Duschade och nyrakade. På med bästa skjortan och de coolaste jeansen.
Nu var det dags för fest.
Efter tre veckor bland mygg, mossa och vapenfett skulle vi släppas fria för en helg.
Fänrik Flink hade sista uppställningen med oss på fredagseftermiddagen i kasern 25 på F 21 i Luleå.
– Vi ses på måndag. Uppställning klockan 07.30. Det blir innebandy på fysen. Ha en trevlig helg nu och gör ingenting som inte jag skulle ha gjort, sa han och flinade.
Det var första gången på fem månader som Flink gett oss ett leende. Och sedan bjudit oss på innebandy.
Det innebar också vi inte behövde hålla igen på konsumtionen.
40 kalvar släpptes ut på grönbete – i Luleås nattliv.
57 timmar senare var vi tillbaka.
Den ena historien värre än den andra och absolut inte lämpligt för tryck.
Uppställning i korridoren.
– Hade ni kul i helgen?
– Ja, fänrik.
– Vad bra då. Nu ska ni springa milen. Ni har fem minuter på er att byta om och befinna er vid vakten.
Han ville skapa män
Leendet hade försvunnit på fänrik Flink.
Men framförallt på 40 söndersupna lumpare – som längtade tillbaka till sängen.
Och hade blivit lovade måndagsinnebandy.
Jag knöt näven i fickan och tänkte; ingen idé att tjura, det här är bara ett test för att kolla om vi är män eller möss. Och jag skulle fan inte ge mig och drog upp ett helvetestempo på fyra minuter per kilometer. Halvvägs vände vi i Kallax by. Då hade tre stycken redan spytt. Benen ville egentligen inte bära mig. Kroppen skrek, magen slog bakut, men jag var tillbaka i vakten efter 39.25. Så snabbt har jag aldrig sprungit milen. Det handlade bara om ren tjurighet.
Flink hade sin strategi klar.
Nyutexaminerad från officershögskolan ville han skapa män.
Tillsammans med sina kollegor gjorde han det.
Jag glömmer aldrig första uppställningen på källarplan.
På mitt inkallelsepapper stod det att vi skulle hämta ut persedlar och sedan ha upprop. Ingenting annat.
Trodde jag.
Vapenexercis i minus 42
– Av med civila kläder och på med uniformerat, skrek löjtnant Engman så det ekade i korridoren.
På fem röda sekunder stod alla på ett rakt led, i bara kalsonger.
– Säger jag av med kläderna, så menar jag allt. Är det uppfattat!
– Ja, löjtnant!
Tre sekunder senare stod vi i bara mässingen. 40 snorrar pekade på löjtnant Engman.
Det här var måndag 11 januari 1999. En av århundradets kallaste vintrar stundade.
Vapenexercis i minus 42 grader skapade män.
Det tyckte nog även kapten Sandström, som flyttat från K 4 i Arvidsjaur till F 21 i Luleå. Han ansåg att det var för varmt, så han fällde inte ner öronlapparna på sina mössa.
Vi lärde oss bädda, skura, dammtorka, vika tvätt, hålla ordning, passa tider och folkvett.
Men framförallt växte vi upp.
Och blev män.
Jag är väldigt orolig för nästa generation, som skapat sig en illusion om lumpen.
Slöseri med tid säger dagens gymnasieelever.
Många skulle verkligen behöva en extra uppfostran till vuxenlivet.
Så de blev män – och deras kvinnor slapp gifta sig med pojkar.
