Rickard Winblad tar steget upp till Svenska mästerskapen - Superstock 600!

[Fordon]

I brist på purfärskt material har jag hittat mitt första SM-kval. Jag hittade ett gäng gamla filmer när jag letade igenom gammalt skräp som tog upp plats på datorn. Det visade sig att jag inte kunde radera alltför mycket men jag kollade igenom den här videon, och klippte ut biten där jag inte var ensam på banan eller bara körde om enstaka förare.

Under 3 varv så fick jag jaga Timmy (han som kör om mig) för kung och fosterland. Det var sjukt kul och han hade fått upp farten ordentligt. De här tre varven är efter drygt 13-14 minuters körning av vårt 25 minuter långa kval som vi fick. På videon visas varv 1 och 3

Om 6 veckor är det dags igen och jag bara måste vara hel då! Ett av mina problem har varit att jag har haft väldigt ont i knät när benet befinner sig i en skarp vinkel. Och värre har det blivit om jag förflyttar kroppsvikten till det knät.
Efter operationen för 13 dagar sedan så har saker och ting blivit lite bättre. Från att inte kunna följa läkarens ordination (nedtrappningen) när det kommer till opiater, till att faktiskt kunna minska snabbare än vad de önskar från mig. Efter en riktigt tung vecka så har även den svåraste abstinensen börjat lätta också, vilket är en välbehövlig ljusglimt.

Jag har full förståelse för att man väljer att bli läkemedelsberoende. I valet mellan att ha avtändningar 2 gånger om dagen eller bara säga att man har väldigt ont och höja dosen på oxynorm och sedan känna sig som kung i en knapp timme är valet extremt enkelt. Flera gånger ifrågasatte jag min sjukskrivning efter intag. Jag mådde ju hur bra som helst liksom och hade inte ont alls.

Then it hit it, jag hade ju tagit tabletter...
Det har varit otrevligt svårt att lyssna på förnuftet. Att gå ifrån månaders bruk av 100mg Oxynorm och 160mg Oxycontin per dag till att idag ligga på 15mg oxynorm, 30mg oxycontin har varit jättejättejättejobbigt. Sedan slutet av november när jag började trappa ner så har jag haft svettningar, väldigt stark oro, rastlöshet, utmattning och ångest minst 2 gånger om dagen. När jag på eget bevåg gick från 2 till 3 intag trots husläkarens invändan och höjde dagsdosen minimalt till en början (men intaget per gång var lägre), så blev det bättre. Abstinensen var påtaglig hela tiden men det var lättare att hantera det. Nu ligger jag som sagt före deras önskan om vad jag skall ligga på.

Glömde jag förresten säga att jag som patient har noll förtroende för min husläkare och hävdar att jag kan det här bättre än hon? Mmm, har ni kanske hört det förut att patienter tror att de vet bäst? I Det här fallet är det faktiskt så (Ni har säkert hört en liknande mening också där patienten intalar sig själv att just i dennes fall så är det annorlunda). Jag har dock fått en husläkare som struntar helt i min smärta och enbart går efter en linjär nedtrappningskurva, där jag för några veckor sedan borde ha varit fri från mina läkemedel. och att jag inte borde ha ont längre eftersom:

"Superhjälte-husläkaren:
Rickard, du borde iinte ha ont längre. Det var faktiskt i augusti som du gjorde illa dig."

Eller favoritcitatet när jag kom till henne andra gånger gällande min skada och medicinering:

Hjälten:
Rickard jag vägrar blanda mig i den här medicineringen. jag har aldrig haft en patient med så mycket läkemedel som du. jag vägrar!! Det är min fulla rätt som läkare att göra det!!

Och detta utan att jag bett om en enda sak. Jag hade inte ens fått tala den gången. Så jag får ta saken i egna händer då jag känner mig själv bäst. Och det funkar. Jättebra. Snart är jag fri från de här vidriga tabletterna som har varit, och fortfarande är, så viktiga.

