ISLE Of MAN - racerapport!
- Thread starter bg
- Start date
Semper idem
Gudomlig sporthojare
Karin (som står för det fashionabla i teamet) postade nedanstående på BG-racings facebook förra veckan. Vi går till tryck inom kort så om någon till äventyrs skulle vilja ha en "BG - racing for Sweden TT-16"-tischa så bör man följa instruktionerna nedan snarast.
På återhörande!
/Björn
Nedräkningen har börjat på riktigt och förberedelserna är i full gång!
Mitt i allt jobbar vi för fullt för att ta fram en ny specialdesignad "BG TT 2016 t-shirt"
Utseendet är inte klart ännu men den ordinarie BG-loggan kommer så klart att vara med.
Vi kommer bara att göra en tryckning så om du vill säkerställa att du får ett exemplar går det fint att redan nu lägga en beställning på:
bg.racing.iom@gmail.com
Ange namn, adress, storlek och antal så återkommer vi med betalningsuppgifter.
Pris 300 kr/st + frakt
Bilden nedan är på den tidigare modellen
//Karin
View attachment 429959
. Jag skickade ett mail den 4/5 och ville beställa en M och en L men har inte hört någonting.Hoppas det inte är försent nu
Jag har plats för fler Tischor i garderoben
Last edited:
Hoppas det inte är försent nu
Jag har plats för fler Tischor i garderoben
Jag har inte heller hört något...
bg
"Probably the best Bear in the world"
BG-tröjor
Halloj grabbar!
Det har varit mycket att göra för både mig och Karin de senaste veckorna men beställnigen till tryckeriet gick iväg på angiven dag efter Karins sista påminnelse. Jag vet att hon berättade att de kommit in ytterligare några extra beställningar under sista dagen och att dessa finns med på tryckordern. Jag har inte alla namnen men Karin kommer att kontakta alla som beställt så fort hon har tröjorna i handen, med swish-uppgifter eller kontonummer vilket som blir enklast.
De 50 tröjor som ska till supporterresenärerna kommer att skickas direkt till Peter för utdelning på planet. Övriga beställningar kommer att skickas ut av Karin i kuvert. Hon åker över till ön en vecka efter mig så vi räknar att alla ska hinna få sina tröjor innan TT-16 hunnit börja.
På återhörande!
/Björn
Hoppas det inte är försent nu
Jag har plats för fler Tischor i garderoben
Jag har inte heller hört något...
Halloj grabbar!
Det har varit mycket att göra för både mig och Karin de senaste veckorna men beställnigen till tryckeriet gick iväg på angiven dag efter Karins sista påminnelse. Jag vet att hon berättade att de kommit in ytterligare några extra beställningar under sista dagen och att dessa finns med på tryckordern. Jag har inte alla namnen men Karin kommer att kontakta alla som beställt så fort hon har tröjorna i handen, med swish-uppgifter eller kontonummer vilket som blir enklast.
De 50 tröjor som ska till supporterresenärerna kommer att skickas direkt till Peter för utdelning på planet. Övriga beställningar kommer att skickas ut av Karin i kuvert. Hon åker över till ön en vecka efter mig så vi räknar att alla ska hinna få sina tröjor innan TT-16 hunnit börja.
På återhörande!
/Björn
bg
"Probably the best Bear in the world"
Tack Mr Moto.
Jag tror mig kanske veta vem du är men ni var ju både många och välorganiserade i Trysil-Yamaha och namn är som sagt inte min starka sida. Med tre kids så förstår jag att du har mycket annat att tänka på än 400cc-Hondor och IoM. Kul att du ändå tog dig tid att skriva här och att Semper fullföljer dina racingplaner för Hondan!
På återhörande!
/Björn
CBX1000
Ny medlem
Nu har sändningstiderna på ITV4 släppts!
Old Badger
SportHojsentusiast
F,låt om det uppfattas som OT men NW200 sänds nu direkt, träning just nu!
http://www.bbc.com/sport/live/northern-ireland/36132994
NW200 är också ett landsvägslopp som IoM och många kända förare från TT finns med.
Det här är intressant även för den som gillar IoM.
http://www.bbc.co.uk/guides/zgbs2p3
Känns väldigt långt från SVT...
http://www.bbc.com/sport/live/northern-ireland/36132994
NW200 är också ett landsvägslopp som IoM och många kända förare från TT finns med.
Det här är intressant även för den som gillar IoM.
http://www.bbc.co.uk/guides/zgbs2p3
Känns väldigt långt från SVT...
F,låt om det uppfattas som OT men NW200 sänds nu direkt, träning just nu!
http://www.bbc.com/sport/live/northern-ireland/36132994
NW200 är också ett landsvägslopp som IoM och många kända förare från TT finns med.
Det här är intressant även för den som gillar IoM.
http://www.bbc.co.uk/guides/zgbs2p3
Känns väldigt långt från SVT...
Tack! Nu blev det ju lätt att jobba...
Old Badger
SportHojsentusiast
Tack! Nu blev det ju lätt att jobba...
Jag är ledig och sitter i trädgården!
Fast jag borde vara i garaget och skruva ihop en motorcykel...
bg
"Probably the best Bear in the world"
Tvåa i SM-tabellen efter premiären!
Efter en intensiv arbetsvecka där jag och 7 andra mc-burna kollegor ansvarat för förberedelser och genomförande av eskorten för Chiles president som var här i Göteborg i torsdags tillsammans med vårt eget kungapar, har det nu äntligen blivit dags för en racerapport från förra helgens SM-premiär på Anderstorp.
Jag anlöpte depån sent på torsdagskvällen för att vara med på fredagsträningen. Det var ju första gången någonsin under karriären som jag skulle få möjlighet att köra en 125cc tvåtaktsracer. Som jag redogjorde för i ett tidigare inlägg så stod min egen Honda 600cc på pallbockar hemma i garaget eftersom Jocke på FJ racing renoverat fjädringen på den. Jag kommer ju att ta med både bakstötdämpare och framgaffel till ön om någon vecka för att montera på den lånade Hondan jag ska köra i supersport-klassen.
Även om jag aldrig någonsin kört en 125cc så har jag ju ett par SM-silver i 250cc-klassen sedan tidigare och den typen av körstil med höga kurvhastigheter har alltid passat mig bra. Dessutom är det något visst med att köra en riktig tvåtakts racerhoj som är byggd för bana från fabrik och inte en ombyggd klumpig fyrtaktare som startat sitt liv som en massproducerad packåsna fylld av kompromisser för att tillmötesgå säkerhets- och miljökrav, passagerarmöjligheter m.m.
