2006-08-03, Khabarovsk-Bira
Det regnade hela dagen. Landskapet var precis platt. Milslånga vidder med myrar och ett och annat knotigt träd som stod för sig själv i blåsten. Vägen fortfarande relativt ok. (=hyfsat grus eller dålig asfalt). Det gick knappt att stå still eftersom myggen angriper med en störtbombares effektivitet. Ibland får man in dom i hjälmen under färd. På fem mygg går det dessutom en broms, och de är duktigt stora här!
I Sibirien äter man soppa. Samlingsnamnet är borst, och soppan kan innehålla rödbetor (sällsynt), morötter, potatis, kål och buljong förstås. I soppan får man en klick gräddfil eller yoghurt. Till detta får man halvtrist bröd utan smör. Soppan är vanligtvis ganska tunn och glåmig. Smakar dock gott när det är dags för lunch. Annan mat vi äter är korv (av falu-typ) med mos, salianka, en sorts kålgegga eller pannbiff med mos. Detta serveras överallt. Knivar används inte utan det är sked och gaffel som gäller. En borst eller salianka kostar ca 30 rubel, ungefär 10 kronor.
I Bira ordnade man med så att vi fick sova på järnvägshotellet precis invid transsibiriska järnvägen.
Vi åt på den lokala syltan som styrdes med järnhand av ägarinnan – babuschan. Öl, vodka och den vanliga maten. Byns tiggare väntade utanför på våra matrester och vi bjöd honom på cigaretter vilka emottogs tacksamt.
Transsibiriska järnvägen är Sibiriens livsnerv då man knappt kan använda vägarna för tyngre transporter. Den är livligt trafikerad med ett tåg var femtonde minut. Vi räknade 100 vagnar per tågset. Skulle vi kunna sova? Inga problem!
2006-08-04, Bira-Vavitinsk
Alla kläder fortfarande blöta när vi vaknade i Bira på morgonen. Bara att bita ihop och kliva ner i de grisiga paltorna. MC-förarna riktade avundsjuka blickar mot bilarna. Ännu mera regn under dagen. Regn i kombination med grusvägarna är ingen hit. Det blir en sörja av alltihop som stänker upp från trafiken vilket gör att sikten blir dålig, speciellt för MC-förarna som saknar vindrutetorkare.
När det var dags att slå läger svängde vi av från vägen och körde någon kilometer ut i geggan längs en gammal traktorstig. Några av MC-förarna körde omkull på det hala underlaget, men inget gick sönder.
Vi slog upp våra tält invid en å och upptäckte snart att ett gäng ryska ungdomar slagit läger 100 meter ifrån oss. De drack vodka hela eftermiddagen/kvällen och blev rejält packade.
Ryssar är ett nyfiket släkte och nästan överallt där man stannar kommer folk fram för att prata. När man klargör att man varken talar eller förstår ryska höjer de bara rösten och hoppas att man skall förstå bättre då. Sen pladdrar de på i en oändlig svada. Har de dessutom fått i sig en panna vodka blir de ännu mer påfrestande. Så var fallet med dessa ungdomar som i flera omgångar kom över till vår lägerplats. Senare på kvällen sov ungarna under bar himmel utan sovsäck eller någonting. Inget vi avundades dom i den fukten och med det sibiriska myggorna.
Ån bjöd på ett uppfriskande och välbehövligt bad då flertalet av oss började lukta surt. Den var bara 40 cm djup, så vi låg där på mage och plaskade.
Campen hade vi slagit upp mitt över traktorstigen som inte såg ut att ha använts på några år. Mitt i middagen kommer hursomhelst bonden (iförd cowboyhatt) och hans fru brummandes i sin traktor och ville fram bland våra tält. Haha!
