att lägga mer tryck än brukligt på fotpinnarna. Lägg därtill att man med jämna mellanrum får ett slag i bröstkorgen av tanken när man ligger bakom kåpglaset som gör att man chippar efter andan ett kort moment eller en spark i ändan från sadeln som känns långt upp i njurarna så kanske det kan ge en fingervisning om vad det handlar om. Jag gissar att även ett tränat roadracing-öga enbart uppfattar ca. 10% av de styrslag och små framhjulslyft som man bjuds på alla möjliga och omöjliga ställen runt banan när man tittar på en onboard-film hemma i TV-soffan. Så var det åtminstone för mig innan jag körde varvet för första gången.
Värst är det emellertid för nacken! Banan innehåller så långa partier som passeras på femmans och sexans växel liggandes bakom kåpgalset. Det ger en onaturlig vinkel för nacken under lång tid eftersom man inte har råd att släppa banan med blicken ens för ett ögonblick. Ojämnheterna samt frestelsen att titta över kåpglaset för att bättre kunna bedöma banans alla små vinklingar belastar nacken ytterligare då luftmotståndet mot hjälmen är rätt betydande runt 250 km/h och därför vill knäcka huvudet bakåt så fort man blottar sig för fartvinden.
Så långt om mina körupplevelser här. Att sia om framtiden är däremot inte det lättaste som alla vet. Eftersom frågan kommit upp så vill jag åtminstone försöka säga något om mina tankar och funderingar inför 2013. Allt för att undvika onödiga spekulationer eller, Gud förbjude, att någon ska riskera att känna sig lurad. Jag vill dock börja med att fastslå att det ännu är för tidigt att presentera några planer i detalj. I real roadracing-världen bör man ta en tävling i taget och imorgon ska jag köra Senior-racet, för att i mitten på september avsluta min säsong med att köra Tysklands största landsvägsrace i Frohburg.
Att jag kommer tävla i någon form även under 2013 råder det ingen tvekan om, så länge jag inte träffas av blixten eller råkar ut för något annat oförutsett. Det är heller ingen hemlighet att jag mer än gärna skulle återvända till Isle of Man. Upplevelsen av att tävla på ”The Mountain Course” låter sig inte fullt ut beskrivas i ord men jag kan intyga att det inte finns mycket i livet som kan mäta sig med det! Problemet är att det, förutom pengar, krävs ett team med personal som man kan lita på och som dessutom har möjlighet att avsätta närmare 4 veckors semester för äventyret på Isle of Man. TT på våren är visserligen fräckt men för att tävla där bör man hålla en viss standard varvtidsmässigt och självkritisk som jag är tycker jag mig inte ha nått de tiderna riktigt än. Manx GP vore därför det förnuftiga alternativet. Om det nu överhuvudtaget finns något som kan betecknas som förnuftigt runt företeelsen ”The Mountain Course”...
Jag är inte mycket till marknadsförare och det är få saker som jag tycker så illa om som att stå och framhäva mig själv inför okända människor. Jag vill heller inte utfärda löften som jag inte vet om jag har möjlighet att infria då det finns faktorer som ligger bortom min kontroll i nuläget. Samtidigt inser jag att man måste smida medan järnet och varmt och om det nu råkar finnas människor som tror på mig så vore det en smula korkat att avblåsa allt innan det ens har börjat. För att kunna genomföra en liknade satsning under kommande säsong skulle jag emellertid behöva komma i kontakt med en eller ett par större sponsorer. Är det någon där ute som har några idéer så är jag beredd att ta det i beaktande. Naturligtvis känner jag mig också hedrad över initiativet med att samla ihop pengar men om någon i det här skedet tar pengar ur egen ficka så är det mycket viktigt att det görs på ett sätt så att givaren kan spåras för återbetalning i efterhand om nu allt rinner ut i sanden i vinter. För att sammanfatta ovanstående så är en grundplåt iform av sponsring närmast en förutsättning för en liknande satsning för mig nästa år, men inte ens ett gott startkapital är en full garanti för att en eventuell satsning går att genomföra på ett bra sätt. Och kan man inte komma hit väl förberedd så har man inte här att göra eftersom insatsen då blir allt för hög ur flera aspekter.
I nuläget så är det dock full fokusering på morgondagens Senior-race. Allt annat är av underordnad betydelse ikväll som ni säkert förstår.
På återhörande!
/Björn