Jag tror att det har varit livsviktigt att ha ett mål att sträva efter. Ett svårt och konkret mål där jag har fått kämpa hårt varenda jäkla dag har nog sett till att jag aldrig gav upp när det var som tyngst.

Wow. Det här borde ha blivit en egen text egentligen. Det tog mer än ett par meningar att säga.

 

[Hoztic]

Vissa inom sjukvården har nog odlat fram en cynism och total brist på empati värdig en tysk lägervakt från tidigt 40-tal. Efter att ha krunchat ena fotleden med en HVA 258 blev jag gipsad, och det var ganska ömt när jag skulle ta av gipset, delvis för att foten var vriden ur led, och gipsad så. Kärringen som sågade gipset mosade ner sågklingan i benet hela tiden, och det gjorde ganska skitont, så jag påpekade det lite ödmjuk. Då fräste hon "det gör inte ont, det är ljudet du är rädd för!", och mosade glatt vidare. Hade jag nått kryckorna då så är det inte helt säkert dom och hon inte hade haft närkontakt

Kämpa på Rickard

 

[Fordon]

Vissa inom sjukvården har nog odlat fram en cynism och total brist på empati värdig en tysk lägervakt från tidigt 40-tal. Efter att ha krunchat ena fotleden med en HVA 258 blev jag gipsad, och det var ganska ömt när jag skulle ta av gipset, delvis för att foten var vriden ur led, och gipsad så. Kärringen som sågade gipset mosade ner sågklingan i benet hela tiden, och det gjorde ganska skitont, så jag påpekade det lite ödmjuk. Då fräste hon "det gör inte ont, det är ljudet du är rädd för!", och mosade glatt vidare. Hade jag nått kryckorna då så är det inte helt säkert dom och hon inte hade haft närkontakt

Kämpa på Rickard

Men herregud. Jag förstår dig. Ibland får man verkligen ta del av den kalla faktan att vårdpersonal verkligen är enskilda individer som endast har ett jobb. Vissa går in för det med hela sin livsglädje och vill förändra världen genom varje liten patient, medan andra ser varje patient som ett hinder på vägen till att få sluta för dagen..

 

[Ulvhamne]

Det är ju inte helt ovanligt med patienter som påstår att de har ont långt efter att det slutat nära för att de är beroende och inte vill sluta med drogerna.
Att du råkat ut för nervsmärta kan ju vara svårt att skilja från en sådan individ, speciellt eftersom att det kräver en del tid för att avgöra skillnaden, och läkare har ingen tid för sånt i dagens vård, det ska passera så många genom dörren som möjligt för att maximera vad-det-nu-är...

Men skönt att det blir bättre för dig, och att behovet av pillren minskar, man är inte helt stabil när man har så ont att man måste gå på tunga droger. Pannben hjälper långt.

Snart sitter du på en hoj på bana och är både extatisk och bekymrad.

 

[Swedie]

För en icke drogberoende är det nog svårt förstå hur små oskyldiga tabletter kan vara ett sånt problem avstå.

Det låter iaf som du gör rätt.

Mindre chans att det blir bra väder än att du lyckas återkomma till RR och köra igen

 

[[Tim]]

Fy fan. Har följt din resa ett tag utan att skriva men nu känner jag att jag måste.

Jag har själv fått ganska omfattande nervskador efter en vurpa med hojen 2007. Jag blev skickad mellan olika mer eller mindre hjälpsamma läkare innan jag fick ngt som funkade. Jag har nog testat det mesta ur Fass katalog.

Det som har funkat absolut bäst är ryggmärgsstimulatorn som jag har fått inopererad. Den stör ut smärtsignaler med elektriska impulser, enkelt förklarat. Hör av dig om nervsmärtorna inte försvinner så kan jag kanske hänvisa dig till en läkare som är jävligt bra. Så kanske du slipper vårdcentralskarusellen...

Lycka till och kämpa på!

Skickat från min ONEPLUS A3003 via Tapatalk

 

[Jolle55]

Hur mår du nu efter din skada? Hur skötte du rehaben och vad var det som hände?
Tack så hemskt mycket för lyckönskningen!