Den senaste Honda TSR 250cc som jag tävlade med 2010 lär ha haft runt 105 bakhjulshästar och en vikt på ca. 100 kg om jag minns rätt. Det var förmodligen den mest extrema mc jag någonsin kommer att få möjlighet att tävla med. Det enda som skulle kunna toppa den körupplevelsen vore en tvåtakts 500cc-racer men den klassen försvann tyvärr på nationell nivå långt innan jag påbörjade min racerkarriär.
Tvåtaktarnas fördel är den låga vikten och den 125cc som jag skulle få köra för Nordgren racing under helgen väger bara drygt 70 kg. Effektuttaget ligger på knappt 45 hästar och rätt injusterad ska det räcka för gissningsvis 220 km/h i toppfart med en lättare pilot än mig. Med mina 70 kg är jag egentligen för tung för klassen men målet för helgen var ju att lägga ytterligare en mc-upplevelse till erfarenhetsbanken samt att få ett par tävlingstillfällen inför Isle of Man.
Den fria fredagsträningen skulle innebära 6 stycken 20 min pass på banan och det var välbehövligt eftersom åkstilen skiljer sig markant från vad jag tävlat med de senaste åren. Jag såg det dock som en utmaning då egenskapen att lätt kunna hoppa från en hoj till en helt annan och försöka köra snabbt direkt är en värdefull egenskap på Isle of Man där man ofta kör ett träningsvarv med en cykel för att sedan byta till något helt annat. Den Kawasaki som jag ska köra i Lightweight i år skiljer sig dessutom en hel del från den Hondan jag tävlar med i Supersport så att köra en 125cc i SM var ett perfekt övningstillfälle för att vässa denna egenskap.
Jag kom dock bara ett varv på första träningspasset innan kolven skar i samma ögonblick som jag slog av gasen i slutet av långa flygrakan på Anderstorp för att påbörja inbromsningen från drygt 200 km/h. Jag kände bara hur bakhjulet låste upp och det tog någon sekund innan jag fattade vad som hade hänt eftersom jag knappast var speciellt van vid hojen ännu. Jag drog sedan snabbt in kopplingen och kunde undvika den annalkande vurpan för att därefter rulla in till bankanten där jag blev stående och fick nöja mig med att studera konkurrenterna som for förbi. Jag påmindes abrupt om hur det är att köra tvåtakt. Det är oftast "heaven or hell" - när allt funkar finns det ingen häftigare upplevelse men om allt inte är injusterat rätt är katastrofen aldrig långt borta. Kompromisslöshet var ordet sa Bull! När motorn svalat gick den runt igen men att försöka sig på en återstart vore oklokt innan vi fastställt felet. Det fick bli skamkärran in till depån.
I depån konstaterade min duktige mekaniker och tvåtaktsexperten Anders Larsson att det var den nya tändboxen som var boven och att den bränt ett stort hål i kolvens ovansida. Andra träningspasset missades p.g.a. kolvbyte och montering av annan tändbox. Väl ute på det tredje passet gick hojen som en potta skit när jag försökte möta med gasen ut ur Anderstorps långdragna svängar. In i depån för en snabb ombestyckning av förgasaren och sedan ut igen. Marginellt bättre men samtidigt var jag ju tvungen att köra några varv för att vänja mig vid bana och chassi så jag fick linka runt bäst jag kunde. Till fjärde passet fick det bli en annan nål i förgasaren men inte heller detta botade den ryckiga gången. Väl inne i depån fann vi att reedventilen spruckit och att det var därför hojen gick så illa vid gaspåslag.
Till femte passet gick äntligen motorn som den skulle och jag fick så smått upp farten i böjarna i takt med att jag började känna mig hemma. När farten ökade fann jag dock att framgaffeln var alldeles för stum och hela hojen i obalans p.g.a detta. Fjäderkonstanterna hade vi redan ändrat under tidigare pass och de verkade vara rätt för min vikt, däremot tömde vi ut en del olja ut gaffeln för att försöka göra den mer följsam till sjätte och sista passet. Tyvärr orsakade ett oljespill i en annan klass att tidschemat fördröjdes och mitt sista pass brann därför inne.
När det var dags för den 20 min tidsträningen på lördag morgon hade jag alltså fortfarande inte kört ett enda varv där både motor och chassi varit i någorlunda harmoni. Med erfarenheterna från gårdagen hade vi dock chansat rätt i våra justeringar och för första gången uppträdde hojen som jag ville ha den. Det räckte till en femte plats i startordningen vilket innebar andra led i det 10 personer starka fältet. När starten gick i race 1 höll jag min femteplats inledningsvis och jag försökte koncentrera mig på att komma in i körningen. Detta var ju bara mitt andra riktiga framträdande med fungerande hoj så min utvecklingskurva var fortfarande ganska brant. Jag höll länge en fjärdeplats men i sista kurvan "highsidade" en av de tre som slogs om förstaplatsen. Den förarlösa hojen rullade över mållinjen och transpondern registrerade en tid, men då reglerna förskriver att krasch innan målgång innebär automatisk uteslutning tillföll tredjeplatsen mig.
En smula oförtjänt kanske om man tittar på varvtiderna men nu är det ju så att racing en gång för alla handlar om att komma i mål så min glädje var inte mindre när jag fick äntra prispallen i mitt första SM-race i 125cc/Moto3-klassen.
Söndagen inleddes med ett nytt kval och jag kapade ytterligare någon sekund och kom till slut ner på 1:47:4 som bästa varvtid i takt med att jag lärde mig alltmer om den lilla hojens styrkor och svagheter. Anderstorp är ju en snabb och motorkrävande bana men kurvhastigheten och framför allt ingångsfarten i kurvorna som en 125.a medger är helt makalös. Jag kan lova att jag hade ett brett leende i hjälmen. Jag kvalade fyra och flyttades fram i första startled.
Starten i race 2 gick över förväntan och jag var tvåa in i första kurvan. Min i 125-sammanhang överviktiga lekamen tog dock ut sin rätt på flygrakan och jag passerades av två eller tre förare innan andra kurvan. Jag körde dessutom med en äldre variant av tvåtaktsmotor vilken saknade avgasport som annars är till för att förbättra mellanregistret, vilket gjorde att jag fick börja gasa väldigt tidigt för att kunna hänga på framföravarande ut ur långsvängarna. jag tappade succesivt till en isolerad fjärdeplats när jag mitt i det 12 varv långa loppet fick problem med domningar i högerhanden. Det var tumme, pekfinger och långfinger som fullständigt förlorade känseln. För varje varv fick jag allt svårare att reglera gas och frambroms och när det var 3 varv kvar hade jag ingen finmotorik kvar. Två man närmade sig bakifrån men plötsligt såg jag att ledaren stod i sandfållan efter flygrakan och jag gav mig attan på att försöka försvara tredjeplatsen på nytt.
