Dödsryttare för en dag!
Sommartider är intensiva tider för mig, inte minst arbetsmässigt...
Jag vet att jag inte hunnit med att avrapportera EM-deltävlingen på Anderstorp ännu men det betyder inte att jag legat på latsidan beträffande att samla på mig nya spännande mc-erfarenheter att dela med er läsare. I våras, innan min avresa mot Isle of Man TT, tipsade jag läsekretsen här om dokumentären "Dödsryttarens dröm" som tack vare reprisering fortfarande är aktuell på SVT play i ytterligare drygt en vecka. I samband med det råkade jag också avslöja att det var en gammal dröm för mig att någon gång få möjlighet att prova denna spektakulära och ytterst traditionsrika form av mc-körning. En ursprunglig rest från en av de äldsta och mest hårresande (läs livsfarliga) motorcykelgrenar som någonsin funnits, nämligen 1910-talets amerikanska Board Track!
Under tiden som jag var fullt upptagen med att ta mig an årets TT-tävlingar smidde en av er läsare, mer eller mindre i hemlighet, planer på att låta mig förverkliga önskningen om att försöka köra på en lodrät trä-pallisad. När jag så kom åter från ön i juni ställdes jag inför faktum: Man eller mus? Å jag som nyss trodde mig ha bevisat i vilken kategori jag hörde hemma genom att erövra en niondeplats på Isle of Man TT. Aldrig får man slappna av. Nu fick jag verkligen anledning att begrunda det gamla talesättet om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
Skämt åsido, en sådan chans att få en inblick i en dödsryttares vardag fick så klart inte försummas, oavsett om jag aldrig skulle lyckas lämna botten på tunnan innan jag ramlade ihop i en hög för att kräkas i hjälmen av yrsel. Ett misslyckande är också en erfarenhet, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=2jJtYxK7cvg
Vår läsare som gjort denna upplevelse möjlig visade sig nämligen vara ungdomskamrat med "Monkey" som sedan början på 90-talet tagit över driften av Sveriges äldsta dödsryttar-motordrom, nämligen William Arnes Motorcirkus.
William Arne Nilsson debuterade på Kiviks marknad 1934 med sin nybyggda motordrom, eller tunna som det också kallas. Även om han själv lämnade ifrån sig livsverket 1976 betyder det att hans motorcirkus är Sveriges äldsta som fortfarande är i regelbundet bruk. Till råga på allt framförs artisterierna huvudsakligen på samma Indian Scout-hojar från 1920-talet som funnit med sedan starten. Under 50-talet tillkom dessutom den Triumph-motoriserade bil som nuförtiden framförs som avslutande paradnummer av "Monkey" själv. Förr i tiden turnerade William Arnes under 6-8 månader om året och har till och med gett shower ända borta på Kanarieöarna. Det senaste decenniet reses den arbetskrävande motordromen vanligtvis dock bara en gång om året och det sker i samband med Sveriges största marknad i Kivik som brukar räkna in ca. 100 000 besökare varje år.
Hedrad, väl medveten om den ynnest som visades mig, begav jag mig till Kivik idag söndag för att om möjligt få chans till ett försök att ge mig på den bortåt 5 meter höga lodräta väggen. Det vore en lögn att påstå annat än att jag var full av fundersamhet för om jag verkligen skulle lyckas i mitt företag under nedresan från Göteborg. Inte minst för att jag fortfarande mycket väl kan dra mig till minnes hur åksjuk jag blev i barndomen när jag ibland fick följa med pappa upp i något av F17:s SK61 eller SK60-flygplan och det skulle göras loopingar och rollar. Att be en dödsryttare avslöja sina hemligheter för hur han till synes upphäver tyngdlagen borde väl dessutom vara som att be en trollkonstnär att berätta om illusionen bakom sina trick?
Jag blev dock oerhört väl omhändertagen av Monkey, Freddy, Hasse, Christer, Dan, David och alla andra som utgör den stora familj som en gång om året håller traditionen vid liv i William Arnes fotspår. De ansträngde sig verkligen för att ge mig en god inskolning i yrket. Även om jag självklart aldrig kommer att röja hela sanningen bakom dödsrytteriets svåra konstart i detalj, det vore väl ofint när man nu fått äran av att tillhöra de invigdas skara, kan jag åtminstone glänta lite på locket till hemligheten bakom att köra på en lodrät vägg. Den består av fyra delar: Den första och viktigaste delen stavas mod, den andra förståelse för de fysikaliska krafter som påverkar en mc under extrema förhållanden, den tredje delen handlar om att bemästra yrsel och kräkreflexer och den fjärde delen utgörs av en gnutta magi.
Jag vet att jag kommer att få anledning att komma tillbaka till hur det hela avlöpte när jag fått ordning på de bilder och filmer som togs av mina trevande försök att bemästra väggen. Jag kan dock berätta att jag inte varit så här adrenalinstinn efteråt sedan jag gjorde mitt första träningspass på The Mountain Course på Isle of Man under mitt första år där 2012.
En glimt av min utbildning till dödsryttare. Till skillnad från en fullfjädrad dödsryttare, som självklart uppträder i minimalt med skyddsutrustning, fann jag dock för gott att dra på mig hela Isle of Man-dräkten för att inte äventyra resten av tävlingssäsongen i onödan.
Till dess vill jag bara uppmana envar av er läsare att ta chansen att besöka William Arnes Motorcirkus som kommer att ha regelbundna shower under Kiviks marknad, vilken slår upp portarna imorgon måndag, och som sedan pågår i tre dagar fram till onsdag 20/7 kl 17:00! Det ni har möjlighet att bevittna hos William Arnes är inget annat än ett stycke svensk motorhistoria som likt Isle of Man för tankarna till en svunnen tid och även om banan i motordromen bara är ca. 31,5 meter lång istället för 6 mil som på Isle of Man så är närvarokänslan likvärdig. Det kan jag intyga som har körerfarenhet från båda ställena.
På återhörande!
/Björn (nu inte bara IoM TT-förare utan också dödsryttare
)