Det går sakta det här, men här kommer lite fortsättning:
2006-08-11, Chita- Söder om Ulan Ude
Dagen bjöd på sol. Några begav sig in till stan för att försöka hitta ett internetcafé.
Lelle lockades av Bajkalsjön, så han gjorde en snabb avstickare dit. De äldre deltagarna styrde kosan mot Ulan Ude och en mjuk säng. Resten av gruppen hittade en genväg ner mot Kyschta, gränsstaden mot Mongoliet. Det blåste hårt så det var svårt att finna en skyddad lägerplats, men sent omsider hittade vi en träddunge som iaf bjöd lite skydd. Tillvaron kryddades med whisky och cigarr som Anders bjöd på. Tom Björn tog ett bloss. Sen 17 till, med resultatet att han blev rejält snurrig.
2006-08-12, Söder om Ulan Ude – Kyschta
Campinggruppen snirklade vidare ner mot gränsstationen där vi mötte upp med övriga deltagare. Riktigt fin hojåkning på bra vägar!
Själva gränspassagen var rena farsen, med 10 talet olika instanser som skulle besökas. Kopior skulle tas, allt skulle stämplas, fordonen desinficeras mot mul- och klövsjukan osv osv. 4-5 timmar senare rullade vi slutligen in på mongolskt territorium! Fantastiskt vackert landskap med öppna hedar och flockar av hästar, getter, kor och kameler som rör sig fritt. Mongoliet är en enda stor campingplats så det var inte svårt att finna en plan yta där vi kunde slå upp våra tält. På kvällen blev det mer fest kring lägerelden. Det blir inte roligare än man gör sig!
2006-08-13, Kyschta – Ulanbator
Kristian och Lelle steg upp tidigt tidigt för att bege sig ner till UB för att möta upp Kristian flickvän Marie som skulle anlända med tåg från Moskva under morgonen. Vi anlände runt 10.30 precis samtidigt som Pekingtåget anlände. Ingen Marie där inte. Hon hade tydligen anlänt några timmar tidigare. För att göra saken än mer komplicerad så fungerar inte våra mobiltelefoner här, vilket ställde till det lite. Först sent på kvällen hittade vi Marie på ett litet guesthouse någon kilometer från hotell Bayangol där övriga reseneärer checkat in för att få sig en varm dusch.
På vägen ner till UB passerade vi flera morgontrötta städer som ännu ej kommit på benen. Intressant är att folk stjäl brunslocken, så bygatorna är som schweizerostar. Livsfarligt!
Väl framme i UB körde vi mot Sükhbataar square, stadens stora torg med ett stort monument av Djengis Khan på häst. I år firar man för övrigt hans 800-års jubileum.
Vi hittade ett litet fik och där mötte vi ett gäng britter som kört "Mongolian rally", ett skrotbilsrace från UK med målgång på toget i UB. Bilar och utrustning säljs i UB och pengarna går till välgörande ändamål.
2006-08-14, Ulanbator
Dagen ägnades och egen sightseeing i UB. Ganska muggig stad faktiskt. Det finns några museer, men de skippade vi. Ett tempel, Boghd Khaans fd residens, hanns med och därefter styrdes kosan mot Naran Tuul Market (Black market). Marknadsområdet är enormt med uppemot 60000 besökare en bra dag. Allt finns att köpa och Kristian köpte en tröja av mongolskt kamelhår. Mjuk och skön!
I skrivande stund har gruppen precis samlats för avfärd till något ställe strax utanför UB där vi ska slå läger. Catrin blir kvar en natt till, för hon måste ordna ett nytt pass då hennes gamla gått sönder och förklarats vara ogiltig resehandling. I övrigt fungerar allt bra även om byråkratin ibland tenderar att dra ut på tiden.
2006-08-15, Några mil utanför Ulan Bator
Bara för att slippa stadens smog körde vi ut ett par mil utanför staden och slog läger där. Till skillnad från Ryssland är det här bara att köra av vägen när man känner att man fått nog av körning. Här och var ser man de vita gerarna (tälten) lysa upp landskapet. På något lustig sätt dyker det alltid upp någon på häst så fort man stannat till. Mongolerna är ett normadfolk som flyttar flera gånger per år, vilket också syns på de högt lastade lastbilarna som tar sig fram på de skumpiga vägarna. Byarna ligger som små cowboystäder efter vägen. Några hus precis bara kring "stora vägen" och så har de sina hästar parkerade utanför sina små hus.