Vavitinsk-Sivaki
Mera regn och lera. Vägarna är hemska. Just nu pågår i Sibirien världens mest ambitiösa vägprojekt. Man ämnar bygga väg mellan Chita och Khabarovsk. På flera sträckor är vägen "klar" och består då av stenkross (hemsk för MC-förarna) eller packat grus (som faktiskt är rätt hyggligt att köra på om det går undan). På andra sträckor har byggandet avstannat, kanske i brist på pengar eller omprioriteringar. Dessa sträckor är en lervälling blandat med sprängsten och trafiken rullar på i 20. På de sträckor där byggnationen ännu än påbörjats kör man på små byvägar som slingrar sig fram över kullarna. Jag har aldrig sett så många potthål. De är ÖVERALLT och är i storleksordningen 20 cm till tre meter i diameter. Längs vägarna sitter folk som säljer bär, grönsaker, bär, vattenmelon, honung och bladruskor till rysk banya (bastu). Bastun kommer förresten inte från Finland, enligt Posa, utan från Ryssland!
Efter ett fikastopp hamnade Kristian lite snett pga ett felaktigt välval. Efter att ha frågat ett flertal personer om vägen hamnade han uppe på motorvägsbygget medan de andra körde kringelikrokvägar ute i skogen med samma destination. Bygget var avstängt så Kristian var enda trafikanten där och körde 40 km ensam mitt i den 20 meter breda och nytrumlade helt platta vägen. Rena himmelriket efter alla grisiga vägar!
Pga av det ihållande regnet ville vi ha tak över huvudet den här natten. I Sivaki fanns det dock inga gastinitzas (guesthouse) så alla 11 huserades hos en tant som bodde i byn. Det var trångt, slitet och skitigt i hennes hus, men torrt! Alla sov på golvet utom de äldre som lade beslag på sängarna. Ägarinnan sov i hallen bredvid sin kokplatta där hon kedjerökte och kokade hallonsylt som hon nog skulle sälja längs vägen. Vi betalade henne 100 rubel / person, så hon gjorde sig nog en hacka på vårt besök. Alla fordon parkerades på hennes lilla gräsmatta bakom ett staket.
Vi åt det vanliga på bykrogen tillsammans med öl. Vodka ville hon inte servera av någon anledning. Det var njet direkt när vi frågade för andra gången.
Sivaki – Skovorodino
På morgonen upptäcktes att någon klåfingrig unge lyckats pilla bort färddatorn från Kristians cykel så den första timman på dagen ägnade vår babuschka åt att ränna runt i byn och förhöra traktens ungar.
Vid morgonens tankstopp gick det snett när Lillian skulle fylla sin Toyota med diesel vilket slutade med att Catrin fick sig en helkroppsdusch med diesel. Trots klädbyte och upprepade hårtvättar satt den pikanta dieseldoften kvar i Catrins hår. Mucho manligt!
Mer lera och mer regn. Motorn på Anders Honda har gått knackigt och Anders har svårt att sova på nätterna. Till råga på allt krokade Kristians packväskor i Anders dito vid ett stopp så att båda rasade med resultatet trasig backspegel och ett sprucket blinkerglas. Under em/kväll behagade dock solen titta fram så vi slog läger intill vägen på samma ställe som Vargen fått punka på framhjulet. Det var för övrigt den första punkteringen för gruppen!
Vargen valde platsen för punka med omsorg – precis intill ett grustag med tillhörande konstgjord sjö som vi kunde blaska av oss i. Christer gläntade på locket till sin kylbox och bjöd de tröttaste på en hutt whisky, sen var humöret på topp igen.
Alla tvättade eftersom vädret för en gångs skull tillät. Problemet är dock inte att tvätta utan att torka, så all ren tvätt luktar mög efter att legat ihopknölad i 2-3 dagar.
Natten bjöd på spektakulärt åskväder och ösregn (vad annars). Christer satt i bilen och Catrin övervägde att kräla över till Kristians tält. Tur vi hjälpte Vargen att slå upp sitt tält, för annars hade han sovit under bar himmel vilket nog hade blivit en blöt upplevelse.
Kristians grusåka
Måste i egenskap av gruppens MC- novis skriva några rader om mina erfarenheter av att köra på grus. Innan avresan från Stockholm hade jag mycket begränsad erfarenhet av grusåka, men som positiv novis tänkte jag "hur svårt kan det vara – det är väl bara att bita ihop".
En av de första sträckorna bestod av kross med diametern 3-4 cm. Inga naturliga spår.Vilken mardröm. Jag trodde aldrig att det skulle bli så jävligt. Gropar, regn, spår och allt annat kan jag klara av, men inte detta. Skruvade succesivt upp takten till 70 km/h, för annars kommer man ingenvart.