Det höll in i mål och eftersom det var separat poängutdelning i helgens båda race innebar det att jag nu sammanlagt ligger på andra plats i SM-tabellen. Inte så dåligt för någon som bara kom dit med ambitionen att bli en upplevelse rikare och som inte har vare sig ekonomi eller semestertimmar nog för att vara med i sommarens övriga deltävlingar. Tredjeprispokalerna hemma i bokhyllan kan dock ingen ta i från mig...
Helgens enda smolk i glädjebägaren är att känselförlusten i högerhanden har visat sig vara återkommande efter bara några kilometer varje gång jag satt mig på tjänstehojen under veckan. Efter konsultation av min kompis medicinmannen i Karlstad lyder domen att det rör sig om en retning av medianus-nerven (borde inte den nerven sitta i arslet föresten, eller blottlade jag mina bristfälliga latinkunskaper nu?
). Jag försöker för tillfället häva detta med en maxdos Ipren och att sova med ett handledskydd på högerhanden. Imorgon söndag ska jag köra 6 h endurance på Sviestadbanan Linköping, vi får väl se hur handen svarar på det?
På återhörande!
/Björn
Efter en intensiv arbetsvecka där jag och 7 andra mc-burna kollegor ansvarat för förberedelser och genomförande av eskorten för Chiles president som var här i Göteborg i torsdags tillsammans med vårt eget kungapar, har det nu äntligen blivit dags för en racerapport från förra helgens SM-premiär på Anderstorp.
Jag anlöpte depån sent på torsdagskvällen för att vara med på fredagsträningen. Det var ju första gången någonsin under karriären som jag skulle få möjlighet att köra en 125cc tvåtaktsracer. Som jag redogjorde för i ett tidigare inlägg så stod min egen Honda 600cc på pallbockar hemma i garaget eftersom Jocke på FJ racing renoverat fjädringen på den. Jag kommer ju att ta med både bakstötdämpare och framgaffel till ön om någon vecka för att montera på den lånade Hondan jag ska köra i supersport-klassen.
Även om jag aldrig någonsin kört en 125cc så har jag ju ett par SM-silver i 250cc-klassen sedan tidigare och den typen av körstil med höga kurvhastigheter har alltid passat mig bra. Dessutom är det något visst med att köra en riktig tvåtakts racerhoj som är byggd för bana från fabrik och inte en ombyggd klumpig fyrtaktare som startat sitt liv som en massproducerad packåsna fylld av kompromisser för att tillmötesgå säkerhets- och miljökrav, passagerarmöjligheter m.m.
Den senaste Honda TSR 250cc som jag tävlade med 2010 lär ha haft runt 105 bakhjulshästar och en vikt på ca. 100 kg om jag minns rätt. Det var förmodligen den mest extrema mc jag någonsin kommer att få möjlighet att tävla med. Det enda som skulle kunna toppa den körupplevelsen vore en tvåtakts 500cc-racer men den klassen försvann tyvärr på nationell nivå långt innan jag påbörjade min racerkarriär.
Tvåtaktarnas fördel är den låga vikten och den 125cc som jag skulle få köra för Nordgren racing under helgen väger bara drygt 70 kg. Effektuttaget ligger på knappt 45 hästar och rätt injusterad ska det räcka för gissningsvis 220 km/h i toppfart med en lättare pilot än mig. Med mina 70 kg är jag egentligen för tung för klassen men målet för helgen var ju att lägga ytterligare en mc-upplevelse till erfarenhetsbanken samt att få ett par tävlingstillfällen inför Isle of Man.
Den fria fredagsträningen skulle innebära 6 stycken 20 min pass på banan och det var välbehövligt eftersom åkstilen skiljer sig markant från vad jag tävlat med de senaste åren. Jag såg det dock som en utmaning då egenskapen att lätt kunna hoppa från en hoj till en helt annan och försöka köra snabbt direkt är en värdefull egenskap på Isle of Man där man ofta kör ett träningsvarv med en cykel för att sedan byta till något helt annat. Den Kawasaki som jag ska köra i Lightweight i år skiljer sig dessutom en hel del från den Hondan jag tävlar med i Supersport så att köra en 125cc i SM var ett perfekt övningstillfälle för att vässa denna egenskap.
Jag kom dock bara ett varv på första träningspasset innan kolven skar i samma ögonblick som jag slog av gasen i slutet av långa flygrakan på Anderstorp för att påbörja inbromsningen från drygt 200 km/h. Jag kände bara hur bakhjulet låste upp och det tog någon sekund innan jag fattade vad som hade hänt eftersom jag knappast var speciellt van vid hojen ännu. Jag drog sedan snabbt in kopplingen och kunde undvika den annalkande vurpan för att därefter rulla in till bankanten där jag blev stående och fick nöja mig med att studera konkurrenterna som for förbi. Jag påmindes abrupt om hur det är att köra tvåtakt. Det är oftast "heaven or hell" - när allt funkar finns det ingen häftigare upplevelse men om allt inte är injusterat rätt är katastrofen aldrig långt borta. Kompromisslöshet var ordet sa Bull! När motorn svalat gick den runt igen men att försöka sig på en återstart vore oklokt innan vi fastställt felet. Det fick bli skamkärran in till depån.
I depån konstaterade min duktige mekaniker och tvåtaktsexperten Anders Larsson att det var den nya tändboxen som var boven och att den bränt ett stort hål i kolvens ovansida. Andra träningspasset missades p.g.a. kolvbyte och montering av annan tändbox. Väl ute på det tredje passet gick hojen som en potta skit när jag försökte möta med gasen ut ur Anderstorps långdragna svängar. In i depån för en snabb ombestyckning av förgasaren och sedan ut igen. Marginellt bättre men samtidigt var jag ju tvungen att köra några varv för att vänja mig vid bana och chassi så jag fick linka runt bäst jag kunde. Till fjärde passet fick det bli en annan nål i förgasaren men inte heller detta botade den ryckiga gången. Väl inne i depån fann vi att reedventilen spruckit och att det var därför hojen gick så illa vid gaspåslag.
