Harmon Rabb
Gudomlig sporthojare
Juholt var definitivt inte det bästa de hade, men den enda stollarna kunde enas om var en patologisk lögnare och pratkvarn. Lena Mellin har för en gångs skull rätt när hon lägger skulden på valberedningen snarare än på Ljugholt själv.
Även om Juholt inte hållit måttet, tror jag inte att han var det egentliga problemet. Partiet hade ingen politik, inte nu och inte på Sahlins tid som partiledare. Dessutom har de haft olyckliga företrädare i olika politiska frågor som skulle ge Bagdad Bob en match. Parodi på hög nivå. Socialdemokratiska partiets problem bottnar på ett djupare plan. En ny partiledare kan vara ett steg på vägen för att resa sig igen, men fortroendet är redan förbrukat för partiet ute bland väljarna. Det kommer att ta tid för dem att resa sig - om de någonsin kan komma tillbaka. Vi i Sverige är så vana vid partiet som styrt oss i ca 80 år att vi tagit dem för givet. Romerska imperiet hade sina glansdagar, men tillslut föll det samman. Samma sak kan mycket väl ha hänt i Socialdemokraterna. Det var ett stort parti, med många olika viljor inom sig. De täckte ett stort spektrum väljare. Inbördes maktstrider var nog det som tillslut fällde dem och de började långt innan Juholt och Sahlins tid. Det krävdes det en pamp som Göran Persson för att hålla ihop skutan. När han avgick återstod bara hönsen som slogs om spillrorna. Det fanns ingen som var beredd att ta upp stafettpinnen som hade riktig politisk pondus. Ingen sann ledaregestalt de olika falangerna kunde samlas runt.