Alla bilder förutom sista är tagna av den duktiga fotografen
Fredrik Eklöf (FredrikEkl här på forumet). Den sista är tagen av Kristian Nordlist.
Jag touringkör inte alls, Hultqvist!!
PREMIÄR AV SVENSKA ENDURANCECUPEN 2016
51h efter avslutat race, här har vi min version av vad som hände under premiären av endurancecupen, i så korta ordalag som möjligt.
Vädret var hopplöst oseriöst. Gråmulet och kallt med enstaka droppar timmen innan kvalet. Det kändes sådär att behöva glida ut på slicks och regnstänk. Lagom till kvalet började så blev det tydligare att det var regndäck-väder. Åtminstone för mig. Några andra pratade om att regndäcken ändå skulle förstöras trots att det var genomblött i depån. Jag tänkte att de måste vara bra mycket duktigare än jag i regn för jag skulle inte kunna elda upp däcken i mitt tempo... Själv så kändes det som ett jättebra underlag att gå ut med regndäck på.
Jag kvalade under 4 otroligt hemska varv innan jag kröp tillbaka till depån med svansen mellan benen. Vi hörde något om att man behövde 3 riktiga varvtider per förare för att kvalet skulle vara godkänt. Det kändes som om det är hyfsat svårt för den ansvarige att kunna avgöra hur många varv som varje förare hade lagt men varför chansa.. Vi kvalade in på en lugn tiondeplats och det var inte min förtjänst.
Väl i depån så kom vi i teamet överens om att låta min hoj få stanna med slicks på ifall det torkar upp lagom tills det är min tur. Jag skulle ut som tredje förare.
Lasse gick ut på regndäck efter en kanonstart och vi var snabbt uppe på andraplats. Från början låg vi ett helt gäng sekunder och lite till bakom ledaren men till slut så hade vi ledningen med ett par sekunder! Efter en halvtimme tog Danne över på regndäck men det började torka upp allt mer och mer. Valet att låta min hoj ha slicks på sig var en bra chansning. När jag gick ut så var banan helt torr men det regnade fortfarande. Jag hade medvetet valt mörkt visir vid regnkörning för att bli mindre medveten om hur mycket vatten det fanns på banan och visiret. Det skulle stjälpa mer än det skulle hjälpa mig. Trots det så fick jag övertala mig själv att det minsann fanns bra fäste i slicksen trots lätt regn och cirka 9 grader i asfalten. Men ska jag vara ärlig så körde jag med en viss obehaglig rädsla i kroppen. Minns jag rätt så låg jag på 1,03-tider och det var skönt att få komma in i depån efter en halvtimme. Som alltid sedan Spanien så värkte armen och jag gav en liten heads up att jag eventuellt kan få problem vid stint 3 och 4 om det kommer vara torrt.
Jag märkte att det här med tankning inte var det lättaste i kombination med att vi skulle ha hojarna ståendes i bandepån. Första tankningen resulterade i kalla slicks och en sumpad värmecykel. Andra stinten jag var ute på så var det helt torrt. Jag kände mig återigen som Marquez med sin 68 graders lutning. Att jag i verkligheten saknar flera meter till armbågsskrap hör inte hit
Men det kändes bra. Riktigt bra! Det var inte många som var snabbare än jag vilket gav gott mod och bra energi att köra hela körpasset. Men jag var bra öm när det var klart.
Alla vi tre fortsatte och kriga på riktigt bra och efter andra och tredje timmen så låg vi tvåa med ett varv till godo mot trean! Här kände jag att om ingenting händer så tar vi garanterat pallplats. Allting flöt verkligen på. Kort därefter började det regna alldeles för mycket för att vara ute på slicks.
Och sedan hände det.
Vi hade gått omkull i första böj några varv efter att jag kom in. Danne stod även med slicksen på, men vi hade fått tillbaka transpondern snabbt. Heeeeeelvete. Jag tänkte att vi spar mest tid på att Danne skiftar till regndäck då han hade en uppsättning regndäck på fälg klara. Jag sprang till tältet, hämtade hjälm och drog ut med min hoj med slicks på igen. Hade inte tid med öronproppar. Så nu är jag döv. Bättre att köra runt sakta än inte alls. Jag var dock övertygad om att även jag skulle gå omkull men lite får man chansa. Nog för att det kändes som ett möte på motorvägen när de med regndäck körde om, men av de få förare som tvingades vara ute på slicks, precis som jag, så var jag ganska mycket snabbare . Jag skrattade lite nöjt och tänkte att den här tävlingsformen är ju löjligt rolig. Efter cirka en kvart så fick jag äntligen komma in. Vi hade tappat till en sjundeplats. Jag får lite hjälp med att plocka av bromsoken medans jag skiftar bakfälg. När jag hade krängt på regndäcket på framfälgen så hade jag 2-3 minuter till godo innan Danne skulle komma in. Vilken timing! Andfådd efter hetsmeckandet betydde jag bara att jag var uppvärmd.