Här får du en kort historia...
Jag kan väl inte säga att jag hade någon lysande crosskarriär direkt, men hade tävlat en del och började faktiskt att få upp farten litegrann säsongen 2010.
Jag fick gashäng upp för en kulle och hoppade utför den fullt på fyrans växel. Svårt att uppskatta men det var säkert 8 meter fallhöjd på andra sidan, landade på hjulen men varken hojen eller jag klarade den smällen. Knäckte framhjulsaxeln och framhjulet kollapade så jag gjorde en liten framåtvolt med hojen och landade på rygg, hade en otrolig tur här att jag inte bröt nacken.
Men det som hände i landningen var att jag drog höften ur led, vänster lårben gled ur sin skål och gick 6cm in i skinkan.
När jag tumlade runt så slog jag hälen i nacken, har sparat hjälmen som har ett märke efter stöveln...

Det blev 2 operationer och satt i snurra några veckor innan jag kunde börja gå med kryckor. Gick på rehab träning ca 7 månader efter olyckan och det funkade riktigt bra efter det, alltså att kunna gå, springa. Jag har fortfarande svårt att t.ex. cykla och simma. Alla mina ligament och ledband i höften gick sönder vid olyckan och de går inte att reparera vilket gör att jag för alltid kommer ha sämre "stabilitet" i höftleden. Musklerna som gick av kunde de sy ihop och det var under tiden de läkte som jag satt i rullstolen.
Rehab träningen gick ut på att stärka upp musklerna kring leden så mycket att den inte faller ur sitt läge även utan ledband mm. Även själva skålen i höften fick ju en del stryk och leden glappar lite kan man säga. fortfarande idag när jag t.ex. reser mig ur soffan kan det "hugga till" och gör så jävla ont att jag ramlar omkull, men smärtan släpper efter bara några sekunder.

Jag har kunnat leva mitt liv ganska normalt de här åren, jobbat utan problem osv. Inte så illa med tanke på vad ortopedläkaren som behandlade mig kommenterade "såna här skador har jag bara sett på människor som frontalkrockat med en lastbil och de brukar inte överleva"
Jag kunde tyvärr inte fortsätta åka motocross, som fram till olyckan var hela mitt liv, så därför jag tog MC kort och nu sen två år tillbaka har jag börjat köra bandagar och fantiserar lite om att prova tävla någon dag.

Jag får gå hos naprapat emellanåt för att räta ut min rygg, det är väl inte bekräftat att det har med höften att göra men jag tror att jag sne belastar min kropp en del. Jag är mycket starkare på det oskadade benet och per automatik när jag står upp lägger jag mer vikt på det, när min hjärna vant sig vid det beteendet är det fan svårt att inte göra det. Jag måste koncentrera mig på att stå rakt med bra hållning för att annars får jag några dagar senare ont i ryggen och nacken.

Jävlar va mycket text det blev, var inte meningen att kapa din tråd...
Jag kan bara ge dig ett kort råd, hitta en bra sjukgymnast och lyssna på allt hen säger!

 

[MartinB]

Är det inte Oxy-medlen man blir så sjukt förstoppad av?
Jag fick sådana i ca tio dagar och höll på att få stroke varenda gång jag skulle göra tvåan.

Gott att höra att det tar sig, jag känner en som också trappat ner efter långvarigt bruk och det verkade ganska jobbigt.

 

[Fordon]

Det är ju inte helt ovanligt med patienter som påstår att de har ont långt efter att det slutat nära för att de är beroende och inte vill sluta med drogerna.
Att du råkat ut för nervsmärta kan ju vara svårt att skilja från en sådan individ, speciellt eftersom att det kräver en del tid för att avgöra skillnaden, och läkare har ingen tid för sånt i dagens vård, det ska passera så många genom dörren som möjligt för att maximera vad-det-nu-är...

Men skönt att det blir bättre för dig, och att behovet av pillren minskar, man är inte helt stabil när man har så ont att man måste gå på tunga droger. Pannben hjälper långt.

