Här var det liknande fast tvärt om. Jag pluggade exet jobbade borta månd-tord. Jag hade hand om 4 barn, hus, hund! 2 av barnen var öronbarn (1 o 3 år gamla). Jag vägrade tvätta, det fick han göra på helgerna när han var hemma! Jag fick dra hela lasset. När han var hemma helgerna så ville han ta det lugnt...så han tyckte jag skulle ta barnen så han fick sova( det var ju så tufft att jobba borta!!!) jag kunde inte ens åka o handla själv....för familjen skulle ju vara tillsammans hela tiden tyckte exet! Mitt största intresse har alltid varit att köra hoj....men det fick jag lägga ned! Kvinnor ska ju inte köra hoj enl. honom. Jag var egoistisk!
En vacker dag fick jag nog! Nu är vi skilda. Jag köpte ut honom ur huset. 14 dagar efter han hade flyttat o kom för att hämta sina grejer stod det en hoj i garaget! Vilken jävla seger det var att se hans min!
Jag drar fortfarande hela lasset med hus o barn( dock inte 4 st...hans flyttade) pendlar 20 mil om dagen för att jobba.... Men summan kardemumman är att underskatta aldrig någon! Jag är lyckligare en någonsin. Saknar dock nån att dela livet med men är hellre ensam än livegen o ha någon som bara gnäller o bråkar! Så välj era fighter.....
Hur går det där ihop...? (Mina fetmarkeringar.)
Jag har också provat att vara tillsammans med en person som anser att man skall vara tillsammans hela tiden om man är tillsammans. Det funkar inte.
Jag tror inte du behöver oroa dig för att du skall dö ensam. Se bara till att njuta nu när du bestämmer själv.