Tjejen jag levde med på -80 talet gick fullständigt i taket när vår första "Folk- och bostadsräkning" damp ner i brevlådan.
"Folk- och bostadsräkning" var något som staten ägnat sig åt med omväxlande 5 och 10 års mellanrum i mer än 100 år vid det laget. Det skickades ut en helsikes stor lunta med frågor som skulle besvaras - om bostaden, inredning, väggbeklädnad i våtutrymmen och dessutom rejält närgångna frågor om de som frekventerade bostaden - om man hade inneboende, hade separat gästrum eller extrasäng tillgängligt och en hel massa andra frågor som skulle besvaras sanningsenligt, med hot om vite (böter, alltså) om man "underlät att besvara och sända in svarskompendiet".
Alla jävlar som hade en bostad skulle sitta och plita ner svaren på dessa nyfikna frågor, och jag undrar om inte fängelse fanns med i den påstådda straffskalan för den medborgare som var obstinat nog att inte svara efter första påminnelsen.
Min tjej, alltså - hon gick i taket när vi fick vår första idiotblankett hemskickad.
"Aldrig i helvete att jag svarar på något sådant!" skrek hon. "Vad har dom med det att göra? VEM kan kan ha något med allt detta att göra?
Dom får fan sätta mig i fängelse - det här går jag bara inte med på!"
Nej, det bliv inget fängelse. Men dom skickade påminnelse efter påminnelse, med allt mer irriterad text.
...och dom ringde! På den fasta telefonen, som man hade då.
Sent på kvällarna, eftersom vi båda jobbade med hästar.
Vi hade "utomhusklocka" (googla, youngsters) och kunde från ridhuset höra hur dom ringde med en halvtimmes mellanrum ända tills vi var klara och kunde gå in.
"Det var från SCB". Det gäller Folk- och Bostadsräkningen, ni har inte svarat. Kan vi ta det på telefon nu?"
Det står ett frågetecken i meningen, men det gick liksom förlorat i tråden.
...å vi drev med dem! "Nej tyvärr, det är inte jag som bor här. Jag är bara inneboende. Vad jag heter? Måste jag verkligen uppge det?"
Eller bara tala franska med dem - och när dom nästa gång hade laddat med en fransktalande så körde man stenhårt på tyska.
På något sätt kändes det som man gjorde en revolution, och det var åtskilliga som protesterade mot det jävla grävandes i ens privatliv.
Folk- och bostadsräkningen 1990 blev faktiskt den sista som genomfördes. Ett mer än hundraårigt systematiskt insamlande av ömsom nonsensuppgifter och ömsom rent ut kränkande personliga data var slut.
Det kändes verkligen som vi lämnade det gamla sunkiga DDR-Sverige bakom oss - samtidigt som föregångslandet Folkrepubliken Tyskland självt imploderade under tyngden av statens alla tusentals hyllmeter av insamlade dokument om sina medborgare. Seger!
Little did we know. Det visade sig att staten Sverige bara växlade spår och började samköra de register man redan hade, och kunde lägga bättre pussel på kortare tid istället. Fucked! ..and fucked all over again.
Här är en fin analys, snart 10 år gammal - men tyvärr mer aktuell än någonsin tidigare:
Storebror heter numera Big Brother och är inte skrämmande utan en väg till kändisskap. Ökad kontroll är dessutom ett pris som de flesta är villiga att betala för trygghet, och fattiga personer är mer utsatta för brott än andra. Hela 97 procent tycker enligt SCB:s enkät att kameraövervakning ska vara tillåtet om det behövs för att stoppa rån, misshandel, våldtäkt eller narkotikalangning.
Hela artikeln:
http://fof.se/tidning/2007/4/identifiering-pa-gott-och-ont
Vad jag vill ha sagt med allt detta?
Tja... Orwell skulle grimaserat illa när han ser hur bredvilligt vi byter in frihet, mot det vi tror är trygghet - eller just detta fallet: "säkerhet".
Å vad jag skulle vilja se en tydlig revolt mot dom som tror att dom kan sätta grimma på oss och leda iväg oss till sin trygga slaktbänk!
Tjejen? Vad som hände med tjejen jag levde med, då på åttiotalet?
Henne gifte jag mig med! Ganska jävla omgående efter hennes utbrott på Folk- och bostadsräkningen dessutom.
Det är hon som kopplar kärran mitt i natten och kör iväg för att bärga mig när jag kör sönder, än idag.
Tack för den matchningen, SCB!
D) med Motormännen, använder sig av Roadroid för att t.ex. kolla kvalitén på våra riksvägar.
och hojen i smådelar, utan ersättning, den dagen det händer något.
