Tog första turen på länge igår med TLR'en.
Har haft så mycket att göra med racingen och annat, så "hon" har mest stått och samlat damm i garaget sista tiden. Har nästan haft lite dåligt samvete för att jag glömt bort "henne" ett tag.
Igår var iaf. första turen på mycket länge. Blev en kort tur på småvägarna kring Strängnäs och Mariefred, med ett litet stopp på fiket "Trekanten".
Efter att ha kört R1'an på banan ganska mycket nu, så känns TLR'en väldigt annorlunda....
Den känns tung, trögstyrd, och klumpig, blev nästan lite besviken... Kändes som att mina minnen av hojen var bättre än vad det kändes att sitta på den igen.
Men så gav jag på gas ut ur en kurva, och kom ihåg varför jag älskar den här hojen. Vridet i den sköna twinnen, och ljudet från dom två V&H Titanium burkarna när nålen på varvräknaren klättrade upp mot rödmarkeringen fick håret att resa sig på armarna.
Avgasknallarna när jag gick på motorbroms in i kurvorna satte ett stort flin från öra till öra bakom det mörka visiret.
Och den sköööna hydraulkopplingen kändes så långt ifrån R1'ans tungjobbade wirekoppling....
Måste bara säga:
TLR'ens väghållning känns gammal, iaf i orginalutförande....
Men motor och drivlina är så grym!!