Nja... Min hoj är värd det jag tycker den är värd. Om jag tycker den är värd 50 så är den det för mig. Om du tycker den är värd 30 så får du gärna tycka det, men eftersom mitt värde är 50 så blir det ingen affär. Så vem är det som avgör värdet egentligen, köparen eller säljaren?
Orsaken till att folk gråter över "överprisade" hojar är att man tror att alla som sätter ut annons måste sälja och alltså acceptera det bud köparen ger. Men uppenbarligen har säljaren en möjlighet att skita i att sälja. Om samma scenario upprepar sig flera gånger borde kanske köparen fundera på sin prisuppfattning istället för att bestämma sig för att alla säljare är retarderade.
Hmm...så marknadspris är inget du tror på? Bara upplevt värde? Eller är det samma sak?
Om man ska vara lite teoretisk så har du rätt -och fel. Visst, alla (nästan) vill sälja dyrt och köpa billigt, det är den mänskliga grundsetupen. Om vi utgår ifrån att de flesta som "bjuder ut" varor (i vilket sammanhang som helst) faktiskt är intresserade av att sälja så kan priset inte enbart bestämmas av säljaren, det blir ju helt skevt. Det måste ju matchas mot vad en tänkt motpart, en marknad, är villig att betala vid just det tillfället. Är avståndet för långt mellan vad du vill ha betalt för ett upplevt, subjektivt värde och vad köparen/marknaden kan tänka sig eller om det är andra faktorer som spelar in ja då blir det ju inget. Men det ligger ju egentligen inte i någons intresse. I de allra flesta fall möts man för att man har en gemensam agenda. Man gör affär dvs hittar en balans som jämte tillgång och efterfrågan ju är själva fundamentet i en marknadsekonomi.
Vår firma kan inte ta 3000 kr timmen för våra konsulter även om VI tycker att de är vassast i branschen och utvecklar helt unika lösningar som sparar en helvetes massa pengar åt våra kunder. Vi skulle ju kunna försöka men det vore inte särskilt begåvat. Inte heller kan vi ta 750 eftersom det inte går ihop och rent imagemässigt devalverar vår verksamhet. Vi måste alltså hitta någon slags medelväg som gör att vi tjänar pengar samtidigt som våra kunder upplever att man får ett värde för de pengar de investerar. Och det gör vi -tillsammans med den marknad som efterfrågar våra tjänster.
Som privatperson har man inte riktigt samma hänsyn att ta, man kan ju som sagt skita i att sälja, men principen är densamma om man nu faktiskt VILL göra affär: ligger det tex 10 Honda VTR 1000 SP1 ute på Blocket där medelpriset är 45k så lirar det inte riktigt när någon begär 60k. Det motsatta gäller om det kommer bud på 20k.
Jag har väldigt svårt att förstå varför någon ser ett nöje i pissa ned i avgrunden som uppstår när a) säljaren sätter ett löjligt högt pris (antingen har man inte koll eller också försöker man blåsa någon) eller b) köparen ligger 20k under (av samma anledning).
Möjligen skapar det en del kul diskussioner på olika forum men allvarligt, är det inte bättre att göra bra affärer i stället där båda parter kan känna sig nöjda?
Mina två cent