Jag borde egentligen vara en jättebra kund, jag är ganska lättlurad när det gäller köpa saker och jag är väldigt impulsiv. Rik är jag väl inte, men jag spenderar gärna dom pengarna jag har.
I somras fick jag nog av forden och tänkte byta den till en riktig bil. Jag åkte till ett gäng bilhandlare, som var sällsynt ointresserade av att sälja. På ett ställe stod en säljare och pratade i telefon med vad som lät som hans älskarinna. I bilhallen. Jag bryr mig inte om huruvida det faktiskt var så, men sånt han pratade om håller man åtminstone på kontoret. Han tittade stressat på mig och nickade "hej då" när jag fick nog och gick. Jag kan faktiskt förstå honom iaf,
vs
Hos en annan bilhandlare stod jag och snackade skit med städarna i en kvart, dom hade inte en susning om var säljarna höll hus.
Hos en tredje handlare fick jag äntligen prata med någon. Sonen till ena säljaren va tydligen där, och eftersom pappsen var upptagen i telefon fick jag den stora äran att prata med honom. "En billigare kombi" var väl mitt grundkriterie. En V70 för 200 lök var hans utgångsförslag. En kombi under hundringen fanns inte att få tag på. När jag påpekade att bilen han lutade sig mot var en kombi som kostade 80 fick han fram "ja, vi har ju den här såklart".
Hos toyota fanns det inte en enda person i hela butiken. Inte någonstans. Jag kunde gått in och snott kaffekassan om jag ville. Jag testade till och med att ringa till dom medan jag va där, och jag kunde höra hur telefonen ringde. Men ingen svarade.
Åkte runt bland lite MC-handlare i sthlm i somras också. Ms röj var tydligen mer spännande än kunder, och "jag vet inte" var ett vanligt svar (tom när jag frågade om priset en gång, han gjorde inte ens försöket att ta reda på det). Men det var bemannat iallafall.
På ett ställe, minns inte vilket, så gick det en butiksanställd på behörigt avstånd bakom mig hela tiden jag var där. Toppen, tänkte jag, äntligen kan man få lite hjälp. Icke. Han kunde inte det där med motorcyklar alls, han pysslade med administrativa saker. Uppenbarligen var han lite orolig för att jag skulle stoppa en sprillans ny gixxer i fickan och springa. Men å andra sidan - om jag hade såna fickor skulle jag kanske gjort det också. Vad annars skulle man ha såna monsterfickor till?
Såhär är det nästan alltid när jag ska shoppa bil (eller motorcykel för den delen numera). Pruta är stört omöjligt. Ringer det så MÅSTE dom svara. Kommer en kollega så är det tydligen ett bra tillfälle att diskutera lunchplaner. Und so weiter.
Inte ens på Siba/Elgiganten/etc blir jag antastad av säljare - fast det ser jag som ett mindre problem.
Ska jag handla kläder däremot måste jag trigga någon borttappad-liten-valp-känsla bland säljarna, för då jävlar får jag hjälp. vare sig jag vill eller inte.
Det blev ingen riktig bil iallafall, det blev en hyundai.