Det känns lite dubbelmeta ibland - den som säger det gör det alltid från ett utanförperspektiv, och just att han implicit menar att han är så himla pocoloco kan tolkas som en uppskattande gest att man själv inte skulle vara så galen som han - utan att jag skulle varaden som kunde kontrollera mig, typ.
Men, på något sätt kommer han ändå ur det hela som den bättre människan - eftersom han har den gudomliga självkännedomen och därtill självdiciplin nog att avstå detta med att köra motorcykel.
Underförstått:
jag kommer köra ihjäl mig.
Well, hasn't happened yet.
Sedan måste jag erkänna att det bereder mig stor glädje att veva ner rutan när det är ett gäng sporthojsförare inne och tankar, luta mig ut lite och försöka se lite extra gubbig ut: "En sådan hade jag, precis en sådan. En Norton.
Men jag var tvungen att sälja. Jag höll på att köra ihjäl mig alldeles. Hej på er!"