Mongoliet kallas ofta "The land of the blue sky" vilket hittills har stämt. Varma torra dagar utan knappt ett moln i sikte men med kalla nätter, fast med en stjärnhimmel utan dess like.
I Ulan Bator hämtade vi även upp filmaren Henrik Northon som ska följa med och dokumentera resan. Och efter några mil på (den asfalterade!) vägen körde även Björn ikapp oss med Catrin bakpå hojen. Nu var gänget komplett. Däremot fanns inga genvägar till ett nytt pass för Catrin så nu får vi endas hoppas på Ryssarnas vänlighet och överseendet med den nästan nu bortrivna sidan.
Dagen gick i oturens tecken. Först lyckades Kristian få in en jättebult i bakdäcket som inget reparations-kit i hela världen skulle kunna råda bot på. Posa visade dock upp sina färdigheter i däckbyte och på nolltid var både däck och slang bytta på Dakaren. Björn och Catrin hade båda "risig kista", illamående och feber. Marie och Kristian hade samtidigt lyckats dra på sig halsfluss. Redan vid halvfyratiden slogs det läger i en av de tusen vackra dalgångarna. De som inte låg med feberfrossa och knaprade tabletter efter sjuksyster Lillians ordination kunde klättra upp en bergstopp och filosofera lite eller kolla in hästkillarnas konster med deras långa herdastav med lasso längst ut.
2006-08-19, Tsetserleg – Great White Lake (Terkhiin tsagaan nuur)
Fördelen med att bo på ett gästhus drivet av ett engelskt par är att man kan få in en RIKTIG frukost! Bacon, äggröra, toast, korv och pannkakor med sylt. För att inte tala om riktigt te, d v s inte det mongoliska teet som blandas med hästmjölk och salt. Hästmjölken finns för övrigt i allt. Och allt luktar hästmjölk. En doft och smak som har fått namnet kamel av oss. Vi har ju dessvärre inte sett så många kameler och har därför fått inse att det inte är kamelsmak det egentligen handlar om. Men alla människor, byar och hus luktar "kamel" och ALL mat smakar kamel. Mindre populärt hos många av oss. Det mongolska köket är väldigt ensidig över huvudtaget. Antingen serveras en grönsakssoppa med fårkött (tror vi) med massor av fettklumpar som smakar kamel, eller så serveras ris med fårkött (tror vi) med massor av fettklumpar samt med lite sås och ketchup (även detta smakar kamel). Förutom kamelsmaken kryddas inte maten alls.
För att fortsätta beskriva frågan "mat" så finns ytterst lite att tillgå i butikerna som alltid har samma sortiment. Mest godis, öl, vatten, cigaretter och lite sprit. Och så lite konserverade grönsaker såsom saltgurka och inlagd sallad, samt portionsförpackningar av nudlar. Har man tur finns lök, vitlök, vitkål, sylt och någon konserv med fisk. Bröd har varit svårt att få tag i på sistone. Likaså tomater och morötter. Bröd har vi istället fått serverat på lunchställena i form av kringlor som ser ut som kanelbullar. Men som smakar kamel. D v s kamelbullar. Ingen behöver svälta som tur är eftersom vi har ett ganska stort lager med varma koppen, pasta m.m. med oss från Sverige. Men att det är en ordentlig bantningskur råder det inget tvivel om.
Mätta och belåtna åkte vi tidigt iväg för att nå vårt mål, The Great White Lake. En stor sötvattensjö precis intill vulkanen Khorgo Uul. Solen sken och vägarna var inte alls tokiga. Stor väg i detta land betyder många vägar bredvid varandra.
Givetvis var vi tvungna att klättra upp på vulkankratern och vi andra hann inte ens upp innan Catrin var på väg ner i den. Landskapet runt omkring var fullt av gamla lavaströmmar och rätt mycket skog, mest lärkträd.