Snart sitter du på en hoj på bana och är både extatisk och bekymrad.

För en icke drogberoende är det nog svårt förstå hur små oskyldiga tabletter kan vara ett sånt problem avstå.

Det låter iaf som du gör rätt.

Mindre chans att det blir bra väder än att du lyckas återkomma till RR och köra igen

Ja, även fastän jag blev läkemedelsberoende efter långtidsbruk vid ett tillfälle när jag slet av axelleden 2014 efter en highsider, så var det ingenting jämfört med detta. Det kom lite som en käftsmäll och även om jag var beredd på att få tampas med ett svårt beroende så var jag inte riktigt beredd på detta.
Jag skulle vilja påstå att jag har väldigt bra koll på läkemedel, dess påverkan på en, och på hur jag själv reagerar på detta. Jag vågar också påstå att det är så otroligt många som inte har en aning om hur ens kropp och psyke reagerar och de här har ju oftast inte en chans att värja sig.

Men ja, JA! Jag ska tillbaka till roadracingen. Det finns inga alternativ. När jag hade vaknat från respiratorn och läkarna gav mig en prognos på 2-3 års rehab för att bara kunna gå som vanligt, så förklarade jag att försäsongsträningen 2018 börjar i april och att jag inte tänker missa den. Och det tänker jag hålla!

 

[Fordon]

Fy fan. Har följt din resa ett tag utan att skriva men nu känner jag att jag måste.

Jag har själv fått ganska omfattande nervskador efter en vurpa med hojen 2007. Jag blev skickad mellan olika mer eller mindre hjälpsamma läkare innan jag fick ngt som funkade. Jag har nog testat det mesta ur Fass katalog.

Det som har funkat absolut bäst är ryggmärgsstimulatorn som jag har fått inopererad. Den stör ut smärtsignaler med elektriska impulser, enkelt förklarat. Hör av dig om nervsmärtorna inte försvinner så kan jag kanske hänvisa dig till en läkare som är jävligt bra. Så kanske du slipper vårdcentralskarusellen...

Lycka till och kämpa på!

Skickat från min ONEPLUS A3003 via Tapatalk

Kul att höra, och tack för att du valde att skriva
Det där låter ju otroligt jobbigt. Kommer du ha dessa besvär livet ut? Jag ska lägga det här på minnet, tack så mycket!

Här får du en kort historia...
Jag kan väl inte säga att jag hade någon lysande crosskarriär direkt, men hade tävlat en del och började faktiskt att få upp farten litegrann säsongen 2010.
Jag fick gashäng upp för en kulle och hoppade utför den fullt på fyrans växel. Svårt att uppskatta men det var säkert 8 meter fallhöjd på andra sidan, landade på hjulen men varken hojen eller jag klarade den smällen. Knäckte framhjulsaxeln och framhjulet kollapade så jag gjorde en liten framåtvolt med hojen och landade på rygg, hade en otrolig tur här att jag inte bröt nacken.
Men det som hände i landningen var att jag drog höften ur led, vänster lårben gled ur sin skål och gick 6cm in i skinkan.
När jag tumlade runt så slog jag hälen i nacken, har sparat hjälmen som har ett märke efter stöveln...

Det blev 2 operationer och satt i snurra några veckor innan jag kunde börja gå med kryckor. Gick på rehab träning ca 7 månader efter olyckan och det funkade riktigt bra efter det, alltså att kunna gå, springa. Jag har fortfarande svårt att t.ex. cykla och simma. Alla mina ligament och ledband i höften gick sönder vid olyckan och de går inte att reparera vilket gör att jag för alltid kommer ha sämre "stabilitet" i höftleden. Musklerna som gick av kunde de sy ihop och det var under tiden de läkte som jag satt i rullstolen.
Rehab träningen gick ut på att stärka upp musklerna kring leden så mycket att den inte faller ur sitt läge även utan ledband mm. Även själva skålen i höften fick ju en del stryk och leden glappar lite kan man säga. fortfarande idag när jag t.ex. reser mig ur soffan kan det "hugga till" och gör så jävla ont att jag ramlar omkull, men smärtan släpper efter bara några sekunder.

