Att vara närmast anhörig till en biker som är med i en olycka

[engström1]

sammanfattning av min läsning av dina senaste 10 inlägg:
Tack människa!


/e

 

[roffe_s]

...Jag tror som sagt var det är mig de är mest oroliga för...

....Jag bara hoppas jag inte sabbar dom för mycket för jag inte orkar vara den där starka som aldrig bryter ihop. Å andra sidan tycker jag också det är viktigt att våga vara ledsen inför barn och faktiskt visa att det är okej att gråta för att sen kunna gå ur det starkare.

Rockmorsan, jag tror att Du tänker ganska rätt - att spela teater och riskera sammanbrott skadar nog åtskilligt mer än att försöka visa och kommunicera sina känslor., det är ingen sprint utan snarare ett endurancelopp Ni ska igenom.

Nu är barn olika snabba i sin utveckling och Du lär ju själv känna hur mycket Du vill och bör dela. Viktigast är kanske att tjejerna vet tillräckligt mycket för att förstå Dina reaktioner och handlingar, däremot kan det kanske vara klokt att ventilera ångest och oro med någon kompis eller psykolog?

Det är i varje fall några personliga tankar, jag tror Du hanterar situationen väl...

 

[Rockmorsan]

Rockmorsan, jag tror att Du tänker ganska rätt - att spela teater och riskera sammanbrott skadar nog åtskilligt mer än att försöka visa och kommunicera sina känslor., det är ingen sprint utan snarare ett endurancelopp Ni ska igenom.

Nu är barn olika snabba i sin utveckling och Du lär ju själv känna hur mycket Du vill och bör dela. Viktigast är kanske att tjejerna vet tillräckligt mycket för att förstå Dina reaktioner och handlingar, däremot kan det kanske vara klokt att ventilera ångest och oro med någon kompis eller psykolog?

Det är i varje fall några personliga tankar, jag tror Du hanterar situationen väl...

Ja absolut! Det är så jag gör. Allt vet de inte, det tar jag med mina egna vuxna hjälpare. Sen har jag två väldigt "stora" tjejer om man jämför med jämnåriga. Blir väl så tänker jag när deras föräldrar skiljer sig (är 6 år sedan) och de tvingas hantera svåra saker tidigt i livet.

 

[Old Badger]

Barnen ja...

När jag frågade om de tänker ta upp crosskörningen till våren igen så bokstavligen skrek de rakt ut att "Nej, Aldrig!" så jag säljer barncrossen. Mest är jag nu rädd för att de ska bli sjukt oroliga när jag börjar (om jag börjar) köra hoj igen. De kommer nog aldrig säga att jag inte ska köra. Vi har pratat mycket om varför jag kör hoj så de är medvetna om att "dör jag när jag kör hoj så dör jag när jag gör något jag älskar". Så de vet. Men oroliga kommer de nog vara. Det oroar mig. Jag är också inte säker på om jag kan utsätta dom för risken att det är jag som ligger där nästa gång. Sambon körde i lugna 50 km/h. Men prata prata prata... kanske reder vi ut det, just nu vet jag inte vart det landar.

Visst finns det en risk, denna tråd bevisar det, men just den här skadan kunde även kommit i sadeln på en trampcykel! Ska vi då låta bli att cykla? Ska barnen förbjudas att cykla?

Jag har kört hoj i över 30 år och naturligtvis har motorcyklister i min närhet dött.
Men ingen har gjort det i sadeln.
Det finns så många andra risker som kan ändra livets gång som inte är lika spektakulära. Att se en cancersjuk motorcyklist dö är inte lättare, jag lovar...

En majoritet av Sveriges befolkning vet att det är farligt att bränna sig i solen men nyligen kunde man läsa att över hälften gör det ändå.

Det dör fler i hudcancer än på hoj men hur många pratar om att ta det försiktigt i solen på samma sätt som motorcykel ifrågasätts? Ska barnen förbjudas att vara ute i solen mellan 11 och 15?

