Tyvärr är det ju så att själva motorn var en stor del av gamla africas själ.
Själ...? Hos en industrimotor...?
För mig var nog maskinen det minst charmiga hos den gamle ATn.
Pålitlig? Oh yes!
Lättmekad, slitstark - allt, allt, allt: men aptråkig motor.
Hyperlinjär effektkurva, med en liten liten kick uppe i toktoppen - där man egentligen inte vill köra en sådan hoj.
Med öppnare ljuddämpare blev det ändå tydligare - ett malande buller som bara accentuerade intrycket av stationär bevattningspump.
XL 1000 Varadero var något helt annat!
Oroande muller på vardagskörning, puckel på puckel i effektkurvan, yl och vrål, snörvel vid växlingarna, bubbel på avslag - oborstad och varvvillig; helt enkelt så mycket huligan en Honda nu kan bli.
I vart fall min gamla SD1a med LeoVince "Echo-edition".
XRV 750 - en besvikelse; tung, slö, ovig, ovillig.
XL 1000V - Ett lyft! Lätt, kvick, samarbetsvillig, rapp, rolig.
Ja, jag vet att fakta kanske motsäger påståendena - men det var så dom upplevdes. Jag gick rakt ifrån den ena till den andra, och trivdes direkt med Varderon.
Så, V-twin a' la XRV 750 kan jag klara mig utan - men en parallelltwin med 270º förskjutning av vevaxeltapparna kan vara hur kul som helst!
...å andra sidan är 180º hur trist och präktigt som helst!
Jmfr 900 Nuda ovan med 800 GS.
Samma maskin - och det är inte bara 100 cc som skiljer...
Jag är försiktigt positiv till CRF 1000, men skräms av att man ens nämner automatlåda i samma stycke som hojen...? Brrr!
Kan man hoppas på en CRF 1000R, med mer fjädring, mindre vikt 21'/18' och ett färdigt fäste för navtorn att börja klä på som man själv vill...?