I ett möte med en långtradare, mitt i en vägg av damm fick jag ett rejält kast följt av 6-7 otäcka returer. Läskigt med en fullpackad mc.
Tiden gick i slow-motion och jag trodde att nu slutar resan för min del. Hade sinnesnärvaro nog att slå på mer gas (refelxmässigt vill man bromsa i ett sånt läge) och fick styrsel på hojjen igen, men upptäckte då att jag var på väg UT från vägen. 5- 6 meter till och jag hade legat i diket 10 meter ner. Jaja. På något sätt lyckades jag hålla mig på hjulen och vägen, men efter det fick jag mig en rejäl tankeställare. Var skakig i benen i flera timmar efter den incidenten och undrade hur jag skulle kunna köra ytterligare ett antal 100 mil på samma underlag.
Nu, några dagar senare går allt mycket bättre. Står upp, framåtlutad, knäna runt tanken och handen på rullen. 90 km/h går utan problem nu. Ju fortare desto enklare. Nu klarar jag gruset, så nästa utmaning blir sanden och leran i Mongoliet. Den dagen den sorgen.
Skovorodino-Mogocha
Revelj vid 06.15. Ove var som vanligt först uppe och klampade runt. Dimman låg tät allt var blött och fuktigt efter nattens oväder. Vi börjar få rutin på att plocka ihop våra pinaler vid det här laget så vid 07.30 var vi på rull. Nu har vi kört i runda slängar 300 mil. Airhawk har sponsrat med dynor till fordonen vilket vi är evigt tacksamma för. Dynorna värmer, dämpar vibrationer och fördelar trycket så att man inte får sitt-skavsår.
Livet i Sibirien är extremt spartanskt, det finns absolut inget varmvatten, ej heller rinnande vatten eller elektricitet. Restaurangerna försörjs av en dieseldriven generator som brummar på dagarna och är avstängd på nätterna. Kassaapparater etc finns inte utan allt sköts med block, penna och miniräknare. Ingen verkar kunna räkna här. Även de enklaste subtraktioner utförs med räknare. Internet finns överhuvudtaget inte, förutom i de större städerna (Khabarovsk och Chita). Så om ni därhemma undrar varför hemsidan uppdateras så oregelbundet så har ni förklaringen där.
Natten tillbringades i ett café som på 10 minuter förvandlades till sovsal för 11 stinkande resenärer.
Mogocha – Parkeringsplats någonstans på vägen mot Chita
Vi harvade vidare bland sten, grus och lera i vanlig ordning.
Anders MC packade ihop helt så vi blev stående vid ett vägcafé medan Anders rev hela förgasaren. Efter några timmars skruvande morrade den som i fornstora dagar, men det var försent att köra vidare så vi slog upp tälten på parkeringen precis invid vägen. Vargen hade dånat iväg långt före oss så han sökte skydd på annat håll. Vi misstänkte att ha spettat på med allt han hade för att hinna till Chita innan mörkret föll. Likaså hade Lelle och Ove kört vidare medan Anders mekade med motorn. Gonatt!
Parkeringsplats-Chita
SOL! Äntligen sol! Efter 10 mil byttes landskapet med lera, grus och tät skog vegetation mot öppna böljande hedar. Fantastiska vyer. Efter ytterligare 50 km såg vi nåt svart en bit bort på väget. Vafan? ASFALT! Alla förutom Björn utbrast i glädjeyra. Björn såg besviken ut för han ville ha mer grusåka. Anders fick en spik i däcket så vi ägnade 1h åt att försöka reparera det. Det gick inge vidare så slangen fick bytas istället vilket tog ytterligare en timme.
Utanför Chita möttes vi av ett TV-team som skulle göra ett reportage om vårt äventyr. Inte illa för våra sponsorer att få exponering i Chita. Haha. Vem vet, kanske öppnas nya marknader om några år!
Vi checkade in på ett kitchigt hotell, Panama City, där vi åt en kunglig middag och bredde ut och i stora med slitna rum. All möglig tvätt lämnades in för grovrengöring medan vi firade vårt etappmål med rikligt med dricka!
Bilder på
www.transasia.se
