Upplever att man utomlands hälsar mycket mer över hojgränserna än här hemma.
Bara liksom vi som sitter och spanar efter vadför sorts gaffelvinkel det kan vara på hojen vi möter, hur många grader från lodplanet föraren sitter och fall man kan se spår av fransar eller ej - innan vi eventuellt slänger upp näven.
Utomlands hejas det som fan. Armar och ben ut i luften bara - hejdu hejdu.
Tog en sväng ner till Polen nu i helgen. Tidiga, tydliga hälsningar.
Inget avmätt "you're not worthy" och inget förskrämt "om jag bara hälsar lite så klarar jag mig om den andre inte hälsar tillbaka"
Fredigt hejande - kul att uppleva, faktiskt.
Extra kul: 125-kidsen hejade lika glatt och entusiastiskt som någon annan. Tydligt att dom kände sig som ett i gemenskapen och inte väntade sig att bli nonchade.
Edit:
På väg in Gdansk mötte jag en grupp om 30+ sporthojar som skulle ut och bomba satan på det välskötta Polska välnätet. Alla - precis alla hälsade. På en sur RT från tidigt nittotal.
Att hejandet skulle vara en gammal signal att det skulle vara polisfritt upplever jag som trams.
Mitten av schuttiotalet frågade jag en gammal knutte - urgammal, säkert 50 år eller så, varför man hälsade.
"För att det är någon jag känner. Eller borde känna".
Han hade kört hoj sedan kriget, oklart vilket, upplevt när motorcykeln försvann som nyttofordon, överlevt tiden när det var jävligt suspekt att köra hoj och genomlidit tiden där candy, flake och cylinderhysteri var nyckelorden för nystarten av folks MC-intresse.
Inte ord om poliser.
Däremot sket jag knäck varje gång en tysk gjorde "varningstecknet" tidigt åttiotal när man tourade på kontinenten. "Var? När?? Hur???"
Visade sig att vårt svenska "V-tecken" för "Varning" var något helt annat där:
Två fingrar i V-form var en "kvittens" - ett erkännande att man "hälsat som tvåa".
..så, läs inte in för mycket i hälsandet.
Det finns tillfällen det passar på, och stunder det är malplacerat på.
Självklart hälsar jag inte när jag möter den åttahundraåttioförsta hojen uppför Stelvio.
...och lika självklart hälsar jag när jag möter själsfränden som också gett sig ut långt innan gryningen för att få köra samma sträcka ifred, innan vansinnet bryter ut.
Vi delar något, vi har något gemensamt. Alltså hälsar man.