… låt oss prata om vad som är bäst för Sverige.
Som att prata om ”den finaste färgen”. Man kan inte ha rätt.
Däremot kan man prata om: ”Det här oroar mig” eller ”Det här förstår jag inte”, men det skulle vara mycket obehagligt för de som föraktar eller är rädda för svaghet och utsatthet (andras och egen). Lättare då att tala om hur det
är och att de som inte delar min preferens är okunniga, svaga, fula, feta och äckliga. Men hur blir det i förlängningen om vi föraktar alla som inte delar våra egna preferenser? Vad ser vi om vi blickar bakåt i tiden och utanför Sverige om samhällen där staten tillämpar det perspektivet? Vill vi ha det så?
Personligen är jag inte så oroad över att så många flyktingar kommer till Sverige på så kort tid. Jag tror att de flesta (betydligt fler än 9 av 10) kommer att anstränga sig för att få sina nya liv att fungera här. Jag tror de kommer bli svenska medborgare som bidrar med sina erfarenheter och perspektiv; hur det är att förtvivlat behöva hjälp av främmande människor.
Jag är däremot oroad över mina barn och om och hur de kommer drabbas av den aggressivitet och känslokyla som jag stöter på både där jag förväntar mig att det ska dyka upp och där det plötsligt dyker upp som en obehaglig överraskning. Kommer de råka illa ut eftersom jag fostrar dem till kritiskt tänkande och medvetenhet om egna förutfattade meningar?
Jag har massa fördomar och märker ständigt att jag är benägen att misstro personer med utländskt utseende. Men jag vill inte att mina fördomar ska styra mig, så jag försöker utmana dem och se hur sanna de är. När jag orkar och skammen gör sig påmind. Min erfarenhet är att fördomarna oftast har fel. Inte alltid, men oftast. Tycker det är viktigt att våga genomskåda sina fördomar och utmana dem; det är så lätt att låta dem styra och betrakta alternativa tankar som t.ex. svaga, dumma och pinsamma.