Till femte passet gick äntligen motorn som den skulle och jag fick så smått upp farten i böjarna i takt med att jag började känna mig hemma. När farten ökade fann jag dock att framgaffeln var alldeles för stum och hela hojen i obalans p.g.a detta. Fjäderkonstanterna hade vi redan ändrat under tidigare pass och de verkade vara rätt för min vikt, däremot tömde vi ut en del olja ut gaffeln för att försöka göra den mer följsam till sjätte och sista passet. Tyvärr orsakade ett oljespill i en annan klass att tidschemat fördröjdes och mitt sista pass brann därför inne.
När det var dags för den 20 min tidsträningen på lördag morgon hade jag alltså fortfarande inte kört ett enda varv där både motor och chassi varit i någorlunda harmoni. Med erfarenheterna från gårdagen hade vi dock chansat rätt i våra justeringar och för första gången uppträdde hojen som jag ville ha den. Det räckte till en femte plats i startordningen vilket innebar andra led i det 10 personer starka fältet. När starten gick i race 1 höll jag min femteplats inledningsvis och jag försökte koncentrera mig på att komma in i körningen. Detta var ju bara mitt andra riktiga framträdande med fungerande hoj så min utvecklingskurva var fortfarande ganska brant. Jag höll länge en fjärdeplats men i sista kurvan "highsidade" en av de tre som slogs om förstaplatsen. Den förarlösa hojen rullade över mållinjen och transpondern registrerade en tid, men då reglerna förskriver att krasch innan målgång innebär automatisk uteslutning tillföll tredjeplatsen mig.
En smula oförtjänt kanske om man tittar på varvtiderna men nu är det ju så att racing en gång för alla handlar om att komma i mål så min glädje var inte mindre när jag fick äntra prispallen i mitt första SM-race i 125cc/Moto3-klassen.
Söndagen inleddes med ett nytt kval och jag kapade ytterligare någon sekund och kom till slut ner på 1:47:4 som bästa varvtid i takt med att jag lärde mig alltmer om den lilla hojens styrkor och svagheter. Anderstorp är ju en snabb och motorkrävande bana men kurvhastigheten och framför allt ingångsfarten i kurvorna som en 125.a medger är helt makalös. Jag kan lova att jag hade ett brett leende i hjälmen. Jag kvalade fyra och flyttades fram i första startled.
Starten i race 2 gick över förväntan och jag var tvåa in i första kurvan. Min i 125-sammanhang överviktiga lekamen tog dock ut sin rätt på flygrakan och jag passerades av två eller tre förare innan andra kurvan. Jag körde dessutom med en äldre variant av tvåtaktsmotor vilken saknade avgasport som annars är till för att förbättra mellanregistret, vilket gjorde att jag fick börja gasa väldigt tidigt för att kunna hänga på framföravarande ut ur långsvängarna. jag tappade succesivt till en isolerad fjärdeplats när jag mitt i det 12 varv långa loppet fick problem med domningar i högerhanden. Det var tumme, pekfinger och långfinger som fullständigt förlorade känseln. För varje varv fick jag allt svårare att reglera gas och frambroms och när det var 3 varv kvar hade jag ingen finmotorik kvar. Två man närmade sig bakifrån men plötsligt såg jag att ledaren stod i sandfållan efter flygrakan och jag gav mig attan på att försöka försvara tredjeplatsen på nytt.
Det höll in i mål och eftersom det var separat poängutdelning i helgens båda race innebar det att jag nu sammanlagt ligger på andra plats i SM-tabellen. Inte så dåligt för någon som bara kom dit med ambitionen att bli en upplevelse rikare och som inte har vare sig ekonomi eller semestertimmar nog för att vara med i sommarens övriga deltävlingar. Tredjeprispokalerna hemma i bokhyllan kan dock ingen ta i från mig...
Helgens enda smolk i glädjebägaren är att känselförlusten i högerhanden har visat sig vara återkommande efter bara några kilometer varje gång jag satt mig på tjänstehojen under veckan. Efter konsultation av min kompis medicinmannen i Karlstad lyder domen att det rör sig om en retning av medianus-nerven (borde inte den nerven sitta i arslet föresten, eller blottlade jag mina bristfälliga latinkunskaper nu?
). Jag försöker för tillfället häva detta med en maxdos Ipren och att sova med ett handledskydd på högerhanden. Imorgon söndag ska jag köra 6 h endurance på Sviestadbanan Linköping, vi får väl se hur handen svarar på det?På återhörande!
/Björn
Mandelhyndan
Medlem
Oerhört bra initiativ av BBC. Hade svensk television sänt sånt så kanske man kunnat tänka sig betala licensen...F,låt om det uppfattas som OT men NW200 sänds nu direkt, träning just nu!
http://www.bbc.com/sport/live/northern-ireland/36132994
NW200 är också ett landsvägslopp som IoM och många kända förare från TT finns med.
Det här är intressant även för den som gillar IoM.
http://www.bbc.co.uk/guides/zgbs2p3
Känns väldigt långt från SVT...
Tragi hänt dock, en förare omkom idag, Malachi Mitchell-Thomas
Last edited:
Brutale
Gudomlig sporthojare
- Gick med
- 7 Oct 2014
- Ort
- Lidköping
- Hoj
- Husqvarna TE300i, Yamaha YZF R6, Kawasaki Z750, Sålda: MV Agusta Brutale Dragster 800 EAS & Kawasaki ZX6-RR
Om jag inte minns fel så sänder BBC flera lopp, och det finns en del online radiokanaler som är bra.
MANX har är väll en favorit...
Efter en intensiv arbetsvecka där jag och 7 andra mc-burna kollegor ansvarat för förberedelser och genomförande av eskorten för Chiles president som var här i Göteborg i torsdags tillsammans med vårt eget kungapar, har det nu äntligen blivit dags för en racerapport från förra helgens SM-premiär på Anderstorp.
Jag anlöpte depån sent på torsdagskvällen för att vara med på fredagsträningen. Det var ju första gången någonsin under karriären som jag skulle få möjlighet att köra en 125cc tvåtaktsracer. Som jag redogjorde för i ett tidigare inlägg så stod min egen Honda 600cc på pallbockar hemma i garaget eftersom Jocke på FJ racing renoverat fjädringen på den. Jag kommer ju att ta med både bakstötdämpare och framgaffel till ön om någon vecka för att montera på den lånade Hondan jag ska köra i supersport-klassen.
Även om jag aldrig någonsin kört en 125cc så har jag ju ett par SM-silver i 250cc-klassen sedan tidigare och den typen av körstil med höga kurvhastigheter har alltid passat mig bra. Dessutom är det något visst med att köra en riktig tvåtakts racerhoj som är byggd för bana från fabrik och inte en ombyggd klumpig fyrtaktare som startat sitt liv som en massproducerad packåsna fylld av kompromisser för att tillmötesgå säkerhets- och miljökrav, passagerarmöjligheter m.m.
