Close call 1:
Frid och fröjd, det är första året med 1000cc hoj, man känner sig som en kung på sin aprilia mille. För det mesta åker man själv, och man lär sig sakta men säkert. En dag tog jag följe på några "gamlingar" med grått hår, från rosenhill ner till skansundet. På nedvägen var tempot behagligt, vafan jag hade ju kört hoj flera år innan min första 1000, först lätt hoj, sen mellanhoj på landet utan kk iofs, men där va grannen enda polisen på 25 mils håll, och hans son körde också utan körkort. Ingen där bryr sig
Nåja.. Vi kommer ner till skansundet, chillar, snackar lite skit, kommer fram till "äsch, vidrar en burgare på donken sköndal, vi brassar dit!!" ..dom plockar på sig sakerna, jag med, rullar ut som sista man i ledet, vi kanske är 4-5 stycken hojåkare. Jag hade sen innan lagt märke till att gamlingarna hade skrapade puckar och gamla rejs-skinnställ, men jag tyckte dom var pussys på gatan, dom kundei nte köra osv.. Well well, efter en bit fick jag äta bajs för mina tankar. Dom började succesivt höjja tempot, det gick fortare, fortare och fortare. Nu var det fulla nedlägg, och kanske snittfart på 170 nere på lilla skitvägen till skansundet
dom åkte så in i H-vete. Jag fatta inte hur jag lyckades hänga på åtminstone 2-3 km, MEN det var whey långt över min körförmåga. Vi kommer till en liten raka, som har ett krön, och längst fram svänger vägen skarpt vänster. Farten är runt 180, håller 190 över krönet *FAKKKKK*, kurvan infinner sig snarare än jag tror, har kanske 20-30 meter på att bromsa, och kurvan är dessutom SNÄV UTAV HELVETE. Bromsar fullt, och ska lägga ner, men inser att det är klippt, jag bundar med ena ögat och siktar hojjen in mellan två tjocka tallar, ser bara skog.....
hinner tänka på mamma och pappa, och hur knäckta de skulle bli iom med egen begravning
..farten är kanske 140 då jag åker rakt ut i skogen, får några småkvistar på mig, all skog försvinner, och jag inser att jag kan bromsa rakt fram på en liten grusväg
den är kanske 200 meter lång, smal, men rak och grusig. Jag och hojjen studar på lite rötter, men annars var den fin, jag får ned farten till 0 helt odramatiskt. Och inser att jag lever, samtidigt som jag inser att jag måste göra mig av med hojjen om jag vill leva ett liv i lycka. Sagt och gjort, jag säljer hojjen och köper en impreza istället.. Det sket sig efter 4 mån
då blev det cbr'en nedan
Dock så slog det mig sen, att dom rutinerade snubbarna som jag skulle fika med, dom kom aldrig tillbaks, och jag har aldrig sett dom sen dess. En kille hade grön kawa zx9r med slicks, ingen regskylt eller backspeglar eller lampor, grått hår, rött rejsställ från kanske 80 talet, en hade banhoj, en hade ducati osv. Aldrig sen dess sett någon av dom någonstans.
