Träningsrapport Slovakia Ring -16
Racingsäsongen har nu officiellt startat på allvar för min del.
I tisdags kom jag hem till Sverige igen efter exakt en vecka på resande fot till Slovakien tur och retur. Eftersom det då bara var frågan om att dumpa alla saker på hallgolvet för att i alla hast svida om till jobbkläderna och påbörja ett nattpass följt utav ett kvällspass igår har träningsrapporten fått anstå till ikväll. Mitt schema är mer än hektiskt just nu så jag ber om överseende med att det kan uppstå vissa glapp i rapporteringen även om det finns mycket att berätta om så här veckorna innan IoM TT ska dra igång.
De knappa hundra milen av nedresa från färjeläget i Rostock till Bratislava skedde i ett sträck frånsett några timmars sömn i bilen på en rastplats i södra Tyskland. Det är tredje året i rad som jag valt att återvända till Zenergy/Axxons träningsläger på Slovakia Ring. Orsaken är inte bara att det ligger rätt i tiden för min Isle of Man-satsning utan att hela arrangemanget är både prisvärt och proffsigt. Det är till stor del även den slovakiska banpersonalens förtjänst som håller världsklass när det gäller att hålla banan i topptrim och rensa sandfållorna efter krascher, sanera oljespill m.m vilket hjälper till att maximera bantiden.
Vi slog upp vårt läger i depån under onsdagskvällen och på torsdag morgon var det förarmöte kl 07.30. Första dagen handlade det för mig egentligen enbart om att skaka av sig vinterns ringrost och hitta linjerna runt den bitvis tekniska, 6 km långa banan. Min hoj jag hade med mig var samma Honda CBR 600 RR som jag tävlade med i TT ifjol, frånsett att vi bytt alla kåpor och satt i en helt standard träningsmotor. Jag tyckte att jag kom in i körningen tämligen snabbt efter bara några pass. Jag brukar visserligen ha lätt att hitta tempot relativt omgående, en jätteviktig egenskap för en landsvägsracingförare eftersom träningsmöjligheterna oftast är små, men min egen analys var att jag nog hade väldigt stor nytta av de senaste veckornas MC-polisavrostningar som jag genomfört i egenskap av instruktör. Även om körställning och körsätt skiljer sig åt så är all tid i sadeln av godo såhär i början på året.
Fredagsförmiddagen bestod av tidsträningar inför eftermiddagens klubbrace som skulle genomföras i Zenergys regi. Förra året var det lite för många heta, ringrostiga chaufförer under första dagens tävling vilket gjorde att vi hade tre krascher på det inledande varvet, varav en ganska allvarlig med två förare som körde ihop i sin iver att hinna först in i böj och helikoptertransport till sjukhus som följd. En smula onödigt i mina ögon med tanke på att det flesta av oss har betydligt större uppgifter framför oss i internationella tävlingar och nationella mästerskap. Jag dristade mig till att påpeka detta under förarmötet med en förhoppning om att åtminstone inte bli ramponerad i sidan av någon annan.
Det var väl knappast min förtjänst men första dagens tävling förflöt så vitt jag kunde märka helt utan incidenter i den snabbaste startgruppen där jag ställde upp. Själv körde jag dock extremt defensivt de två första varven bland de 40-talet förare som deltog. Detta eftersom tävlingen bara utgjorde nyttig startträning för mig och tjänade som en chans för racesimulering. Problemet är att risken att bli involverad i olyckor är som störst i början av ett race när fältet ligger tätt samlat. Jag känner mina egna gränser relativt hyggligt men att få någon överoptimistisk konkurrent som kraschar in i sidan på mig skulle lätt kunna ödelägga hela satsningen mot IoM. Jag höll därför tighta innerspår genom de första kurvorna för att inte inbjuda till chansartade omkörningar. Efter de första två varven hade fältet börjat spridas ut och jag började en uppkörning av de platser jag tappat i början. Då startfältet bestod av en mix av superbike- och supersport-hojar har jag ingen riktig koll på var jag befann mig i fältet i förhållande till mina konkurrenter i pro-supersportklassen. När jag gick i mål visade det sig dock att jag blivit 2:a och hade en sekund snabbare varvtid en dansken som kom på första plats. Nu betydde som sagt inte resultatet så jättemycket, viktigare var att min körning kändes så bra och att jag satt nytt personbästa på banan trots att alla däck jag medfört till Slovakien var begagnade fjolårsdäck i varierande skick.
