Jag krashade illa igår! Men jag mår mkt bättre än hojen!
I torsdags kom äntligen det efterlängtade paketet från ninja650shop.com i USA! Min powercommander, sportluftflter och 14 kugg framdrev skulle få min er6:a att utnyttjas till fullo!
Sekunden efter jag slutade jobba kl.16 var jag vid hojen och meka dit grejerna. Hade ju förberett dagen innan, tanken och luftboxen var av så det bara skulle va att smälla dit grejerna så jag kunde åka ut i det 20 gradiga solskenet.
Framdrevet fick vänta.. ville testa med orginaldrevet först.
Visst va det skillnad.. jag hade en map hemma i laptopen som passade till Arrow-slipon utan db-killer som jag hade sedan innan. Jag ilade hem för att tanka över till min nya PCIII USB!
Fan alltså va hojen går! Dom påstår att det ger ca. 10hk mer på bakhjulet och det kändes verkligen. Mappen får duga till hojen blir bänkad tänkte jag!
Nu ska den testas vad den går för... och i eld och låger drog jag ner längs E65 som går mellan Malmö och Ystad.
Ungefär mitt där mellan städerna ligger en kanonskön väg som går genom Häckeberga.
E65:an söderut från och med Svedala där jag kom ifrån är en enfilig motortrafikled som övergår i 2-filer på några ställen, med 90 som hastighetsgräns. Jag brukar ta det ganska lugnt här för polisen har kontroller ganska ofta.
Jag ligger bakom 6-7 bilar och en jävla lastbil ligger och fiskör i 70/80 framför oss... Vilket skapar irritation bland mig och bilisterna famför mig. Bilarna ligger ända upp i röven på varandra och vill köra om så fort chansen finns. Det ville väl jag med.. vem vill ligga på en jäkla transportsträcka o fisköra när man kör hoj?
Äntligen övergår vägen i två filer och alla bilar med mig går över till vänster körfält för att köra om lastbilen. Allt är som vanligt... inte långt kvar nu till den goa Häckebergavägen!
Jag tittar ner på hastihetsmätaren i ca: 1sekund ligger i 90... och tittar sedan upp. Bilen framför mig -hans bromsljus är tända och jag ser mig själv närma mig den vita combin med stormsteg.
Jag bromsar med all den förmåga min 6-åriga MC-rutin gett mig. Er6:ans bromsar reagerar snabbt... men bilen närmar sig alldeles för fort!
Jag känner bakändan resa sig! Jag vill inte kalla detta panikbroms för nån panik fick jag aldrig... jag är lugnet själv som människa hade full kontroll över min inbromsning...
Hur som helst... Jag släpper trycket på frambromsen lite för att inte slår runt. Därefter pumpar jag frambroms contra mjuk/hård bakbroms för allt vad jag och Kawan klarade av utan att slå över...
Men det är inte tillräckligt... bilen närmar sig fortfarande... och nu finns tanken i mitt huvud att lämna "skeppet som sjunker" innan jag smäller in i bilen! Allt detta händer under loppet av 1 eller 2 sekunder...
Jag bromsar ytterligare... framhjulet låser sig och slirar åt vänster! Just i den millisekunden inser jag att det är kört och instintivt släpper jag hojen!
Kanske är det alla vurpor jag gjort i skidbackar i mina dar'? Eller så var det ren tur? Men min instinkt sa mig att fötterna ska va först! I färdriktningen alltså.
Jag kan inte säga vilken hastighet jag ligger i just nu? Hade liksom andra saker att tänka på under omständigheterna.
Hjälmen och axeln slår i asvalten på min högra sida... Jag tror att jag gör någon slags kullerbytta? Nu finner jag mig själv kasandes på rygg!
Känner ingenting.. min budgetryggskena i hårdplast tar smällen! Jag tror att jag kurar ihop mig och drar upp benen och armarna mot mig?
Plötsligt ligger jag stilla, jag andas, jag känner mig hel! Fingrarna fungerar, tårna likaså.
Jag jämrar mig lite -Shit va fan hände? -Sånt här händer fan inte mig.. så simpelt!
Sneglar något till höger... ligger stilla... där är ett stålräcke ca 30cm brdvid mig.Jag stannade precis innan... pustar ut en sekund. Jag sneglar åt vänster.. där är ett vajerträcke på andra sidan vägbanan. MC FÖRARENS AVRÄTTNINGSVERKTYG!
Ligger där tittandes upp, blå himmel och vita fina moln möter min blick och jag funderar en stund om jag cool-lugnt ska resa mig upp o kolla läget. Jag känner mig trots allt helt ok! Men jag beslutar mig för att ligga kvar.
En massa folk kommer springande och frågar panikartat hur det gick? Skämtsamt säger jag något i stil med.. "Har aldrig mått bättre"
och ler lite för att lugna de oroliga personerna runt omkring mig. En person kommer fram och presenterar sig som ambulanssjukvårdare men han är inte i tjänst och någon ringer 112.
Den civila ambulanssjukvårdarem tar omtänksamt hand om mig, alla verkar mäkta förvånade över att jag ligger där och tar allt med ro! Han fixerar min nacke mellan sina knän... Han var rädd att min nacken var knäckt. Men det visste jag att den inte var!
Funderade på hur dumdristig man är kör man i jympadojjer. Den ena dojjan var borta! En jävla tur att fötterna inte fick någon stryk!