Jag känner er inte men av det jag förstått av det ni skrivit så är motorcyklar inte ett övergående intresse. Att ta bort alla risker kan låta bra men för min del hade ett liv utan motorcykel varit ett fattigare liv.
Livet går vidare, inte som planerat, men det går vidare.

 

[Ulvhamne]

Kämpa på mannen, hoppas vi ses på mässan så ska jag visa dig hur man åker på slangen på rulle, har övat på det och fått in snitsen bättre än på hoj

Jag har faktiskt tjuvtränat att köra rulle för en herrans massa år sedan (och ramlat bakåt vid träning på ouiiiliii oräkneliga gånger. )
Misstänker att jag kommer få träna på att köra bakhjul så snart jag får en ny, lättare rulle. Den jag sitter i nu väger smått fantastiska 41.4 kg.

 

[Rockmorsan]

Visst finns det en risk, denna tråd bevisar det, men just den här skadan kunde även kommit i sadeln på en trampcykel! Ska vi då låta bli att cykla? Ska barnen förbjudas att cykla?

Jag har kört hoj i över 30 år och naturligtvis har motorcyklister i min närhet dött.
Men ingen har gjort det i sadeln.
Det finns så många andra risker som kan ändra livets gång som inte är lika spektakulära. Att se en cancersjuk motorcyklist dö är inte lättare, jag lovar...

En majoritet av Sveriges befolkning vet att det är farligt att bränna sig i solen men nyligen kunde man läsa att över hälften gör det ändå.

Det dör fler i hudcancer än på hoj men hur många pratar om att ta det försiktigt i solen på samma sätt som motorcykel ifrågasätts? Ska barnen förbjudas att vara ute i solen mellan 11 och 15?

Jag känner er inte men av det jag förstått av det ni skrivit så är motorcyklar inte ett övergående intresse. Att ta bort alla risker kan låta bra men för min del hade ett liv utan motorcykel varit ett fattigare liv.
Livet går vidare, inte som planerat, men det går vidare.

Nej då, vill de köra så får de absolut det. Men just deras barncross är som jag skrev urvuxen och jag behöver kontanter asap för att klara januari och februari. Men jag tänker inte tjata upp dom heller på en motorcykel - tjat får motsatt effekt oftast på barn. Och som jag skrev innan. Jag kommer aldrig säga till en som kör motorcykel att sluta köra för det är farligt. Jag älskar att köra hoj själv. Men jag är dock ödmjuk inför min egna chock med denna olycka att jag har fått mig en rejäl tankeställare vad det faktiskt innebär att sitta i väntrummet utanför. DET är inget jag önskar någon. Skador på kroppen läker lättare än de som hamnar på insidan i hjärtat. OM jag inte vågar köra mer (vilket jag dock tror jag kommer göra) så är jag ödmjuk nog mot mig själv och säger "jag är okej ändå, även om jag inte vågar mer". På samma sätt är jag mot barnen. Sambon lär ju köra igen... och krascha igen med förmodligen.

Sen kan man lätt se på övriga patienter som sambon har bredvid sig. En har halkat i hissen. En har stått på en stol och hängt upp julgardiner osv osv. Det har absolut ingenting egentligen med att just köra hoj att göra om man bryter ryggen.

 

[Ulvhamne]

Nej då, vill de köra så får de absolut det. Men just deras barncross är som jag skrev urvuxen och jag behöver kontanter asap för att klara januari och februari. Men jag tänker inte tjata upp dom heller på en motorcykel - tjat får motsatt effekt oftast på barn. Och som jag skrev innan. Jag kommer aldrig säga till en som kör motorcykel att sluta köra för det är farligt. Jag älskar att köra hoj själv. Men jag är dock ödmjuk inför min egna chock med denna olycka att jag har fått mig en rejäl tankeställare vad det faktiskt innebär att sitta i väntrummet utanför. DET är inget jag önskar någon. Skador på kroppen läker lättare än de som hamnar på insidan i hjärtat. OM jag inte vågar köra mer (vilket jag dock tror jag kommer göra) så är jag ödmjuk nog mot mig själv och säger "jag är okej ändå, även om jag inte vågar mer". På samma sätt är jag mot barnen. Sambon lär ju köra igen... och krascha igen med förmodligen.

