Vi svarvade små fina "prydnadskanoner" på träslöjden med krutkammare, bakladdning stubinhål och allt. Lämplig diameter på pipan var 5,5 eller 4,5mm, vilket märkligt nog sammanföll med diametern på luftgevärskulor.
Hade man pengar och det var säsong kunde man ladda med krutet från kinapuffar (stora smällare med tjärstubin som brann i vatten), ryssar (mellanstorlek), treöres eller ettöres (småttingar med förbaskat opålitlig stubin). Fick man en smällare som inte brann av bröt man den itu, men utan att skilja halvorna, och fick en "pysare" som antändes i brottet mellan de båda halvorna. Följdaktsligen pös mycket riktigt pysaren och utvecklade en mindre rökpuff som till viss del dämpade beslvikelsen över en utebliven smäll.
Var det inte säsong laddade man med det som fanns - svavel från tändstickor. Det tog någon halvtimme med kniven och nästan en hel ask tändstickor för att skrapa ihop tillräckligt för ett skott. Med kullagerkulor kunde man skjuta igenom två bildörrar.
På den tidan var inte hundar skotträdda, smällare var tillåtna och träslöjdslärare var blinda eller åtminstone jävligt lättduperade.
Nigger spelades flitigt vill jag minnas, liksom nån lek där man skulle kasta en tennis- eller studsboll mot en vägg och grensla densamma på tillbakastudsen.