Den senaste Honda TSR 250cc som jag tävlade med 2010 lär ha haft runt 105 bakhjulshästar och en vikt på ca. 100 kg om jag minns rätt. Det var förmodligen den mest extrema mc jag någonsin kommer att få möjlighet att tävla med. Det enda som skulle kunna toppa den körupplevelsen vore en tvåtakts 500cc-racer men den klassen försvann tyvärr på nationell nivå långt innan jag påbörjade min racerkarriär.
View attachment 430345
Tvåtaktarnas fördel är den låga vikten och den 125cc som jag skulle få köra för Nordgren racing under helgen väger bara drygt 70 kg. Effektuttaget ligger på knappt 45 hästar och rätt injusterad ska det räcka för gissningsvis 220 km/h i toppfart med en lättare pilot än mig. Med mina 70 kg är jag egentligen för tung för klassen men målet för helgen var ju att lägga ytterligare en mc-upplevelse till erfarenhetsbanken samt att få ett par tävlingstillfällen inför Isle of Man.
Den fria fredagsträningen skulle innebära 6 stycken 20 min pass på banan och det var välbehövligt eftersom åkstilen skiljer sig markant från vad jag tävlat med de senaste åren. Jag såg det dock som en utmaning då egenskapen att lätt kunna hoppa från en hoj till en helt annan och försöka köra snabbt direkt är en värdefull egenskap på Isle of Man där man ofta kör ett träningsvarv med en cykel för att sedan byta till något helt annat. Den Kawasaki som jag ska köra i Lightweight i år skiljer sig dessutom en hel del från den Hondan jag tävlar med i Supersport så att köra en 125cc i SM var ett perfekt övningstillfälle för att vässa denna egenskap.
Jag kom dock bara ett varv på första träningspasset innan kolven skar i samma ögonblick som jag slog av gasen i slutet av långa flygrakan på Anderstorp för att påbörja inbromsningen från drygt 200 km/h. Jag kände bara hur bakhjulet låste upp och det tog någon sekund innan jag fattade vad som hade hänt eftersom jag knappast var speciellt van vid hojen ännu. Jag drog sedan snabbt in kopplingen och kunde undvika den annalkande vurpan för att därefter rulla in till bankanten där jag blev stående och fick nöja mig med att studera konkurrenterna som for förbi. Jag påmindes abrupt om hur det är att köra tvåtakt. Det är oftast "heaven or hell" - när allt funkar finns det ingen häftigare upplevelse men om allt inte är injusterat rätt är katastrofen aldrig långt borta. Kompromisslöshet var ordet sa Bull! När motorn svalat gick den runt igen men att försöka sig på en återstart vore oklokt innan vi fastställt felet. Det fick bli skamkärran in till depån.
I depån konstaterade min duktige mekaniker och tvåtaktsexperten Anders Larsson att det var den nya tändboxen som var boven och att den bränt ett stort hål i kolvens ovansida. Andra träningspasset missades p.g.a. kolvbyte och montering av annan tändbox. Väl ute på det tredje passet gick hojen som en potta skit när jag försökte möta med gasen ut ur Anderstorps långdragna svängar. In i depån för en snabb ombestyckning av förgasaren och sedan ut igen. Marginellt bättre men samtidigt var jag ju tvungen att köra några varv för att vänja mig vid bana och chassi så jag fick linka runt bäst jag kunde. Till fjärde passet fick det bli en annan nål i förgasaren men inte heller detta botade den ryckiga gången. Väl inne i depån fann vi att reedventilen spruckit och att det var därför hojen gick så illa vid gaspåslag.
Till femte passet gick äntligen motorn som den skulle och jag fick så smått upp farten i böjarna i takt med att jag började känna mig hemma. När farten ökade fann jag dock att framgaffeln var alldeles för stum och hela hojen i obalans p.g.a detta. Fjäderkonstanterna hade vi redan ändrat under tidigare pass och de verkade vara rätt för min vikt, däremot tömde vi ut en del olja ut gaffeln för att försöka göra den mer följsam till sjätte och sista passet. Tyvärr orsakade ett oljespill i en annan klass att tidschemat fördröjdes och mitt sista pass brann därför inne.
När det var dags för den 20 min tidsträningen på lördag morgon hade jag alltså fortfarande inte kört ett enda varv där både motor och chassi varit i någorlunda harmoni. Med erfarenheterna från gårdagen hade vi dock chansat rätt i våra justeringar och för första gången uppträdde hojen som jag ville ha den. Det räckte till en femte plats i startordningen vilket innebar andra led i det 10 personer starka fältet. När starten gick i race 1 höll jag min femteplats inledningsvis och jag försökte koncentrera mig på att komma in i körningen. Detta var ju bara mitt andra riktiga framträdande med fungerande hoj så min utvecklingskurva var fortfarande ganska brant. Jag höll länge en fjärdeplats men i sista kurvan "highsidade" en av de tre som slogs om förstaplatsen. Den förarlösa hojen rullade över mållinjen och transpondern registrerade en tid, men då reglerna förskriver att krasch innan målgång innebär automatisk uteslutning tillföll tredjeplatsen mig.
View attachment 430346
En smula oförtjänt kanske om man tittar på varvtiderna men nu är det ju så att racing en gång för alla handlar om att komma i mål så min glädje var inte mindre när jag fick äntra prispallen i mitt första SM-race i 125cc/Moto3-klassen.
Söndagen inleddes med ett nytt kval och jag kapade ytterligare någon sekund och kom till slut ner på 1:47:4 som bästa varvtid i takt med att jag lärde mig alltmer om den lilla hojens styrkor och svagheter. Anderstorp är ju en snabb och motorkrävande bana men kurvhastigheten och framför allt ingångsfarten i kurvorna som en 125.a medger är helt makalös. Jag kan lova att jag hade ett brett leende i hjälmen. Jag kvalade fyra och flyttades fram i första startled.
Starten i race 2 gick över förväntan och jag var tvåa in i första kurvan. Min i 125-sammanhang överviktiga lekamen tog dock ut sin rätt på flygrakan och jag passerades av två eller tre förare innan andra kurvan. Jag körde dessutom med en äldre variant av tvåtaktsmotor vilken saknade avgasport som annars är till för att förbättra mellanregistret, vilket gjorde att jag fick börja gasa väldigt tidigt för att kunna hänga på framföravarande ut ur långsvängarna. jag tappade succesivt till en isolerad fjärdeplats när jag mitt i det 12 varv långa loppet fick problem med domningar i högerhanden. Det var tumme, pekfinger och långfinger som fullständigt förlorade känseln. För varje varv fick jag allt svårare att reglera gas och frambroms och när det var 3 varv kvar hade jag ingen finmotorik kvar. Två man närmade sig bakifrån men plötsligt såg jag att ledaren stod i sandfållan efter flygrakan och jag gav mig attan på att försöka försvara tredjeplatsen på nytt.