Vi slog läger precis nere vid sjön och fick njuta en fantastisk solnedgång precis som många kvällar tidigare. Landskapet här slutar aldrig att förvåna en… Kristian fick dessvärre inte uppleva allt för mycket av det hela eftersom en hel del på hojen behövdes skruvas och limmas efter dagens körning. Catrin däremot var snabb med kastspöet och fick efter bara 10 minuter en baddare på kroken (gädda spekuleras det om) men som efter en vild fajt bet av linan och lämnade efter sig en blöt och besviken Catrin som i alla fall luktade fisk om händerna.
2006-08-18, Harhorin – Tsetserleg
Under natten fick vi erfara att Mongoliet hade annat att erbjuda än blå himmel. Vädergudarna bestämde sig mer eller mindre för storm och det var bara att flyga upp med pannlampor och leta tvätt som blåst omkring. Som tur var hamnade inget i den strömma floden. Sedan var det bara att be till friluftsgudarna om att se till att tälten höll. Lillian fick ligga och spjärna emot uppe i taktältet på Toyotan som naturligtvis tog mest vind. Risken fanns ju att tältet skulle fälla ihop likt en råttfälla och tvinga Björn och Lillian att demonstrera sina akrobatikkunskaper (vilket i och för sig Björn redan gjort dagen innan).
Trötta steg vi upp på morgonen då vinden mojnat. Killarna hittade en skrotverkstad (en kombinerad skrot och verkstad helt enkelt) där han hoppades hitta en hydraulpress som kunde rikta gaffelbenet. När vi tjejer dök upp en timme senare satt tre män och slog gaffelbenet så hårt de kunde mot en trästock upprepade gånger. Nåväl, det fungerade det också och vi kunde åka därifrån några timmar senare med fungerande fjädring. Vi tjejer hade dessutom under tiden hunnit med att besöka Mongoliets äldsta kloster och vi hann äta på byns marknad.
Äntligen lite mil under däcken. Då kom regnet. Som en påminnelse från Sibirien. Jordvägar och regn är ingen bra kombination, iallafall inte för de som kör hoj. Vid sex-tiden nådde vi Tsetserleg och vi tog in på ett guesthouse som hette Fairfield drivet av ett engelskt missionärspar. Här kunde vi få goda råd och tips om våra framtida vägval. Vilka vägar är möjliga att åka på? Hur brukar vädret vara i dessa delar vid den här årstiden? Vad får vi absolut inte missa? Och vad borde vi hoppa över? Dessutom fick vi en tidig, lugn och ostormig natt som gjorde att vi tidigt kunde dra iväg morgonen därpå.
2006-08-17, Bat-Olziy – Harhorin
Eftersom gruppen skulle delas i södra och mellersta vägen fick förmiddagen ägnas åt däckbyte och reservdelsuppdelning av det som låg i bilarna. En däckfirma hittades inne på en liten gård där hela släkten ställde upp för att hjälpa till. Hela drivpaketet (kedja plus drev) på Kristians hoj behövde också bytas och det bankades och bultades för glatta livet. Kristian såg inte lika glatt på hur hans älskling behandlades. Men fixat blev det.
Framtida berättelser kommer nu att skildra mellersta vägen eftersom datorn finns i den gruppen. (Lillian, Catrin och Marie i Toyota Landcruiser och Björn och Kristian på BMW-hojar)
För att komma på rätt spår igen fick vi köra tillbaka genom nationalparken vilket inte var någon som helst börda med tanke på hur magnifikt landskapet var. En vulkan måste ha härjat i området för länge sedan med tanke på de formationer som den lämnat efter sig. På vägen fick vi se en uppstoppad räv och en dito varg som gjorde oss nyfikna. Här sköts det bågskytte och vi var mer än välkomna att prova på. Marie kanske inte ska ägna sig åt det i framtiden.
På den mer detaljerade kartan hittade vi en genväg över berget. Ja, det var en senväg, men landskapet blev om möjligt ännu vackrare och vi upplevde en av resans bästa dagar. Underbar körning i vackert väder på en fantastiskt fin väg som slingrade sig fram längs bergssidorna.