Och jäklar va kul det är med Bridgestone-däcken. Det kändes väldigt bra! Jag lyckades ta rygg på Mathias Olsson och vi körde skjortan av de flesta. 1.10,1 blev mitt snabbaste varv vilket bara var 8-9 tiondelar långsammare än Markus Karlssons snabbaste på sin nya zx10r. Han kör ju Superbike och är rätt vass i regn. Det borde båda gott inför eventuella regnrace i Rookie. Men strax efter 20 minuter så blev jag invinkad av Anders Jangby som skötte depåtavlan och mycket runtomkring. Det kändes tydligen inte så tryggt att ha mig ute i sprint-tempo. Men det var helt okej. Nu låg vi på en sjätteplats! Armen gjorde sig påmind och jag insåg att anledningen till att magen kändes så konstig var för att jag inte hade ätit vare sig frukost eller lunch, bortsett från en V46-monster energidryck. Bra Rickard. Jag kan inte göra två saker samtidigt tydligen.
Här ser vi den duktiga tjuven som stal min siffra #1
Det är kuuuul med regn! Och nya 520-kedjan visade sig fungera rätt bra med 2 kugg större bakdrev. Jag når dock varvstoppet på vissa dumma ställen men det kommer lösa sig genom att köra lite snabbare och få dit en fungerade quickshifter. Vi presterar bra och jag får gå ut när det är lite över 30 minuter kvar av tävlingen. Fortfarande en sjätteplats. Den här sista stinten blev snäppet lugnare även om jag körde snabbt. Det var ganska odramatiskt tills skylten kom upp att det var 5 minuter kvar av racet. Här började hojen att hosta och harkla sig vid nedlägg och jag ser att skärmen blinkar ”LOW FUEL”. ”Fan. Fan fan fan fan och fan. Vad ska jag göra liksom. Jag kan inte gå in nu. Vi tappar massor på ett sånt här sent byte när ingen är beredd att ta över. Det går inte. Jag får köra vidare på en högre växel.”
Det funkade i ytterligare två minuter. Sen var det samma visa. När jag hade två varv kvar så visade mätaren att jag hade noll och ingen soppa kvar. Jag skulle komma hela 0km längre enligt mätaren och nu var det bara att toura försiktigt. Växla redan vid 5000 varv och inte gasa för hårt.
När målflaggan kom fram så kände jag en otroligt lättnad. Helt underbart! Sen kom nästa tanke. Exakt hur ska jag klara mig under utvarvet!? Jag fick frikoppla uppför backen vid torparn och sedan längs med nästan hela bakrakan. Det gick inte att gasa. Rullade igenom korkskruven och när jag kom in till bandepån så dog hojen. Det var nära ögat!! Och än mer otroligt så hade vi hamnat på en femteplats till slut!
Ska jag få fram något negativt så är det väl att det tyvärr bara är en dag. Det är inte så mycket depåhäng tråkgt nog. Det lilla man får under lördagskvällen är guld värd men tänk om alla hade kommit ner på fredagen istället. Det hade varit kul! Det här blev en lång text ändå trots mitt halvhjärtade försök att få till en kort sammanfattning. Den tog även 1,5h att skriva med diverse avbrott och telefonsamtal. Skönt att jag inte är någon författare. Men de kommande rapporterna ska bli kortare, jag lovar!
Jag hade missat att beställa dvs. 
Det var mer ett "better safe than sorry-beslut". Hade vinfortfsrande legat tvåa hade det nog sett annorlunda ut 
Du kämpar och sliter som ett djur utan att komma ikapp medans jag praktiskt taget sitter och smsar samtidigt 
vi drog ut i regnet och hade hela banan för oss själva. Tiden flög förbi och hans lap timer visade 1,09,28x för honom. Eftersom jag så låg precis bakom eller precis framför så säger vi att även jag körde på den tiden. 