Det höll in i mål och eftersom det var separat poängutdelning i helgens båda race innebar det att jag nu sammanlagt ligger på andra plats i SM-tabellen. Inte så dåligt för någon som bara kom dit med ambitionen att bli en upplevelse rikare och som inte har vare sig ekonomi eller semestertimmar nog för att vara med i sommarens övriga deltävlingar. Tredjeprispokalerna hemma i bokhyllan kan dock ingen ta i från mig...
Helgens enda smolk i glädjebägaren är att känselförlusten i högerhanden har visat sig vara återkommande efter bara några kilometer varje gång jag satt mig på tjänstehojen under veckan. Efter konsultation av min kompis medicinmannen i Karlstad lyder domen att det rör sig om en retning av medianus-nerven (borde inte den nerven sitta i arslet föresten, eller blottlade jag mina bristfälliga latinkunskaper nu?
På återhörande!
/Björn
Hej Björn
Jag antar att du redan vet det jag tänkte tipsa om och som jag fick hjälp med både på forumet och hos sjukvården, Karpaltunnelsyndrom.
Jag fick denna symtom i högerhanden 2011 och gjorde en ordentlig utredning som till slut krävde operation, det som var extra roligt var att min läkare finns här på forumet "Kazagger" och han svarade i en annan tråd.
http://www.sporthoj.com/forum/showthread.php?265891-Bortdomnade-fingrar/page2
Från att ha haft besvär som gjorde att jag inte alls kunde köra till helt besvärsfri på ett par månader är jag mer än nöjd.
Och roligt att det går bra för dig, håller tummarna stenhårt!
.... det rör sig om en retning av medianus-nerven (borde inte den nerven sitta i arslet föresten, eller blottlade jag mina bristfälliga latinkunskaper nu?
Endurance, då hade det varit kanonbra om medianus hade suttit där du trodde, och givit känsel-löshet...
bg
"Probably the best Bear in the world"
Tack Salvion!
Har precis läst igenom tråden du refererar till och det stämmer väl med de tips jag fått. Gårdagens Endurance-tävling gav dock positiva svar och förhoppningsvis kan jag kväsa symtomen innan de ger mer permanenta bekymmer. Visserligen körde jag med tjocka vadderade vinterhandskar för att undvika vibrationer i möjligast mån igår. Körde emellertid tre st. entimmes-stintar på banan utan alltför mycket problem. Jag fortsätter dock med stödskena, Ipren och massage av överkroppen och hoppas att hand och underarm får tillräckligt med tid för att återhämta sig under de dagar som är kvar tills TT startar.
På återhörande!
/Björn
bg
"Probably the best Bear in the world"
Joey Dunlop och Isle of Man TT!
https://www.youtube.com/watch?v=ixO7k2Foa-0
Idag är det exakt en vecka kvar till min avresa mot årets Isle of Man TT! Gårdagens endurancetävling i Linköping avlöpte på ett överraskande bra sätt. En racerapport kommer inom kort. I väntan på den vill jag tipsa om dokumentären "Joey The Man Who Conquered The TT" på youtube. Huvudperson är såklart Joey Dunlop, mannen som vunnit flest TT-segrar genom tiderna, 26 stycken mellan 1977-2000. Dokumentären är en timme lång men väl värd att se för er som vill hamna i rätt stämning inför TT 2016!
På återhörande!
/Björn
https://www.youtube.com/watch?v=ixO7k2Foa-0
Idag är det exakt en vecka kvar till min avresa mot årets Isle of Man TT! Gårdagens endurancetävling i Linköping avlöpte på ett överraskande bra sätt. En racerapport kommer inom kort. I väntan på den vill jag tipsa om dokumentären "Joey The Man Who Conquered The TT" på youtube. Huvudperson är såklart Joey Dunlop, mannen som vunnit flest TT-segrar genom tiderna, 26 stycken mellan 1977-2000. Dokumentären är en timme lång men väl värd att se för er som vill hamna i rätt stämning inför TT 2016!
På återhörande!
/Björn
bg
"Probably the best Bear in the world"
Segrare i Svenska Endurance Cupen!
I söndags var det dags för premiär för Svenska Endurance Cupen.
Endurance är en tävlingsform inom road racing där ett lag bestående av två eller tre förare ska köra en och samma motorcykel flest antal varv under ett förutbestämt antal timmar. I VM förekommer 24-timmarstävlingar men i den svenska upplagan nöjer man sig med 6-timmars race.
Endurance var stort i norden för ungefär 5-8 år sedan med ett 30-40 tal olika lag i två olika divisioner. Tyvärr tog finanskrisen död på intresset och den senaste svenska endurance-tävlingen mig veterligen gick av stapeln på Karlskoga för två år sedan där jag hade förmånen att få vara med i det vinnande laget, Alternativ 1, tillsammans med Tom North och Peter Lindén.
Nu har ett antal eldsjälar med bl.a. Stefan "Humlan" Bernström och Patrik Bergsman i spetsen ordnat med en nystart av serien som avgörs över 4 deltävlingar under 2016.
För egen del passade premiärtävlingen på Linköpings motorstadion perfekt in i mina TT-förberedelser eftersom den typen av långdistansrace är precis vad man behöver i uppladdningen inför 4 varv i rad runt Mountain Course på Isle of Man. Alternativ 1, MC-firman som är Honda-, BMW- och KTM-försäljare i Kalmar, ordnade fram en Honda CBR 600 i nära nog standardskick med några år på nacken genom snälle Nicklas Karlsson. Dessutom ställde Alternativ 1 upp med två av sina snabbaste anställda, Jonas Lenander & Karin Gustafsson som förste och andrechaufförer. Tredjeförare blev jag. Som mekaniker hade vi Anders, Matti, Danne och Brolle, VM-härdat folk som bl.a. skruvat i Le Mans 24-timmars i Frankrike. Camilla skötte markservicen i teamet.
Vi som gjorde det...