Jag ser inte hojen.. och jag bryr mig inte speciellt mycket om den... Dom säger att den ligger 5-6 meter framför mig och att den inte ser helt skrotfärdig ut.
Brandkår, ambuland och polis ankommer och alla är väldigt oroliga för mig.. Mycket proffsigt och lugnande sköter dem sitt jobb. Jag spänns fast iförd nackkrage i en sån tvådelad ambulansbår man kan se på tv ibland.
Deja vu´tänkte jag! Detta har jag drömt någongång, precis detta som utspelar sig nu.. Kusligt som fan!
Precis när jag tog iväg med min nytrimmade Er6n hade jag magkänslan att något inte var som det skulle. Min pappa hade haft samma skumma känsla. Han sa senare att han kände på sig att något skulle hända!
Jag ber ambulanssjuksköterskan ringa pappa.. Han brukar inte svara på "skyddat nummer" på grund av alla irriterande telefonförsäljare, men denna gången kändes det annderlunda, så han svarade.
Betryggande att veta att mina föräldar skulle komma och träffa mig på sjukhuset!
Jag vet inte hur många gånger jag fick höra den kvällen att jag hade änglavakt? Kanske jag hade det? Klar är att jag hade en fruktanskvärd tur där flera saker liksom ”klaffade min väg”.
Väl på sjukhuset skedde allt proffsigt, lugnt och metodiskt. Men ingen trodde på mig när jag sa att allt är finfint, -jag har lite ont i axeln bara!
Mitt skyddställ, ryggskena och hjälm gjorde verkligen sin uppgift. Jag är så glad att jag inte körde i mitt gamla skinnställ från -85 med vadderade knä, armbågs och axelskydd. Jag har kört många många mil och i detta med mina tidigare hojar.
Min nya fina Arlenessjacka klippte dom sönder.. men brallorna drog dom av efter att konsaterat att ben och fötter är hela.
Jag har jävligt ont i min axel!
Senare på kväller efter att mor och far träffat mig och polisen gjort alcotest och förhör, var det dax för röntken. Nyckelbenet är brutet och ligger omlott.
Varje gång jag rör överkroppen gör det ont som in i h-lvete!
Ganska snart kommer två manliga sköterska som ger mig morfin och drar rätt nyckelbenet.. en ofattbar smärta! Vad som inte gjorde saken bättre var att jag mådde jävligt illa av morfinet.
Det är nu mitt i natten och jag är utmattad, något mörultag o smärre chackad.
Nu är det dax för vila och jag försöker sova med översyn en gång i timmen.
Liggandes där i mörkret kommer en del funderingar och tankar.
Hur fan hamnade jag här? Jag är ju en rutinerad förare... med distans på tillvaron kom jag fram till att det fanns absolut inget jag kunde gjort anderlunda för att klara mig ur situationen.
Min mc-rutin gjorde förmodligen att jag lyckades få ner hojen tillräckligt i hastighet för att överleva!
Bara att inse: Jag var en hårsmån från att mista livet!
Hade jag glidet åt vänster så hade jag åkt in i vajerträcket och då hade det bara varit slamsor kvar av mig. Ingen bil körde över mig där jag låg och vägräcket till höger missade jag också.
Ni anar inte hur lycklig jag var att ligga där med ett brutet nyckelben!
I situationer som den ser man verkligen vem som är ens vänner.. vem som verkligen bryr sig om en.. det är en ganska upplysande upplevelse.
Glädje- blandat med chocktårar rullar ner längs kinden.
Dagen efter vaknar jag och mår bra under förutsättningarna... efter några timmar är jag uppe på benen igen. Ont i axelna har jag... men vem bryr sig. Jag lever och är frisk!
Tänk om man endå inte varit så snål när man köpte ny hoj att man valde bort ABS-bromsar.. det hade förmodligen räddat mig i den situationen?
Nu väntar 5-6 veckors sjukskrivning och rehabilitering istället!
Har mycket tankar i huvudet och ville skriva av mig...
Tack för ni som orkar läsa allt detta om min upplevelse!
Och tusen tack till alla duktiga och omtänksamma sköterskor på MAS och ni på krashlandninsplatsen som hjälpte mig.
Och jag är väldigt tacksam som har en så god vän och granne som Tobias ,som av en händelse såg och kände igen min mulade hoj vid vägkanten, och höll på att oroa ihjäl sig över mig.
Och snälla alla MC-vänner:
-Kör försiktigt och använd bra skyddskläder! De räddade mig! Fick knappt något skrapsår alls.
Till och med jula-crosshandskerna för 39:- skyddade bra
-Håll avstånd om ni endå inte kan köra om för tillfället, väldigt väldigt viktigt..!
-Om ni har tankarna att köpa ny Kawasaki Er6 eller någon annan hoj, ta den med ABS-bromsar.. dom 10 000? mer det kostar, kan rädda erat liv.. eller rädda er från något hemskt handikapp!
Det spelar ingen roll hur duktig och erfaren förare man är.. en millisekund kan förändra hela ert liv när ni minst anar det.. ha alla förutsättningar med er att hantera den situationen om den dyker upp!
PS. Ni som bor i skåne kanske läsde en liten notis i Aftonbladet eller Sydsvenskan om en mc-olycka på E65.. Det var jag det!
Jag har det på min. 
