Men killar, nu har ni överraskat mig ordentligt
Den erfarenhet jag har är att när ni killar lämnar relationen så blir det med en tydlig gest: "Puh, ÄNTLIGEN slipper jag den där surfixxan.... Åh, dax att testa nya ligg......."
Mår ni verkligen dåligt av att aktivt ta beslutet att separera??
Om det är sanningen, så har jag hopp om den manliga hälften av mänskligheten,
för jag har haft ett intryck av att ni är hjärtlösa när det kommer till separationer.... (sorry)
Jag har haft två flickvänner i mitt liv (någonsin), båda i någrlunda vuxen ålder. Den första tog det slut med för ungefär 3 år sen, och den andra och jag har hållit ihop sen mer eller mindre då. Anledningen till att det tog slut mellan mig och den första kan väl delvis sägas vara till följd av att jag mötte min nuvarande, men till mitt försvar så hade jag redan länge tänkt på att avsluta det hela. Mitt ex var en av de svartsjukaste och mest själviska kvinnor som någonsin bebott jorden och hon gjorde mig fruktansvärt olycklig mer elle rmindre dagligen de sista månaderna vi var tillsammans. Bitchade hon inte mot någon av mina kvinnliga vänner så beskylldes jag för att ha varit otrogen mot henne på inga grunder alls, och var det inte något av det så bråkades, peps och tjöts det om något annat.
Jag har alltid umgåtts mest med tjejer, men det tolererade hon inte. Så fort jag ville träffa en tjej utan henne (oavsett om vi bara skulle ses eller om vi skulle iväg med kompisgänget och hitta på nåt) så blev det ett jävla liv om att kompisen i fråga var ett jävla luder som försökte sno mig, att jag var ett svin som knullade med andra och bla bla bla... Kort sagt, vårt förhållande var ganska sjukt de sista månaderna. Det var bra i början, men blev gradvis riktigt illa... Nåväl, jag hade som sagt funderat ganska länge på att avsluta det hela just för att jag mådde jävligt dåligt på grund av henne (och det gjorde såklart alla mina kompisar också, hon lämnade fan ingen oberörd... Vilket i sin tur fick mig att må ännu sämre), men jag hade aldrig gått igenom något uppbrott tidigare och var ärligt talat livrädd för henne. Jag insåg dock mer och mer att såhär kunde jag ju inte ha det, och när jag sen började gymnasiet och lärde känna en helt fantastisk ung kvinna (som numera är min flicka) så tänkte jag att nu får det fan vara bra, slut ska det ta och det illa kvickt.
Jag föll för den här andra flickan bums studs, och mina känslor växte sig bara starkare ju mer jag lärde känna henne. Jag tänkte att om jag kan vinna hennes kärlek och få mina känslor besvarade så är min lycka gjord, men även om det inte blir något så är ett liv i celibat och som evig singel bättre än vad jag lever nu. Jag bestämde mig för att bryta med min dåvarande, och även om jag fortfarande var livrädd för följderna, för att såra (reta upp) henne och sådär, så hade jag iallafall funnit mitt mod och min motivation i den här andra tjejen. Jag gjorde slag i saken inte alltför långt därefter och följderna blev än mer horribla än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Jag mådde skit (kände mig ju redan från början som ett svin eftersom jag kände då att jag mer eller mindre dumpade henne för en annan), och hon bröt ihop fullständigt. Rymde hemifrån och allt vad skit hon gjorde. Jag försökte dock göra allt jag kunde för att vara så sjyst mot henne som möjligt och se till att övergången blev så smärtfri som möjligt för hennes del, men hennes reaktion blev helt annan än jag väntat mig. Hon gick från att böna och be (kombinerat met matstrejk och diverse påhitt) mig att ta mig tillbaka, vädja om hur mycket hon älskade mig och diverse andra "knep" till att fullkomligt hata mig, beskylla mig för att ha förstört hennes liv och i sin tur försöka göra mitt liv till ett helvete. Det var telefonterror, mordhot,, självmordshot, rymmahemifrånhot, dagliga förolämpningar och kränkningar och jag vet knappt vad. Jag som känt mig så jävla elak och svinig redan från början blev helt ställd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade gjort mitt bästa för att ta hand om henne, trösta henne och hålla ihop vänskapen (även om jag var hur trött på henne som helst) trots att det var slut, och så får jag världens jävla behandling som tack.
Hon ville ju såklart inte ens inse vad det var som lett fram till uppbrottet, allt var ju såklart mitt fel och jag var det jävligaste som fanns. Jag blev uppriktigt förbannad över hennes uppförande och när jag var nära bristningsgränsen på grund av hennes mentala tortyr så besvarade jag till slut en nat hennes nattliga hot om det ena och det andra med ett "Ja, men gör det då! Rym hemifrån, mörda mig eller ta livet av dig själv, jag bryr mig inte och jag vill aldrig se dig mer!". Sen dess har jag inte hört av henne, mer än en enda gång för ca två år sen när hon skickade ett långt jävla mail där hon förklarade hur ledsen hon var för allt som hänt och blahablaha. Jag svarade ett kort: "jaja, så bra då. Nej, jag hatar dig inte, men nu vill jag inte ha mer med dig att göra. Ha ett bar liv, hejdå" och så var det med det.
Så hjärtlös tycker jag inte att jag är, jag mådde skitdåligt ända fram till och under hela separationen. Har aldrig känt mig så elak. Men Jag blev förvånad över hur ni tjejer kan bete er... Jag gjorde som sagt mitt bästa för att vara sjyst, och jag fick verkligen inte samma behandling tillbaka. Jag menar, det var jag som gjorde slut och därmed får jag väl ta mitt så kallade ansvar och gå med på att bli uppmålad som den elake, men jag tänker inte gå med på vilken skitbehandling som helst. Och mitt dåliga samvete löstes upp i och med den respons jag fick. Jag tänker inte gå och anse mig vara skyldig en sådan person någonting. Men det var nog den jobbigaste perioden i mitt liv... Och jag är än mer livrädd för separationer sen dess. Det är tur att det känns som om det kommer hålla med min nuvarande