Jag sammanstrålade med Kalmariterna på torsdagskvällen i depån dit de tagit sig med Jonas och Camillas förnämliga racebuss i fullsize-format. Då väderutsikterna var tveksamma inför helgen var det inte dumt att ha tillgång till en så ändamålsenlig bas. Söndagsmorgonen började med förarmöte. Parallellt med lagen i enduranceklassen fanns det en separat stafett-klass. Stafettklassen skapades för en handfull år sedan när enduranceklassen var på väg att tyna bort och utgör ett bra komplement för dem som vill prova på att köra i en 6-timmars tävling men som inte är beredda att ta steget fullt ut och göra det på en och samma hoj som endurancereglementet föreskriver. Stafettens fördelar är att varje förare i ett lag kör på sin egen hoj och därmed slipper man hela utmaningen med att tanka, meka och byta däck på tid. Istället flyttar man bara över transpondern till nästa förares hoj vilket betyder att man sparar väldigt mycket tid vid varje depåstopp och har möjlighet att optimera körning och strategi på ett helt annat sätt än vid endurance. För oss som gillar att göra saker på det svåra sättet som t.ex. landsvägsracing utan genvägar är det dock endurance som gäller...
Nåväl, kvalet drog igång vid niotiden på en bitvis fuktig bana. Vi gjorde oss dock inte besväret att byta bort slicksen som satt på utan halkade runt några varv var och en i stillsamt tempo vilket gav oss en slutlig tolfte plats i startordningen om jag minns rätt. Jag fick nöjet att ta starten. Att genomföra en riktigt Le Mans-start där man springer tvärs över banan innan man kastar sig upp på hojen och drar iväg är något speciellt. Det är rätt mycket som kan gå fel på vägen men jag lyckades väl och var trea in i första böj. Jag tappade dock omgående ett par, tre placeringar medan jag kände mig för på den nya hojen. Vi hade valt att starta på regndäck då det kommit en skur innan start. Det är något år sedan jag körde på regndäck senast men så småningom byggde jag upp förtroendet för däcken och den nya hojen. Efter ett tjugotal minuter började det uppstå ett torrspår och när jag lämnade över hojen till Jonas efter en timmes körning var hela banan torr. Vi låg då tvåa totalt men eftersom vi bytte bort regndäcken mot slicks i samband med tankningen passerades vi av en hel hög stafettlag under tiden.
Stilstudier under mitt andra pass på banan, fångade av fotograf Fredrik Eklöf!
Jonas körde ca. 25-30 min och lämnade sedan över till Karin som envetet snurrade på ungefär lika länge. Jag har egentligen ingen riktig koll på hur vi förhöll oss till de andra endurancelagen i det här skedet av racet men lag "Antikrundan" var nog snabbast av oss tills de stöp i nya kurvan. När jag kom ut för mitt andra pass var banan helt torr och även om temperaturen inte kan ha varit mycket högre än tio grader lyckades jag hålla värme i slicksen. De omönstrade däcken gav en helt annan feedback än de sladdriga regndäcken och jag fann med ens att bakstötdämparen var i mjukaste laget i förhållande till gaffeln. Åker man endurance med originalfjädring på lånad hoj är det bara att gilla läget och jag började trivas bättre och bättre på Hondan. Gladast av allt var jag nämligen för att högerhanden verkade fungera utan känselbortfall. Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag var lite bekymrad inför helgen av den anledningen. Att jag körde i tjocka vinterhandskar för att dämpa vibrationerna kanske förbättrade situationen. Allt flöt på så fint att jag kunde köra slut på hela tanken och jag tvingades därmed in i depå efter en dryg timme.
Jonas och Karin gjorde sitt jobb och när jag gick ut på min tredje stint var vi ledning i endurancet. Så dags hade dock vädret försämrats och jag var tillbaka på regndäck och den här gången med nederbörd vilket försvårade sikten och varvningarna av hojarna framför. Perfekt träning i att köra mjukt och utan misstag. Vi hade en ganska stor ledning och jag körde på differensen till laget bakom som jag fick från Anders som troget stod vid depåmuren med depåtavlan. Efter ytterligare drygt en timme på banan hade jag förbrukat ännu en tank och kunde lämna över styret till Jonas som malde på i 40 min innan vi växlade över till Karin som fick ta målflaggan som segrare.
Karin tar målflagg för vårt lag som segrare efter 6 timmar...
Vårt ganska hastigt hopkomponerade lag i Alternativ 1:s regi hade helt otippat vunnit endurancet efter att ha tillryggalagt 270 varv under de 6 timmarna. Vi vann med en segermarginal på 17 varv ner till tvåan "Scuderia Corsa Clavicola" som i sin tur var 3 varv före "Antikrundan" i mål. Vi var inte snabbast varvtidmässigt men vi hade bevisat för oss själva att vår strategi lönade sig där vi strävat efter att mala på och göra så få misstag som möjligt. I stafettklasen tog "Team CAT Nordic" en dominant seger.
Det här var min sista "shake down" på bana inför allvaret på Isle of Man. Tack alla inblandade, arrangörer och konkurrenter, för en kall och blöt men kul och nyttig dag på Sviestad!
På återhörande!
/Björn
I söndags var det dags för premiär för Svenska Endurance Cupen.
Endurance är en tävlingsform inom road racing där ett lag bestående av två eller tre förare ska köra en och samma motorcykel flest antal varv under ett förutbestämt antal timmar. I VM förekommer 24-timmarstävlingar men i den svenska upplagan nöjer man sig med 6-timmars race.
Endurance var stort i norden för ungefär 5-8 år sedan med ett 30-40 tal olika lag i två olika divisioner. Tyvärr tog finanskrisen död på intresset och den senaste svenska endurance-tävlingen mig veterligen gick av stapeln på Karlskoga för två år sedan där jag hade förmånen att få vara med i det vinnande laget, Alternativ 1, tillsammans med Tom North och Peter Lindén.
Nu har ett antal eldsjälar med bl.a. Stefan "Humlan" Bernström och Patrik Bergsman i spetsen ordnat med en nystart av serien som avgörs över 4 deltävlingar under 2016.
För egen del passade premiärtävlingen på Linköpings motorstadion perfekt in i mina TT-förberedelser eftersom den typen av långdistansrace är precis vad man behöver i uppladdningen inför 4 varv i rad runt Mountain Course på Isle of Man. Alternativ 1, MC-firman som är Honda-, BMW- och KTM-försäljare i Kalmar, ordnade fram en Honda CBR 600 i nära nog standardskick med några år på nacken genom snälle Nicklas Karlsson. Dessutom ställde Alternativ 1 upp med två av sina snabbaste anställda, Jonas Lenander & Karin Gustafsson som förste och andrechaufförer. Tredjeförare blev jag. Som mekaniker hade vi Anders, Matti, Danne och Brolle, VM-härdat folk som bl.a. skruvat i Le Mans 24-timmars i Frankrike. Camilla skötte markservicen i teamet.