Close call 2:
Åker slangen i södra länken när en precis var nyöppnad, från nynäsvägen mot nacka, när jag kommer ut vid hamarbybacken på slangen runt 230 blås, så går kedjan av, varpå jag slår ned med styret helt snett med fullt styrutslag, får fetsladd, ramlar av å hängerm ed armarna i styret, släpar fötterna i backen, drar mig upp å ser 199 på mätaren 15 meter ifrån ett betongfundament som jag är påväg rakt in i, hinner bara tänka "godnatt, nu är det slut, nej"... Får sen grepp med bakdäcket, flygger upp framstupa (står nu på händerna med händerna på styret, landar med kroppen i hojjen, precis som innan det hände, fast nu wobblar jag rakt fram istället. Fattar inte att kedjan gått av, ger full gas, adrenalinet rusar..... Med den farten jag hade, så rullarj ag förbi fredells byggvaruhus, tar höger i första rondellen, rullar upp till nästa rondell, fortsätter rulla ca 400 meter bort till rondellen vid sickla köpkvarter, då fatttar jag att kedjan e väck. Ringer bärgare, dom kunde vara på plats efter 50 min. Jag va ju påväg till fest, å hade bira i ryggan, så jag satte mig vid diket å drack pilsner, svepte den första, sen tog jag en till, en till å en till...ringde igen, vafan 30 min kvar, tog 3 öl till. Sofiero, fulöl dessutom
nåja, jag levde. När bärgaren kommer fram e jag rätt packad, å säger ngt i stil med "chenare din gamle skojjare", jag stinker öl, å han tror jag fyllekört,. ville ringa snuten å grejjer, nåja, det slutade gott den gången iallafall. 2 veckor senare så sålde jag den bågen, och sade till mig själv "aldrig mera motorcykel, detä r inte värt livet mot de risker man utsätts för, visst är det kul, men det räcker inte med att bara vara försiktig, man måste även ha lite tur för att överleva många år på hoj". Så hur säker, eller hur observant man än är med att kolla cykelns mekaniska skick, bromsar, maskin, däck, drivpaket osv, så kan det uppstå jävligt oväntade situationer.
Close call 3:
Åker värmdöleden mot bogesund challenge 2006 med R1an. Frid och fröjd, livet leker. Cruisar runt 190 utåt hemesta, innan man kan börja dra på lite... Väl framme vid hemmesta vägskäl så försvinner all trafik, man blir ensam med vägen. Härligt! Perfekt solig dag, en tisdag typ, skulle möta upp lite folk från norrort i vaxholm, sen skulle vi gasa helvete där. Men jag tog min hemmaplan påvägen dit... Den vägen är ganska snabb, om man kör på gränsen till vad som går, bogesund snittas det väl kanske 160 om man kan köra, vägen mellan värmdö-rindö innan färjan mot vaxholm, om man ska ligga på gränsen till vad som är max
...iaf, mycket fortare, många kurvor är 200+ kurvor med feta nedlägg. Iallafall. Närmar mig bolvik camping, ett fuckoställe för misslyckade individer, där drar man av, för rätt som det är så kan en felparkerad husvagn stå lämnad mitt påvägen där...fritt fram, ingen där, gasa helvete vidare. Närmar mig myttinge skjutfält, bortåt stenslätten, kommer en raka, som lutar nedåt, kanske 210, drar 3an ur, hinner precis lägga i 4an på varvbrytet, innan det är dags att peta i 3an igen för att motorbromsa lite in i kurvan som följer -då släpper helvetet lös igen
skitet släpper TOTALT, ja fattar inet vad som händer, mer än att det kändes som att ha kört på en isfläck :S farten är över 200, och det är inget ställe att få bakhjulssläpp på, jag åker sidled som en speedwaykille fast på r-hoj, fortfarande in i kurvan som dessutom lutar, till dikets fördel, känner hur diket/skogen vill sluka upp mig återigen
...i väggrenen, precis där gräset gror, och asfalten räfflar sig, får däcket fäste igen. Hojjen rättar upp sig, och jag lägger ner hojjen pånytt, MAXar nedlägget för att skära mig innåt i kurvan, jag måste för annars tar liemannen mig. Ligger på gränsen av asfaltskanten en bra bit, lutar max, trycker ned hojjen för kung och fosterland, tillslut börjar jag skära kurvan innåt tillbaks mot vägen igen, cm för cm, ger allt, till slut är jag på banan igen....
stannar, tar en fet snus, sätter mig i gräset å bara njuter av att leva. Det är jävligt skönt att leva om man brytit sig loss från liemannens klor. Först då kanske man inser att livet är kort, bara till låns, och hojåkning må vara jävligt kul, men det kanske inte livet går ut på, hojåkning, men ha kul, fine! Vad göra istället, tips mottages varmt.
Bifogar en bild på hur jag såg ut inför kurvan vid myttinge, mot Rindö, i väggrenen, eller bakdäcket i väggrenen innan jag fick fäste.
Anl till att bakdäcket släppte, konstatera jag efteråt, var att R1an läckte glykol, som stänkte ner bakdäcket...........
=(