Nejdå. Jag är på topp
Personligen gillar jag inte tatueringar. Inte ens små gulliga delfiner på ankeln. Jag tycker de är fula och dessutom har jag mina bestämda åsikter om de flesta personer som kladdar på sig en stor tribal eller nåt annat av vilken anledning det nu vara må. I mina ögon är det en viss typ av folk som attraheras av sånt här.
Självklart bestämmer var och en över sin egen kropp. Frågan kvarstår dock. Vad är grejjen? Efter några år ser en tatuering ut som om man gnidit av sina oljiga fingrar mot huden, så varför vill folk gå och se skitiga ut? Var och en som tatuerar sig måste rimligtvis veta att en tatuering blir ful med tiden, men ändå gör man det. Varför?
Men visst. Tatueringarna i sig kan ju många gånger vara riktiga konstverk. Men varför på huden där de blir fula?
Givetvis är det speciella personer som skaffar tatuering. Det är vi som vågar vara kompromisslösa i livet. Vi som inte duttar. Vi som tar en näve dillchips från bjudskålen. Ska sitta där tills man dör, så vadådå?
Nåja.
Det beror givetvis på osäkerhet, och ofta leder det till manifestation av
subkulturtillhörighet genom tatuering, och i grund och botten helt enkelt ett desperat skrik för att bli sedd mer än vad man är. Se mig nurå, en halvknarkare (och vuxen karl i gymnastikskor) har kladdat dit svarta sträck på bålen, nu är jag speciell! Men det är ju å andra sidan precis samma sak med kotlettfrisyrer, tennisrack och papiljotter också. Och påfågeln nickar medlidande från sin bur på Skansen.
Visst kommer bläcket kladdas ut lite, men det gör ju resten av kroppen också.
På något sätt har jag tröttnat på att leva 20 år framåt i mitt liv, såsom så många människor gör.
Livet är det som pågår medans vi planerar för framtiden, som en vis man värpte ur sig på en svampexpedition. Ursäkta klyschan.
Dessutom kommer vi knappast få skämmas ensamma, det är ju så vanligt med tatueringar idag. Vi kommer ha sällskap av ett rejält gäng russin med färgkluttar dinglandes när vi nått lösfödoåldern, så vi behöver nog inte känna oss fula för den saken. Tatueringen kommer istället sitta där som ett suddigt minne av en ungdom då jag iallafall försökte göra vad jag ville, istället för att se på.
/perris