Ingen i vår familj är speciellt bra på att återge känslor, men han tycks vara sämst av oss alla... Jag förstår om han blev chockad, jag berättade som sagt saker jag hålilt dolt i 10 år, som inte är småsaker, men hans reaktion tedde sig ändå så pass underlig att jag blev chockad.
Jag erkände att jag velat göra något åt det till och från i 10 år, men varit för feg. Oavsett, hans reaktion var annorlunda, och jag blev verkligen ledsen när han gav mig kniven.. Hade inte mamma varit där hade jag nog gjort exakt vad han bett om...
Jag har alltid varit pappas flicka, och jag kan faktiskt förstå hans situation, även om jag själv är nere i skiten. Men ändå? Om inte mamma varit där hade det kanske varit kört, vem vet?