Eftersom tråden har varit så jävla tråkig nu den senaste tiden så tänkte jag dela med mig av en liten "date" jag hade här i veckan.
Vi hade bokat att vi skulle ses ute. Planen var käk, prat, utvärdering och sedan boka en eventuell fortsättning. Det var min plan ialla fall.
Jag gjorde som jag brukar, duschade, såg till så att jag var så söt som jag bara kan. Och det vet ni vid det här laget att när jag bestämmer mig för att vara söt så blir jag ruggigt söt.
Jag tittade på klockan och inväntade rätt tidpunkt. Det närmade sig sakta sakta, tiden går aldrig fort när man väntar. Jag satt i köket, tittade på klockan. Lekte med en kniv som ändå låg på köksbordet. Ni vet dom där man hade när man var liten, som såg ut precis som en Rambokniv med såg i, kompass, eldstål och gud vet allt man kan ha den till. En sån var det inte. Utan det var en vanlig brödkniv från kökslådan.
Så ringer alarmet, jag ställer alltid alarm utifall att jag skulle somna till. Jag är inte narkoleptisk, det är bara det att min medicinering gör att jag blir dåsig då och då. Men fördelarna väger tyngre än nackdelarna. Tabletterna gör att folk slutar följa efter mig. Jag vet inte hur det fungerar, läkaren säger att man kan medicinera en hel folkgrupp genom att bara ge pillren till en person. Han har räddat mitt liv den mannen. Förr så kände jag mig som en rockstjärna med 40 crazy stalkers så fort jag gick utanför dörrn. Dom gick efter mig, stirrade, petade, skrattade och ville mig illa. Sjuka människor.
Det var mer än en gång som jag hamnade i slagsmål med dom. Som tur är så har jag sett många Bruce Lee filmer. Och så är jag duktig på att springa.
Men, iallafall. Jag tog på mig ytterrocken och gick för att möta henne.
Det här skulle bli vår första date, men jag kände redan nu att det är på riktigt. Hon är en fantastisk människa. Vi kommer ha det helt otroligt tillsammans.
I vanliga fall så hade jag lagt mig i en buske och väntat på henne. Men eftersom hon är speciell så tänkte jag ta henne med storm.
Pengar är inget problem i dom här lägena, så jag hade sökt reda på fläkten som Carola hade när hon sjöng "Fångad av en stormvind", jag hade sökt länge och till slut fått tag i en svart van, målad precis som i filmen The A-team. Gissa om jag var laddad.
Allt var tajmat in i minsta detalj.
Hon kom gåendes, jag stod parkerad med sidodörren mot henne.
När hon kommer förbi startar jag fläkten samtidigt som jag öppnar dörren. Fläkten stod på andra sidan gågatan. Hon vacklar till av vinden, gungar i sidled. Jag inväntar precis rätt lägen innan hon återfår balansen. Sen får hon en enorm jävla bodyslam! Vi hamnar inne i bussen båda två.
Jag har förberett allting. På golvet ligger en björnsax, apterad. Jag ser till så att hon fastnar med vänster ben i den. Då får jag några sekunder till på mig att binda armarna. På med munkavle och så är det klart.
Allt gick som på räls. Yes! Nu är hon min, bara min.
Hon gråter av glädje, helt euforisk, lycklig. Det syns i hennes ögon.
Jag får svårt att slita mig därifrån, men nån måste ju köra bilen.
Vi åker därifrån. Mot min nya sommarstuga. Vår nya sommarstuga.
Hon kommer bli så glad. Inte en granne på 4 mils omkrets. Vi kan vara bara för oss själva.
I all evighet. Tillsammans. Det kommer bli så bra!
När vi börjar närma oss stugan, på den lilla studsiga grusvägen, man kan inte köra fortare än 10km/h där. Och har man en vanlig personbil så kör man fast. Jag har valt ut stugan med omsorg för att vi ska få vara ifred.
Bara mina absolut närmaste vänner vet om att jag har köpt den.
Och dom är alltid välkomna.
Jim, han är oxå singel, har bett att få vara med uppe i stugan nån helg. Jag måste fråga gumman om hon tycker att det är ok. Men jag menar, kompisar delar väl allt?
Hon kommer tycka om Jim. Han är så snäll. Mjuk kille.