Vi som gjorde det...
Jag sammanstrålade med Kalmariterna på torsdagskvällen i depån dit de tagit sig med Jonas och Camillas förnämliga racebuss i fullsize-format. Då väderutsikterna var tveksamma inför helgen var det inte dumt att ha tillgång till en så ändamålsenlig bas. Söndagsmorgonen började med förarmöte. Parallellt med lagen i enduranceklassen fanns det en separat stafett-klass. Stafettklassen skapades för en handfull år sedan när enduranceklassen var på väg att tyna bort och utgör ett bra komplement för dem som vill prova på att köra i en 6-timmars tävling men som inte är beredda att ta steget fullt ut och göra det på en och samma hoj som endurancereglementet föreskriver. Stafettens fördelar är att varje förare i ett lag kör på sin egen hoj och därmed slipper man hela utmaningen med att tanka, meka och byta däck på tid. Istället flyttar man bara över transpondern till nästa förares hoj vilket betyder att man sparar väldigt mycket tid vid varje depåstopp och har möjlighet att optimera körning och strategi på ett helt annat sätt än vid endurance. För oss som gillar att göra saker på det svåra sättet som t.ex. landsvägsracing utan genvägar är det dock endurance som gäller...
Nåväl, kvalet drog igång vid niotiden på en bitvis fuktig bana. Vi gjorde oss dock inte besväret att byta bort slicksen som satt på utan halkade runt några varv var och en i stillsamt tempo vilket gav oss en slutlig tolfte plats i startordningen om jag minns rätt. Jag fick nöjet att ta starten. Att genomföra en riktigt Le Mans-start där man springer tvärs över banan innan man kastar sig upp på hojen och drar iväg är något speciellt. Det är rätt mycket som kan gå fel på vägen men jag lyckades väl och var trea in i första böj. Jag tappade dock omgående ett par, tre placeringar medan jag kände mig för på den nya hojen. Vi hade valt att starta på regndäck då det kommit en skur innan start. Det är något år sedan jag körde på regndäck senast men så småningom byggde jag upp förtroendet för däcken och den nya hojen. Efter ett tjugotal minuter började det uppstå ett torrspår och när jag lämnade över hojen till Jonas efter en timmes körning var hela banan torr. Vi låg då tvåa totalt men eftersom vi bytte bort regndäcken mot slicks i samband med tankningen passerades vi av en hel hög stafettlag under tiden.
Stilstudier under mitt andra pass på banan, fångade av fotograf Fredrik Eklöf!
Jonas körde ca. 25-30 min och lämnade sedan över till Karin som envetet snurrade på ungefär lika länge. Jag har egentligen ingen riktig koll på hur vi förhöll oss till de andra endurancelagen i det här skedet av racet men lag "Antikrundan" var nog snabbast av oss tills de stöp i nya kurvan. När jag kom ut för mitt andra pass var banan helt torr och även om temperaturen inte kan ha varit mycket högre än tio grader lyckades jag hålla värme i slicksen. De omönstrade däcken gav en helt annan feedback än de sladdriga regndäcken och jag fann med ens att bakstötdämparen var i mjukaste laget i förhållande till gaffeln. Åker man endurance med originalfjädring på lånad hoj är det bara att gilla läget och jag började trivas bättre och bättre på Hondan. Gladast av allt var jag nämligen för att högerhanden verkade fungera utan känselbortfall. Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag var lite bekymrad inför helgen av den anledningen. Att jag körde i tjocka vinterhandskar för att dämpa vibrationerna kanske förbättrade situationen. Allt flöt på så fint att jag kunde köra slut på hela tanken och jag tvingades därmed in i depå efter en dryg timme.
Jonas och Karin gjorde sitt jobb och när jag gick ut på min tredje stint var vi ledning i endurancet. Så dags hade dock vädret försämrats och jag var tillbaka på regndäck och den här gången med nederbörd vilket försvårade sikten och varvningarna av hojarna framför. Perfekt träning i att köra mjukt och utan misstag. Vi hade en ganska stor ledning och jag körde på differensen till laget bakom som jag fick från Anders som troget stod vid depåmuren med depåtavlan. Efter ytterligare drygt en timme på banan hade jag förbrukat ännu en tank och kunde lämna över styret till Jonas som malde på i 40 min innan vi växlade över till Karin som fick ta målflaggan som segrare.
Karin tar målflagg för vårt lag som segrare efter 6 timmar...
Vårt ganska hastigt hopkomponerade lag i Alternativ 1:s regi hade helt otippat vunnit endurancet efter att ha tillryggalagt 270 varv under de 6 timmarna. Vi vann med en segermarginal på 17 varv ner till tvåan "Scuderia Corsa Clavicola" som i sin tur var 3 varv före "Antikrundan" i mål. Vi var inte snabbast varvtidmässigt men vi hade bevisat för oss själva att vår strategi lönade sig där vi strävat efter att mala på och göra så få misstag som möjligt. I stafettklasen tog "Team CAT Nordic" en dominant seger.
Det här var min sista "shake down" på bana inför allvaret på Isle of Man. Tack alla inblandade, arrangörer och konkurrenter, för en kall och blöt men kul och nyttig dag på Sviestad!
På återhörande!
/Björn
Last edited:
Riktigt kul läsning! Och en imponerande seger! 
Nu får du samla kraft, samla tankarna och ladda mentalt. Kom ihåg att köra snyggt och vet att du har en stor mängd människor som hejar på dig, både på Ön och här hemma.
Nu får du samla kraft, samla tankarna och ladda mentalt. Kom ihåg att köra snyggt och vet att du har en stor mängd människor som hejar på dig, både på Ön och här hemma.
Nyheter
|
Ducati Multistrada V2
Ducati har lanserat nya Mul... |
|
Desmo Center årets MC-handlare och MC-verkstad
Svedea utnämner varje år de... |
|
Tre timmar kvar!
Efter lämning till tryck kl... |
|
Nya Ducati Multistrada V2
Ducati har lanserat nya Mul... |
|
Desmo Center utsedd till årets MC-handlare – och verkstad
Svedea utnämner varje år de... |
|
Tankskydd till GSA
ULTIMATE tankskyddWunderlic... |
|
Körkortet får nytt utseende
Det var åtta år sen sist, m... |
|
Specialmodellen Triumph Bonneville Bobber TFC
Triumph Motorcycles har pre... |
|
Ny elektrisk endurohoj: Stark Varg EX!
I förra veckan presenterade... |
|
Var tionde bilist lever inte upp till synkraven
Över 600 000* bilister i Sv... |