Sen kan man lätt se på övriga patienter som sambon har bredvid sig. En har halkat i hissen. En har stått på en stol och hängt upp julgardiner osv osv. Det har absolut ingenting egentligen med att just köra hoj att göra om man bryter ryggen.

Pratade med arbetsterapeuten om hur många motorcyklister som brukar komma in på spinalrehab, och jag var tydligen den första han haft sedan han började på avdelningen för ett halvår sedan, så det verkar vara vanligare att bryta nacken/ryggen på andra sätt. Hade varit intressant att se statistik på det faktiskt.

 

[Rockmorsan]

Jag har faktiskt tjuvtränat att köra rulle för en herrans massa år sedan (och ramlat bakåt vid träning på ouiiiliii oräkneliga gånger. )
Misstänker att jag kommer få träna på att köra bakhjul så snart jag får en ny, lättare rulle. Den jag sitter i nu väger smått fantastiska 41.4 kg.

Men du har nu ingen sportrulle... du har en cromslädedelux

 

[Ulvhamne]

Men du har nu ingen sportrulle... du har en cromslädedelux

Det är väl mer av en guldwinge.

 

[Old Badger]

Nej då, vill de köra så får de absolut det. Men just deras barncross är som jag skrev urvuxen och jag behöver kontanter asap för att klara januari och februari. Men jag tänker inte tjata upp dom heller på en motorcykel - tjat får motsatt effekt oftast på barn. Och som jag skrev innan. Jag kommer aldrig säga till en som kör motorcykel att sluta köra för det är farligt. Jag älskar att köra hoj själv. Men jag är dock ödmjuk inför min egna chock med denna olycka att jag har fått mig en rejäl tankeställare vad det faktiskt innebär att sitta i väntrummet utanför. DET är inget jag önskar någon. Skador på kroppen läker lättare än de som hamnar på insidan i hjärtat. OM jag inte vågar köra mer (vilket jag dock tror jag kommer göra) så är jag ödmjuk nog mot mig själv och säger "jag är okej ändå, även om jag inte vågar mer". På samma sätt är jag mot barnen. Sambon lär ju köra igen... och krascha igen med förmodligen.

Sen kan man lätt se på övriga patienter som sambon har bredvid sig. En har halkat i hissen. En har stått på en stol och hängt upp julgardiner osv osv. Det har absolut ingenting egentligen med att just köra hoj att göra om man bryter ryggen.

 

[serenada]

Snabb tanke, om du är arbetslös, går det inte att anställa dig som personlig assistent när han kommer hem om det behovet finns?

Gott nytt!

 

[Mr. Burton]

Snabb tanke, om du är arbetslös, går det inte att anställa dig som personlig assistent när han kommer hem om det behovet finns?

Gott nytt!

Nu kan jag inte svara för just TS, men i min hemkommun efter jag smällde rejält försökte jag med just detta till min sambo, men allt som kunde erbjudas var någonslags bidrag på ett par tusen om jag minns rätt.

Hörde om det här med att anställa som personlig assistent jag med och eftersom jag ändå behövde hemtjänst för att klara mig hemma efter en månad på sjukhus och ytterligare en månad på rehab internat (RSS), så försökte jag få till det så att det skulle bli min sambo som blev anställd t.ex genom hemtjänst företaget eller genom annat hemtjänst bolag, men kommunen sa tvärnej eftersom dom hade avtal redan med någon/några firmor.