Jag har kunnat leva mitt liv ganska normalt de här åren, jobbat utan problem osv. Inte så illa med tanke på vad ortopedläkaren som behandlade mig kommenterade "såna här skador har jag bara sett på människor som frontalkrockat med en lastbil och de brukar inte överleva"
Jag kunde tyvärr inte fortsätta åka motocross, som fram till olyckan var hela mitt liv, så därför jag tog MC kort och nu sen två år tillbaka har jag börjat köra bandagar och fantiserar lite om att prova tävla någon dag.

Jag får gå hos naprapat emellanåt för att räta ut min rygg, det är väl inte bekräftat att det har med höften att göra men jag tror att jag sne belastar min kropp en del. Jag är mycket starkare på det oskadade benet och per automatik när jag står upp lägger jag mer vikt på det, när min hjärna vant sig vid det beteendet är det fan svårt att inte göra det. Jag måste koncentrera mig på att stå rakt med bra hållning för att annars får jag några dagar senare ont i ryggen och nacken.

Jävlar va mycket text det blev, var inte meningen att kapa din tråd...
Jag kan bara ge dig ett kort råd, hitta en bra sjukgymnast och lyssna på allt hen säger!

Åh helvete. Vilken mardröm. Har de sagt något om vad som händer om du slutar träna? Eller det kanske du har?
Hur går det ens till att sätta hälen i bakhuvhudet, jag får knappt ner hälen på skinkan.
Jag känner igen det där med att ställa sig på ena benet. Omedvetet så försöker jag göra det så bekvämt som möjligt för mig vilket betyder att jag inte står på högerbenet, något som jag behöver göra för att stretcha ut hälsenan som hela tiden förkortas. Min vadmuskel saknar numera en antagonist..
Ibland råkar man skriva en halv novell i bara farten, men det är helt okej! Jag har en bra fysioterapeut och jag försöker lyssna så mycket som möjligt på henne. Nu senast konstaterade hon att jag inte behövde mer styrka, trots att jag inte orkar lyfta av benet från fotpinnen.

Det var snarare min rörlighet som gjorde att jag inte kunde lyfta av benet. Och sedan en vecka tillbaka så har jag stretchat 2 gånger om dagen, förutom 1½ vilodag då kroppen började värka så mycket. Men för första gången någonsin så har jag märkt av en stor skillnad i rörlighet. Än har jag inte testat att sitta på en hoj, men jämfört mot mitt friska ben, så var det rörligaste, så har mitt trasiga ben blivit betydligt rörligare (Jag har nämligen fuskat med stretchingen på det friska benet, då jag egentligen inte behöver mer rörlighet. Det har samtidigt gjort att jag kan jämföra skillnaden). Jag har aldrig riktigt trott på stretching förut men det här känns riktigt bra!

Det jag är orolig för nu är att den hoj jag har suttit på är tjejens Honda. Och den har haft betydligt snällare knävinkel än vad jag har haft på kawan. Och jag skrapade fötterna ibland när jag körde, typ som i bilden nedan:


Foto: Fredrik Eklöf


Tryck på bilden två gånger så öppnas bilden i ett eget fönster, där bilden blir fullstor. Notera hur hårt båda däcken komprimeras.

Är det inte Oxy-medlen man blir så sjukt förstoppad av?
Jag fick sådana i ca tio dagar och höll på att få stroke varenda gång jag skulle göra tvåan.

Gott att höra att det tar sig, jag känner en som också trappat ner efter långvarigt bruk och det verkade ganska jobbigt.

Jo. I början var det hemskt, trots medicin mot förstoppning. Varje toabesök kunde ta uppemot en timme
Jag vill inte gå in p detaljer men om man tänker sig en amerikansk fotboll...

 

[Brutale]

Jo. I början var det hemskt, trots medicin mot förstoppning. Varje toabesök kunde ta uppemot en timme
Jag vill inte gå in p detaljer men om man tänker sig en amerikansk fotboll...

