Här hade jag kunnat gräma mig mycket i efterhand...
Han hade nog somnat vid ratten, bilen stod lite på sidan och när jag kom fram stod han upp genom sidorutan och svor ganska förtvivlat, han hade nog på känn redan då att det inte gått bra för hans fru.
Eftersom jag också mindes det där om att kolla upp dom som är tystast först så gick jag runt bilen för att se hur det stod till med kvinnan i passagerarsätet.
Jag såg att hon inte andades och hela hon utstrålade helt enkelt "död". Det är svårt att förklara men det fanns liksom inte något liv. Det jag kunde grämt mig över i efterhand var att jag inte kollade puls utan att jag var så säker på min sak att jag tog hand om mannen istället som vid det laget stod väldigt illa till vid vägkanten, chockad och förvirrad.
Det fanns andra vid platsen vid det laget så jag överlämnade fegt nog åt andra att undersöka kvinnan närmare. Men jag var som sagt innerligt övertygad om att hon redan var borta. Jag mindes faktsikt fragment av "Ambulans" tråd och vad jag borde göra angående att rota ur munnen osv, men hennes vita blus var helt fri från blod så det var ändå tydligt att det inte fanns något sådant som blockerade vägen.
Vad jag däremot lyckades med var att hindra dom andra från att dra ut henne från bilen, eftersom det bara skulle förvärrat läget om hon hade en nackskada. (Det var något jag sade alltså, inte hindrade fysiskt. Om någon kollade vidare sen och drog slutsatsen att dom ville ta ut henne för HLR så hade jag ju inte stått ivägen).
När ambulanspersonal kom på plats, vilket gick snabbt får jag säga (10 minuter kanske), berättade dom för mannen att hon hade brutit nacken och dött omedelbart. Så jag kunde släppa framtida skuldkänslor.
Tack till Ambulans för hans eminenta tråd. Det är svårt att göra bra ifrån sig som oerfaren civilist när man är vid en olycka sådär för första gången. Jag tycker att jag gjorde lite rätt och inte helt fel, det är nog allt man kan hoppas på egentligen.
Genom att hålla om mannen tills ambulanspersonalen tog över skänkte jag honom förhoppningsvis viss tröst och han sprang åtminstone inte ut i vägen. Det var hälften hålla om och hälften hålla kvar om man säger så.
Jag tänker på det lilla jag gjorde rätt och hoppas att jag kan göra mer rätt nästa gång, som jag hoppas aldrig inträffar igen.
