skambud
har varit säljare och köpare i flera omgångar. tycker att den "genomsnittlige" hojköparen är dödsjobbig, väldigt opålitlig.
har även träffat undantagen, dvs. folk som kommit i tid och varit seriöst intresserad (inga provåkare!), ringt som avtalat, vare sig för att tacka nej eller bekräfta fortsatt intresse. när det gällt sådana intressenter har jag alltid varit tillmötesgående.
värsta jag vet är nissar som ger skambud via telefon, oftast utan att ens har sett hojen. finns de som frågar efter sista pris....har ju redan satt mitt utgångspris med prutmån. är väl upp till köparen att ge motbjud....upp till mig att skratta högt....
Bästa resultat får man om man lyckas skapa lite kontakt med motparten, kanske tom sympati. beröm hojen och dess vårdade skick (du berömmer säljaren...), klanka inte ner på småsaker eller "dumma/påhittade" fel, berätta inte om priset på motsvarande hoj i tyskland osv....
ge inte ett skambud direkt. visa ditt intresse, låt säljaren investera lite tid.
återkom med budet några dagar/veckor/månader senare, beroende hur pass kall du är. förklara att du av (gärna påhittade anledningar) bara kan betala summa x (skambudet) för hojen. självklart har du varit så fräck att du tom kan gå upp några lappar för att möta säljaren.
tro nu inte att jag själv följer mina råd.....har pengarna med mig när jag tittar på hojen. antingen kör jag den därifrån, eller ochså inte.
klart, i mitt fall rör det sig alltid om ducatis. dom köps med hjärtat!!!