Lördagsförmiddagen gick även den helt okey, även om de ganska slitna fjolårsdäcken jag använde för att träna på inte gav mig förutsättningar att matcha gårdagens tider. Under näst sista träningspasset upptäckte jag dock att hojen började låta märkligt. Det visade sig vara titanavgassystemet som spruckit vid en infästning. Det var bara att rulla i depå och inse att vi inte hade delar med oss för att kunna reparera felet. Trist förstås att missa den kvarvarande en och en halv dagens körning, men värre var att jag hade behövt två resultat i form av målgångar från årets säsong för att kunna kvittera ut min Mountain Course licens för 2016. För att tävla på The Mountain Course på Isle of Man räcker det inte med en vanlig svensk A-(elit)licens. Man måste dessutom ansöka om en speciell Mountain Course-licens från ACU, Storbritanniens motsvarighet till SVEMO, där man uppvisar 6 målgångar från de senaste 13 månaderna. Minst två av dessa måste vara från samma säsong som den där man avser att ställa upp på ön. Alla former av road racing-tävlingar räknas och jag tror att man även kan tillgodoräkna sig backtävlingar och det råder heller inga krav på några särskilda placeringar. Meriterna har istället betydelse för om du får starttillstånd på ön överhuvudtaget och där det är betydligt svårare att få start i TT än i Manx GP. Reglerna för Mountain Course-licensen är dock desamma för MGP som för TT och hela syftet är att ACU vill förvissa sig om att man är aktiv som förare och kommer någorlunda väl förberedd.
När nu min egen Honda behagade krångla så var det tur att min flickvän Karin hade en likadan Honda med sig som hon tränat och tävlat på under veckan. Skillnaden bestod i att hennes hoj är helt standard i fjädring, bromsar m.m. där min är modifierad och förbättrad. Karin hade nu vänligheten att låna ut sin hoj och med den kunde jag ställa upp för att framgångsrikt åtminstone bevaka de sista platserna i den snabbaste startgruppen. Nu blev det visserligen som väntat inget besök på prispallen men jag fick den där viktiga målgången som gör att oavsett om jag får maskinfel eller vurpar i SM-premiären på Anderstorp om en dryg vecka så kan jag åtminstone redan nu ansöka om min Mountain Course-licens.
De första tre dagarna på banan hade vi haft utmärkt väder med sol och runt 20 grader men den fjärde och sista dagen innehöll både lite regn och starka vindar. Inte värdens roligaste mc-väder kanske men perfekta förhållanden för att förbereda sig för Isle of Man. Under mina tre år på ön hittills har jag inte haft något år där vi inte tränat eller tävlat i sådant väder under åtminstone ett tre, fyra dagar. Då många andra deltagare packade ihop och styrde hemåt fanns det mycket plats på banan och Zenergy-Thorleif och Axxon-Viktor lät mig därför köra dubbla pass något som gav mig 40 min-stintar ute på banan vilket var värdefullt ur kör-konditionshänseende. Fyra varv på Isle of Man tar ju som bekant närmare 80 min att fullfölja.
Nästa tillfälle att komma ut på racerbana blir SM-premiären i Anderstorp 7-8 maj men det ska jag berätta mer om i ett separat inlägg...
På återhörande!
/Björn
P.S. Tack Bo Pedersen för lånet av kör-bilderna D.S.
. Om det kanske kan vara till någon tröst (och för att motivera inlägget i den här tråden) så passar jag på att flika in att mc-polisyrket åtminstone erbjuder gott om träningstillfällen för den som tänkt sig att sikta mot deltagande i Isle of Man TT...
De långsammaste körde 30+ på 70-vägen, några liite fortare. Väldigt gott ljud! 
Titta på hur det snurrar och tänk efter lite...Då roterar vevaxeln 180.000 varv på en timme (60x3000). Då det har gått nästan tre timmar så har alltså vevaxeln snurrat 500.000 varv. Efter fem timmar "bara" 900.000 varv! Fortfarande 100.000 kvar till en miljon! 
). 
)