Jag hade ju en kort karriär som mekaniker på några dragracingbilar i USA , och då tjacka jag på mig ett STORT lager med allt möjligt i receptfritt där, bla mot förstoppning, men även mot diarré.
Dessa har jag snart förbrukat, men gud så underbart med piller
Lagret som fanns i Ivecon jag elda upp, är det jag saknar mest från bussen.

 

[Jolle55]

Åh helvete. Vilken mardröm. Har de sagt något om vad som händer om du slutar träna?

Nej, de har inte sagt någonting om det. Efter mitt sista möte med ortopeden som var 4 månader efter olyckan så finns ingen återkoppling i fallet överhuvudtaget. Likadant med sjukgymnasten, efter att vi hade avslutat mitt träningsprogram fick jag en uppmaning att fortsätta göra vissa övningar. Jag har ingen annan än mig själv att skylla för att jag skötte det sådär, med tiden så trappade jag ner mer och mer tills jag slutade helt.
Idag, 7½ år senare önskar jag att jag hade haft bättre disciplin och fortsatt för att jag märker att jag har så stor skillnad i styrka på de olika benen.
En annan sak som jag inte trodde skulle hända men som kommit i kapp mig nu några år senare är traumat som man upplevde, jag försöker bearbeta händelsen nu men det är svårt att greppa vad som hände. Har skrivit ut en kopia på journalen för försäkringsärenden o sådär som jag har läst igenom och i den står att jag hade en stor blödning kring halsen för att kopplingshandtaget for in där och nästan gjorde hål på min halspulsåder, inget utav det kommer jag ihåg.
Märkligt hur ens hjärna kan förtränga en sån sak...

 

[Fordon]

Nej, de har inte sagt någonting om det. Efter mitt sista möte med ortopeden som var 4 månader efter olyckan så finns ingen återkoppling i fallet överhuvudtaget. Likadant med sjukgymnasten, efter att vi hade avslutat mitt träningsprogram fick jag en uppmaning att fortsätta göra vissa övningar. Jag har ingen annan än mig själv att skylla för att jag skötte det sådär, med tiden så trappade jag ner mer och mer tills jag slutade helt.
Idag, 7½ år senare önskar jag att jag hade haft bättre disciplin och fortsatt för att jag märker att jag har så stor skillnad i styrka på de olika benen.
En annan sak som jag inte trodde skulle hända men som kommit i kapp mig nu några år senare är traumat som man upplevde, jag försöker bearbeta händelsen nu men det är svårt att greppa vad som hände. Har skrivit ut en kopia på journalen för försäkringsärenden o sådär som jag har läst igenom och i den står att jag hade en stor blödning kring halsen för att kopplingshandtaget for in där och nästan gjorde hål på min halspulsåder, inget utav det kommer jag ihåg.
Märkligt hur ens hjärna kan förtränga en sån sak...

I min värld så kommer en kropp där "endast" musklerna håller ihop delarna, att drabbas av jobbiga problem längre fram i livet när dessa förtvinar. Då kommer problemen tillbaka. Nu är jag absolut ingen fysioterapeut, sjukgymnast eller något i den stilen men jag är utbildad personlig tränare så det kanske finns en risk att jag har rätt. Jag tror att det kommer drabba mig framöver när jag slutar träna och börjar förfalla på ålderns höst.
PTSD kan komma långt senare än strax efter själva olyckan tråkigt nog. Ibland flera årtioenden. Det gäller att aktivt bearbeta de där minnena på alla tänkbara sätt tills man har accepterat dem, vad det nu innebär. Det är nog vldigt individuellt.

