För snart tre år sedan hände detta.
Jag och kompis åkte ut på en tur. Jag hade sålt min Öhlinsgaffel åt han så vi hade monterat den på hans GSXR1000 på förmiddagen och var sedan självklart tvugna att ta en kort testtur. Några timmar senare på kurviga vägar så hade vi väl kört ca 35 mil.
Vi tog ett kort stopp i Boliden (en bit innanför Skellefteå) för att fylla på med bensin och mjukglass. Sen styrde vi kosan mot Norssjö över Bastuträsk och efter den äckligt trevliga vägen som går där mellan. Vad vi också skulle ha gjort var att rengöra visiren. Augusti och 20+ innebär en jäkla massa kryp.
Nåja, vi börjar köra i halvinspirerat tempo men inget brassa satan och det är superhärligt. Men solen börjar komma i ögonen stundvis över trätopparna (är på eftermiddagen nu, runt 18-tiden). Sen börjar såklart dom 35 milen i sadeln kännas av också (allt på kurviga vägar) och så var det visiret där som var skitigt...
Sagt och gjort, vi kommer till ett ställe där det är en rätt så skarp kurva med hyggligt kraftig bankning. Kompisen tar kurvan galant och jag också till en början, men mellan solen i ögonen, tröttheten i kroppen och skitet på visiret så ser jag inte riktigt vars jag är på väg. Så i utgången av kurvan styr jag istället mot den smala grussträngen på sidan av asfalten istället för till mitten av mitt körfält. Lite panik, målfokusering, osv. gör att jag hamnar på sidan av asfalten, går väl ca 80-90 vid detta lag.
Grovt lösgrus är svårkört så mitt försök att få hojen åter på asfalten resulterar i att framhjulet skär ner i gruset, styret ställer sig på tvären och jag skickas som en projektil över styret (och då är jag en stor pojk) och dundrar ner på asfalten och i grussträngen och sen ner i diket igen.
Mer mörad än värsta filén så försöker jag känna efter om jag lever. Det gör jag. Är allt helt? Det verkar så? Jag rör på fingrar, armar, ben, huvud och allt känns faktiskt rätt hyffsat. Ligger i detta läge på rygg i diket och sneglar bort en bit åt höger, hojen var det inte mycket kvar av, den hade gjort en kullerbytta in i en vägtrumma typ. Bara skrot. Jag rullar över på mage och ställer mig på knä och ska resa mig och känner att vänster fotled bara rasar ihop och knakar till. Ordet "knäsvag" beskriver bra känslan som uppstod. Jag lägger mig ner igen och hasar mig upp på vägkanten och lägger mig och vilar där och känner efter lite mer. Allt verkar helt men fotleden är skit. Vänsterknät är det hål i skinnstället på också, där visade sig ett jättestort sår rakt in i knät fullt med grus.
Under tiden detta hänt så rundar kompisen nästa kurva och försvinner ur synhåll.
Så där ligger jag och funderar på livets stora frågor samt "Borde ha tvättat visiret...". Efter en stund ser jag kompisen på hojen i ögonvrån, jag ligger på rygg och ger tummen upp åt han när han kommer och parkerar.
Vad blev skadorna i slutändan då? En bruten fotled som dom fixade med några titanskruvar.
Ont i foten mer eller mindre dagligen men inget man inte kan leva med. I övrigt helt oskadd. Hojen var bara skit dock vilket var jäkligt tråkigt eftersom jag hade beställt Dymag fälgar till den samt att jag hade köpt ett snyggt lackat kåpset till den bara månaden innan.