Var ju inte vassaste knivarna i lådan som kom hit så jag antar att det var billigt, vid något tillfälle kom en ensam ung spinkig mellanöstern tjej som skulle hjälpa mig som inte kan gå(110kg) till toalett och efterföljande dusch
Gav upp efter en månad och bad dom sluta komma för det var ta mig tusan enklare att klara sig själv, slutade ändå bara med att dom tittade på medans jag gjorde förflyttningar själv pga. smärtor och för det helt enkelt är svårt att samsas på samma yta utan att det gör ont

Hörde senare att dom har skärpt till reglerna om just det här, var lättare förut att få en familjemedlem/släkting som assistent tydligen, jag vet inte orkade inte tjafsa med dom, får vara nöjd med sjukresor, färdtjänst och usla hemtjänst om jag vill ha dom tillbaka

Hoppas lära mig gå snart igen så man slipper alla idioter

Gott nytt år på er!

 

[G-man]

Det är väl mer av en guldwinge.

Det här låter kanske som ett dåligt skämt men det finns faktiskt en rullstolstillverkare som heter HD...

Gott Nytt år på er!

Må 2015 ge er roligare erfarenheter!

 

[Ulvhamne]

Det här låter kanske som ett dåligt skämt men det finns faktiskt en rullstolstillverkare som heter HD...

Gott Nytt år på er!

Må 2015 ge er roligare erfarenheter!

Och det ser passande nog ut att vara stora åbäkiga as till rullar med.
Jag vill byta upp mig från komfortrullen till en liten, lätt, obekväm sportrulle av coolfiber!

2015 ska fyllas med lycka och bankurser. (Vilket iofs är typ samma sak...)

 

[MrsZ]

(bortklippt)

Sen kan man lätt se på övriga patienter som sambon har bredvid sig. En har halkat i hissen. En har stått på en stol och hängt upp julgardiner osv osv. Det har absolut ingenting egentligen med att just köra hoj att göra om man bryter ryggen.

Vet inte hur det är med bruten rygg, men när det kommer till dödsolyckor så lär fallolyckor vara 3 eller 4 gånger vanligare än trafikolyckor. (Trafikolyckor, inte bara olyckor med hoj).

Personligen tror jag inte på att undvika allt som är farligt. Är nog lite mer som Ronja Rövardotter, att träna på s.k. farliga saker så att de inte är så farliga längre.

Maken har kört hoj sen han var 16. jag har hållit på med hästar ännu längre. Var gång jag flygit genom luften har jag alltid undrat: "är det nu det går åt helvete?" Trots alla år i någon typ av sadel så är det läskigaste jag har varit med om när segelbåten tappat rodret i en grundstötning och gick för fulla segel mot en bergvägg i en trång passage... (Nej, den blev inte till kaffeved. Vi redde ut det. )

Sensmoral: Man vet aldrig var faran lurar. Bättre att göra det som känns rätt, och försöka göra det så bra som möjligt.

Båda döttrarna rider. De har fått åka till doktorn efter ridolyckor. Jag har varit hos doktorn efter ridolyckor. Så jag uppmanar mina barn att inte ta onödiga risker, men att galoppera på skogsvägar eller hoppa hinder anser inte jag vara att ta onödiga risker. Det är att njuta av livet.

 

[Rockmorsan]

Dåligt samvete

Alltså det här med att få dåligt samvete. Jag blir ju förbannad på mig själv. Men det är något som händer när man hamnar i en sån här närmast anhörig situation. Hjärnan och hjärtat kopplas isär uppenbarligen och får frispel åt var sitt håll. Det funkar inte längre inuti som det brukar helt enkelt.

Jag har dåligt samvete precis hela tiden och det verkligen håller på att ta över hela tillvaron. Sambon har nu legat 38 dagar på sjukhuset. Jag har varit där 26 av dessa dagar ... tror jag.... dagarna flyter ihop så jag har ingen koll längre. Dessa dagar har jag oftast stannat mellan 12-10 timmar, några på 8 timmar, i går blev det bara 5 timmar. Totalångest i hjärtat, hjärnan räknar ju och tycker det är mycket tid på väntstol. Sen tar ju varje dags besök 2 timmar i resväg med så det blir inte många timmar hemma heller. Men varje gång jag är hemma får jag totalångest i hjärtat och dåligt samvete över att jag INTE är där på sjukhuset.