Personligen tror jag nog att jag har mina förberedelser och insikt att tacka för att det inte har bliviti värre än vad det blev. Jag har accepterat att jag kan bli väldigt skadad. Jag och accepterat priset för att hålla på med roadracing på den nivån som jag ligger på. Att de risker jag tar för att bli bäst stämmer överens med skadorna jag riskerar att få.
Fram till dags datum har jag aldrig ångrat att jag började med detta. Men självklart önskar jag för allt i världen att jag var skadefri. Det är planerat så att jag kör min premiärtävling (Svenska Endurancecupen) för i år den 9:e juni. På min brors födelsedag, på Falkenberg motorbana. Jag vet inte hur jag känner för det. Det är motigt och läskigt om jag ska vara ärlig. Samtidigt ska det bli en jäkla revansch på den där j*vla banan. Vad kan vara en bättre plats för en comeback än på samma bana som olyckan hände? Det här är något jag håller på att bearbeta och jag måste ha mitt shit together innan tävlingen. Och det ska jag banne mig fixa.

Foto: Fredrik Eklöf @ wastegate.se

 

[Hoztic]

Apropå PTSD. 2009 gick jag av Gotland Ring och hade närkontakt med ett av räckena, lite flisor lossnade i kraniet, ena lungan blev lite ihopskrynklad och 6 kotor blev ihopmosade. 12v utan hoj, varav 10 med stödkrage. 12v och 2h efter kraschen satt jag på hoj igen, gatahojen visserligen, men jag körde hoj. För att se hur knäpp hjärnan hade blivit drog jag ut till vägen mellan Järna och Nykvarn och knäskrapade längs med räckena, och det gick alldeles utmärkt, jag kände inget obehag alls Inte helt listigt såhär i efterhand kanske, men då kändes det bra

Men, vid runt 120, eller rättare sagt, det motorljud som blev då, det gick att framkalla samma ljud på lägre växlar också, då lät det tydligen precis som när jag gick av på Gotland, för då slog min handled automatiskt av gasen Kroppen hade jävligt snabbt (1 tillfälle) att vid det ljudet så gör det ont och blir väldigt obra. Jag fick verkligen anstränga mig för att fortsätta gasa, det var en väldigt absurd känsla, att nästan inte ha kontroll över sin egen kropp, i synnerhet för en sån abstrakt grej. Jag fick helt enkelt sakta ner, gasa upp förbi det där ljudet gång på gång på gång, för att lära kroppen att det inte alls var farligt

 

[Ulvhamne]

Joo, jag har haft lite besvär med att lära högerhanden att veta hutr (igen) efter min lilla krasch med. Specifikt gaskontrollen i kurvor var helt åt helvete (dvs, ungefär lika dålig som i början av när jag körde bana) Släppte av hela jäkla tiden mitt i kurvorna, och då blidde det läskigt på riktigt! Och jag gjorde ändå mitt bästa för att gasa.

Så, kanske ta det lite lugnt första varven och känna efter på banan för att se vad du fått för nya egenheter som behöver tränas bort.

 

[Fordon]

Det skall onekligen bli intressant att komma igång med körandet igen...

I lördags så pysslade vi med tjejens hoj och vi bytte bland annat rear set. Helt plötsligt så höjdes fotpinnarna ett par meter och jag förstår inte hur det går att köra en Honda CBR600. Vilka midgets är det som får plats på en sådan!?
Mina knän var ju typ över tanken! Även det friska benet. Hondan är ju pytteliten jämfört mot min Kawa!
Och på tal om det, tror ni att det går att sätta höger fotpinne ett eller två steg lägre än vänster fotpinne? Jag har inte lika mycket rörlighet på höger sida.. Eller borde man justera båda? Jag tänker att det kanske är bättre att sabba markfrigången på ena sidan och låga det friska benet få vara i en skarp vinkel. Där kan jag ju ändå sitta normalt liksom.

Och en till fråga! Jag ska starta upp en enskild firma nu. Nu som att jag ska träffa en redovisningstjej nästa vecka. Men jag är osäker på inom vilka områden jag bör välja att vara verksam inom. Jag tänker att Event är ju numero uno. Där ryms mycket. Racing borde vara rimligt då det faktiskt finns prispengar i exempelvis bike week. Och i somras så var jag iaf tillräckligt duktig för att vinna 3000kr (vilket blev 1500kr pga deltagarantalet inte var tillräckligt högt för Mike). Sedan har jag sett att ett gäng andra förares företag går under "övrig sportverksamhet" vad det nu innebär. Behöver man lägga till motorsport?
Jag är utbildad personlig tränare. Det skadar väl inte att lägga till det området då. Kan jag ta konsulting? Täcker ett sånt luddigt ord in typ allt och ingenting? Jag fick rådet att hoppa över marknadsföring..
Hmm, jag tycker det här är klurigt.

