Pappa körde Indian efter kriget fram till mitten av 50-talet, tills en bil krossade hans vänsterben. Han blev i princip fullt återställd, men ägde aldrig någon hoj efter det. Mamma har aldrig kört, men åkt med mig o lillbrorsan någon gång. Ingen av dem har varken fördömt eller uppmuntrat, men naturligtvis varit oroliga. Både jag o brorsan har kört hoj sedan vi var 16, det är... 22 respektive 18 år nu. Brorsan har väl ägt ett tjugotal hojar av alla typer, jag har hållit mig upprätt eller framåtlutad.
Nuförtiden ser jag hojåkningen ur föräldraperspektiv istället.
Både jag och min fru kör sporthojar, och äldste sonen (snart 20) var inne på hoj för några år sedan. Han köpte landsvägs-125:a men fick andra intressen och hojkortet rann ut i sanden. Om han skulle ta upp hojintresset igen vore det kul, men inte något vi lobbar aktivt för.
För min och fruns del är sport eller sporttouring de hojkategorier som känns mest intressanta. Jag skulle ibland kunna tänka mig en bakåtlutad hoj
också, men inte istället. Och så den där efterlängtade offroaden förstås.