Jaja, om man ska tänka som du gör - att den BÅDE ska vara snygg och gå att åka på så får jag ge dig en poäng.
Som varandes tvåhjulsnovis så har jag aldrig haft (det tvivelaktiga) nöjet att köra en CB i vare sig original- eller caffelatteracerutförande. Således nöjer jag mig med att bedöma hur bygget ser ut.
På bild.
I en blocketannons.
I takt med att jag får fler mil i sadeln och får chans att prova fler olika hojar så har jag förhoppningsvis uppnått den högre grad av upplysning som krävs för att se bortom plattityder och modenycker när jag betraktar en tvåhjuling.
Men skägget, det kommer jag aldrig raka av mig. Hör ni det -
ALDRIG!! 
Bakgrund:
CB 650 var en förnuftig hoj i en vansinnig tid.
Hjulen snurrade fortare och fortare, alla jagade hästar och balla features - gärna sådant som kunde kortas ner till snärtiga akronymer. Honda hade inte bara släppt utan verkligen aavvlliivvaatt sitt gamla SOHC-koncept för fyrorna med buller och bång.
Nu var det DOHC som gällde, och de nya spännande motorkonfigurationerna lanserades som spön i backen.
Plötsligt, oannonserat och oefterfrågad stod den gamla SOHC-motorn på scen igen.
Kanske inte i rampljuset, men den fanns med i laguppställningen och skapade oro.
Faktiskt. Oro.
Vad var det för något? Nedfodrad 750...?
Nej, det var en upptagen 500!
627 cc var mer än någon bonnatrimmare hade vågat ta ut.
Hur kunde Honda!? Och hur kunde den vara så löjligt billig?
Den avfärdades först som en lågbudget, lågseriehoj som sattes ihop av överblivna delar från andra, nedlagda modeller - och det är inte svårt att förstå varifrån det ryktet kom. Den såg sannerligen ut som ett hopkok av lösa bitar.
Men modellen bet sig kvar och ökade... ...kanske inte i populäritet, men väl i produktionstal.
Den sålde visserligen - men aldrig i paritet med hur många som tillverkades.
Svårt att få ihop ekvationen?
Alla andra också. Vi väntar fortfarande på att något Storage Wars-realityprogram skall bryta upp grindarna till ett dammigt förråd och hitta The Lost Legion av CB 650s.
Ärligt - hojen skakade MC-branschen. Åtminstone i Sverige. Den var snorbillig.
När folk gick in hos handlaren och meddelade att dom var intresserade av en CB 650 så fick dom frågan:
"Vill du ha en -83a, -82a, -81a eller en -80a?"
Eh, jag hade tänkt mig en ny...?
"Ja, dessa är de 4 årsmodeller vi har inne eller kan beställa hem som är nya - helt nya."
Priserna var därefter, och CB 650 kraschade andrahandsvärdet för i första hand sig själv, men ruckade det även på andra hojar. Försök få ett vettigt pris på din 2 år gamla hoj med 1000 mil på mätaren när nya hojar reas bort för typ halva pengen du själv köpte för...
CB 650 sågs aldrig som en riktig hoj.
Man kunde urskulda sig att man hade den som "förstahoj" eller att man "köpt den till tjejen" men det var aldrig någon maskin man skulle gått ut på Facebook och berättat att man köpt.
Ja, eller Heta Linjen som det hette då.
Så, CB 650 är minerad mark än idag, hos oss som var med.
Det bästa jag tror att man kan göra med den är att "bygga tillbaka" den och få den till att likna en CB 500 från sjuttitalet med lite Raask-grejer, Stigefeldt 4-1 och kanske en MuscleMachine-kaross.
Ett litet ironiskt bedrägeri som bara den initierade skulle ta, och därtill mysa igenkännande åt.
Att försöka bygga caféracer enligt det idag förhärskande 1A-receptet klingar så falskt.
Är jag trist? Ja.
Elitistisk? Avgjort!
Dömande? Absolut.
Men, hojar har en historia.
En XS 650 kan man bygga både scrambler, tracker och caféracer av - om man har lite handlag och finess.
Det kan man inte bara gå iland med, utan tillochmed få beröm för.
En TX 750 går inte att göra någotdera med. Där måste ansträngningarna läggas på att rätta till motorkonstruktionens brister och få maskinen att hålla en hel säsong - även om man bara finkör till några träffar.
En ärkeflopp som drogs tillbaka efter år, medans XS 650 bara tuffade på - både som individ och modell.
Yamahaexemplen ovan är ytterligheter: nästintill samtida, lika i sin uppbyggnad, kannibalserande rivaler - om det inte vore for att den ena var skottsäker och den andra en teknisk katastrof som kunnat dra omkull hela märket.
Och, kom då ihåg att Yamaha valde att inte följa/bräcka Suzuki med sin 4cyl LC 2-taktare GL 750...
...och heller inte vågade gå före Suzuki in i Wankelåldern!
Man valde den säkra vägen med den milda TX 750, och se vart det höll på att sluta.
Äsch, det flyter ut.
Summan av kardemumman skulle vara att det finns hojar man kan bygga vidare på, hojar som skall bevaras och hojar som inte skall nämnas. CB 650 hamnar i den sista kategorin.
.