 

[Hoztic]

Och på tal om det, tror ni att det går att sätta höger fotpinne ett eller två steg lägre än vänster fotpinne? Jag har inte lika mycket rörlighet på höger sida.. Eller borde man justera båda? Jag tänker att det kanske är bättre att sabba markfrigången på ena sidan och låga det friska benet få vara i en skarp vinkel. Där kan jag ju ändå sitta normalt liksom.

Jag knäckte ena fotpinnen på min gixxer 750 för en massa år sedan, och fick låna en komplett fotpinne över helgen, och den satt betydligt högre än original, som jag hade kvar på andra sidan. 2-3 varv på Gelleråsen räckte för att inte tänka på att det var olika höjd längre. Men visst, då var det Pilot Power och bandag med gathoj, det kanske gick pyttelite långsammare än SST600

 

[Fordon]

Jag knäckte ena fotpinnen på min gixxer 750 för en massa år sedan, och fick låna en komplett fotpinne över helgen, och den satt betydligt högre än original, som jag hade kvar på andra sidan. 2-3 varv på Gelleråsen räckte för att inte tänka på att det var olika höjd längre. Men visst, då var det Pilot Power och bandag med gathoj, det kanske gick pyttelite långsammare än SST600

Jag känner igen det där. Man testar något nytt/annorlunda och redan efter ett par gånger så känns det naturligt. Jag undrar om det är individuellt att vissa har lätt att anpassa sig, och vissa kanske aldrig kommer tillrätta med det.

 

[magnus_moss]

Och en till fråga! Jag ska starta upp en enskild firma nu. Nu som att jag ska träffa en redovisningstjej nästa vecka. Men jag är osäker på inom vilka områden jag bör välja att vara verksam inom. Jag tänker att Event är ju numero uno. Där ryms mycket. Racing borde vara rimligt då det faktiskt finns prispengar i exempelvis bike week. Och i somras så var jag iaf tillräckligt duktig för att vinna 3000kr (vilket blev 1500kr pga deltagarantalet inte var tillräckligt högt för Mike). Sedan har jag sett att ett gäng andra förares företag går under "övrig sportverksamhet" vad det nu innebär. Behöver man lägga till motorsport?
Jag är utbildad personlig tränare. Det skadar väl inte att lägga till det området då. Kan jag ta konsulting? Täcker ett sånt luddigt ord in typ allt och ingenting? Jag fick rådet att hoppa över marknadsföring..
Hmm, jag tycker det här är klurigt.

Du... jag TROR inte att du ska nämna racing överhuvudtaget. Skattmasen anser att ridning och racing är en hobbyverksamhet. Punkt! Event är bra, "arrangemang", föredrag... Du utför tjänster som företag vill ha. Och att göra reklam på tävlingar som knappt någon går och tittar på är tveksamt tror jag. "Personalarrangemang" tror jag är kalas; du säljer en dag i racingdepån med fika och snabba kolhydrater. Bra. Tror jag.

 

[Fordon]

Du... jag TROR inte att du ska nämna racing överhuvudtaget. Skattmasen anser att ridning och racing är en hobbyverksamhet. Punkt! Event är bra, "arrangemang", föredrag... Du utför tjänster som företag vill ha. Och att göra reklam på tävlingar som knappt någon går och tittar på är tveksamt tror jag. "Personalarrangemang" tror jag är kalas; du säljer en dag i racingdepån med fika och snabba kolhydrater. Bra. Tror jag.

De har verkligen inte förstått. Hobby... det är ju nästan en förolämpning. Racing är en livsstil.
Men tack för tipsen!