Ett smärre missöde inträffade dock... Efter en god tre-rätters lunch intagen i en ger (som dessutom erbjöd duschmöjligheter) ropade Catrin i kommunikationsradion att Björn skulle stanna pga en rem var lös baktill på hojen och hotade att snirkla sig fast i bakhjulet. Björn reagerade då med att snabbt titta bakåt, medan marken erbjöd ett stooort potthål precis framför. Det blev tvärbroms minst sagt och Björn gjorde en tjusig framårkullerbytta. Hojen tänkte göra detsamma men lade sig precis intill Björn som klarade sig oskadd. MC'n fick sig däremot en smäll som gjorde det ena gaffelbenet snett. Fjädringen fram hängde sig helt. Lite plast och annat knycklades till, men det gick ändå att ta sig fram till nästa by, Harhorin.
På bergskullen precis innan Harhorin reste sig en Ouvo (bönetempel) där vi inte bara kunde njuta av den underbara utsikten ner mot dalen där vi kom ifrån utan också ner mot byn. Timmen började bli sen och vi ansåg att det var bäst att slå läger nere vid floden i dalen för att på morgonen uppsöka en verkstad inne i bilen där vi kunde få bukt på det böjda gaffelbenet.
2006-08-16, Lün – Bat-Olziy
Dagens mål var att komma till Bat-Olziy där vi skulle träffa svenskan Anneli för att få svar på i alla fall några av alla de frågor vi hade om Mongoliet och dess befolkning. Anneli flyttade till Mongoliet för ett antal år sedan efter ha träffat en mongolsk man här. Här bor de i en ger (tält) utefter en bergskedja. Allt eftersom vi närmade oss blev vägarna mindre och mindre. Körningen roligare och roligare och landskapet bara vackrare och vackrare. Sista delen gick genom en nationalpark längsmed en flod vars grenar man ibland tvingades köra över. Fåren verkade också gärna bli överkörda med tanke på att de vägrade flytta på sig där de låg och sov på vår färdväg. Ett gäng kameler hittade vi också ute på stäppen, dock mer angelägna om att vi inte kom allt för nära.
Off-road körningen i Mongoliet måste vara bland den bästa i världen! Däremot så tar det mycket längre tid än man tror att ta sig fram. De ytterst få vägar som är asfalterade är nästan värst eftersom stora hål med vassa kanter dyker upp när man minst anar. Inga andra vägar verkar anlagda utan är helt enkelt uppkörda spår. Och när ett spår blir för håligt, ja då skapar man helt enkelt ett nytt vid sidan av. Helt ovanligt är det inte med fem vägar eller fler intill varandra som slingrar sig fram i samma riktning. Det uppmuntrar till aktiv körning!
Väl framme i Bat-Olziy skulle vi försöka fråga oss fram till Anneli som skulle bo en bit utanför. Då nådde oss de mindre bra ryktena att hon var bortrest för dagen. Nåväl. Inte mycket att göra. Den kommunikation vi (Olof) har haft med henne har varit brevledes, och vi kunde ju inte lova exakt vilken dag vi skulle ankomma.
Istället blev det till att slå läger vid ett mindre vattendrag. Otroligt vackert, vilket även jakarna (hippie-variant av ko) tyckte och glatt både badade och utförde sina behov i ån. Istället för bad plockade Christer upp Martiniflaskan samt tillhörande oliver och tillredde några förstklassiga drajjor som han bjöd tjejjerna på. Dagen därpå skulle dessutom gruppen splittras tillfälligt eftersom skilda meningar uppstod om södra eller mellersta vägen var den mest fantastiska genom Mongoliet. Alla har sina önskningar och förväntningar med Mongoliet, resans höjdpunkt, så vi beslöt att tillfälligt splittra gruppen för att mötas upp åtta dagar senare. Björn, Lillian, Catrin, Kristian och Marie beslöt sig för att angripa en mer nordlig rutt med tveksam vägkvalitet medan övriga deltagare valde en sydligare rutt genom ett flackare landskap.
Var ni möjlightvis på Soho bar medans ni var där? Kanongod mat och underhållning på det stället. Till sommaren åker jag tillbaka, men på semester.
I övrigt måste jag säga att det är en sjukt GRYM resa ni har gjort. Önskar jag kunde fått vara med själv.