Vänner säger att jag ska stanna hemma, ta ett varmt bad och göra något mysigt. NÅGOT MYSIGT? Seriöst. Ingenting, precis ingenting blir mysigt när man har panikångest över att befinna sig på fel plats. Det är motpolskänslor och fungerar inte att plocka fram som något kort ur en låda när det passar. Ja jag tar varma bad och ligger i dom tills det är skitkallt trots dåligt samvete. Vännerna hälsar på sambon istället. Måste betyda att jag är en dålig partner då antar jag. Dåligt samvete.

Idag gick jag en promenad på 2 km till postlådan med barnen. Sol. Friskt i luften. Dåligt samvete. Sambon går ingenstans längre. För han kan inte. Sambon får dessutom inte gå ut i friska luften alls än för han har restriktioner. Ska vi bara rulla ner till sjukhuskiosken ska det sägas till.

Sen är han pepp och alla andra med. "ÅÅÅååhhh... det går så bra, det kommer lösa sig, inga problem att bo kvar, inga problem med nåååågonting alls, det löser sig alltid ska du se". Härligt. Dåligt samvete för jag inte alls känner så. Jag räknar på om vi har råd att bo kvar. Hur ska vi ha råd att bygga om badrummet tex och GÅR det ens? Det är om vi river ut hela skiten och gör dörren in i vardagsrummet istället då. Men sambon är pepp och ska minsann gå igen. Okej. Jag väntar med att ta fram släggan och riva ut badrummet då. Men får dåligt samvete för JAG ändå inombords i hjärtat inte alls känner så pepp som alla andra.

Sen verkar det som att alla tror det är helt lätt att ryckas ur vardagen och att den man älskar åker hemifrån en halvtimme och blir tvingad att stanna någonannanstans i flera månader. Det är tydligen inga problem alls för de flesta. Det där löser sig ju vet du. Ohhh yes. Klart det gör. Jag bär all ved själv och eldar och fixar ungar och djur som ska skötas om. Vedeldat hus för att få värme. Jo vi har aldrig haft så kallt som nu. För jag hinner inte riktigt få upp värmen innan jag åker igen. Okej. Dåligt samvete för jag inte sköter om huset och familjen som är så enkelt. Sen att sakna den man älskar om natten... ja det är det många som gör så det är inget konstigt med det.

Fira jul, födelsedag och nyår... jättekul, verkligen. Nej, vi var mest i bilen till och från ett sjukhus och sen var jag själv. Med dåligt samvete för jag tycker det är jobbigt. Man får nämligen inte tycka det är jobbigt för jag är ju såååå stark och det där löser jag ju hur lätt som helst.

Sen åker jag till sambon. Japp. Dåligt samvete. Där ligger han och kämpar med kropp och psyke och sitter i rullstol. Ja då vill jag inte klaga på att jag saknar honom och känner mig ensam om nätterna i mörkret ute på gården eller hur tung veden är att hugga eller hur trött jag är som inte kan sova. Vi pratar om det förstås men jag får i alla fall dåligt samvete. I hjärtat.

I lördags var jag där hela dagen. Det var 9 besökare totalt. Alla avlöste varandra i en strid följd. Alla pratar massor och har massa pepp. Då får jag dåligt samvete igen. Jag har inget pepp i mig att ge honom. Då känns det helt fruktansvärt att jag ens åker till honom. Det kan ju inte vara direkt nyttigt för honom att se den han älskar sitta där likblek och rödögd och kämpa med gråten i besöksstolen timme efter timme. Dåligt samvete.

Nu är jag ju van att ha just dåligt samvete, jag är ju förälder, det brukar vara lite sådana perioder i föräldraskapet då och då när man lider av just dåligt samvete. Men det här tar priset över alla dåliga samvetsövningar jag provat i livet. Det finns många stunder då jag undrar varför jag ens åker dit mer. Fast sen vet jag ju. Jag åker ju dit för jag älskar honom och det är ju bredvid hans sida jag vill vara. Men ändå. Med dåligt samvete. Precis hela tiden. Oavsett om jag är där eller någon annanstans. Mycket dåligt samvete. Men det är ju i hjärtat det sitter. I huvudet fattar jag precis allting precis som det är. Men jag har nog aldrig blivit två personligheter som nu. Det är en som styrs av hjärnan och en som styrs av hjärtat. Jag antar att de flesta låter hjärtpersonen dö inombords i tystnad. Jag är inte sån. Men hur man egentligen ska tampas med hjärtpersonen det vet jag inte.

Idag är jag inte där. Dåligt samvete. Faan precis hela tiden.

 

[PeteR1]

Rockmorsan, det är inte ni som skall betala för att handikappanpassa ert hem, det är kommunen. Så lägg ner släggan och vänta in Ulvhamnes förbättring. När han är utskrivningsklar (eller börjar bli) så får ni hjälp av kommunen med de justeringar som behövs för att han skall kunna komma hem baserat på hans funktion då och om nedsättningen beräknas bli bestående.

När det gäller ditt samvete så är det det som gör dig mänsklig. Även om det är dåligt...

 

[moddlaren]

PeterR1 har helt rätt komunen bygger om o det kostar inget. Prata dock med komunen i tid så det är klart när ulvhamne kommer hem.

Har legat ute o jobbat hela mitt liv o känner igen dina tankar.. typ här ligger jag i en varm husvagn o hemma går hon med jobb barnen hästar sitt jobb hus ved eldning.. jo detta gör att du är mänsklig och en varm person


när det är som värst kan det bara bli bättre

 

[Rockmorsan]

Rockmorsan, det är inte ni som skall betala för att handikappanpassa ert hem, det är kommunen. Så lägg ner släggan och vänta in Ulvhamnes förbättring. När han är utskrivningsklar (eller börjar bli) så får ni hjälp av kommunen med de justeringar som behövs för att han skall kunna komma hem baserat på hans funktion då och om nedsättningen beräknas bli bestående.

När det gäller ditt samvete så är det det som gör dig mänsklig. Även om det är dåligt...

Jo de säger så ja. Men de har inte hört av sig och gjort besök för att göra det som skulle tänkas behövas innan han skulle få komma hem på permission några timmar. Nu har det ju iofs varit jul och sånt men nu går tiden. De på sjukhuset trodde de skulle varit här redan men jag har inte hört något. Så både permission och ett utskrivande känns längre och längre bort. Men det förstås. Svaren från rehab när han skulle tänkas kunna få komma hem var ju framåt sommaren fast nu sist lät det som slutet av februari början av mars.

Ovisshet... mums

 

[RymdBörje]

Tyvärr är vi alla mer eller mindre svaga med större eller mindre tillkortakommanden.
Avståndet mellan hjärtlös och okänslig och dåligt samvete är rätt långt men inte helt linjärt vad det verkar.
Någon verkar dessutom såpat backen ned mot det dåliga samvetet. Det verkar ju vara oroväckande lätt att halka nedåt i den riktningen helst om man råkar vara i en sits liknande din, som den ser ut just nu.

Det här väl klen tröst, om ens någon men det finns bara så många timmar på ett dygn!

Man måste tror jag i alla fall, ta hand om sig själv för att kunna ta hand om andra! Ungefär som den ursprungliga betydelsen av "Charity begins at home". Så visst, "göra något mysigt" kanske låter snudd på bisarrt givet omständigheterna men du behöver sköta om dig själv om än bara aldrig så lite för att kunna räcka till, till det du vill göra åt och för andra.

Dåligt samvete kan bli som att med ljuset tänt i bägge ändarna på en gång sätta en blåslampa mot mitten...också. Det tar slut rätt fort.

Sköt om dig och ha inte dåligt samvete för det!

Det tjänar ni alla på!