ISLE Of MAN - racerapport!
- Thread starter bg
- Start date
Kris955
#6 SEC
- Gick med
- 12 Dec 2005
- Ort
- Köpenhamn
- Hoj
- Aprilia RSV4 RF -18 team #6 SEC, Triumph Street Triple -08,...
Grymt! Ser ju ut som när de stora grabbarna kör.
Det är för att... Björn är en av dom stora grabbarna!!!
Han låga 6'a i slutet av andra varvet i Senior racet när han blev kört ned. (Av 87 startande.)
Arrangörerna på ön är rätt så impade av den svenska nykomlingen.
Jag ser fram till Björns kommentarer i kväll, till videons onboard varv.
bg
"Probably the best Bear in the world"
Det är för att... Björn är en av dom stora grabbarna!!!
Han låga 6'a i slutet av andra varvet i Senior racet när han blev kört ned. (Av 87 startande.)
Arrangörerna på ön är rätt så impade av den svenska nykomlingen.
Jag ser fram till Björns kommentarer i kväll, till videons onboard varv.
Tack för berömmet men de stora grabbarna varvar över 130 MPH...
Snabbt jobbat med filmen Kris!
Har haft resdag från Skåne till Göteborg idag. Räknar med att spendera merparten av morgondagen i sjukhusets väntsalar. Det gäller med andra ord att gå och lägga sig tidigt ikväll så att man orkar vara skadad hela dagen imorgon också...
Hoppas få lite tid över imorgon kväll eller senast tisdag för att ta upp tråden där jag la den senast. Det vill säga med en racerapport från Senior-tävlingen. Då tänkte jag också kommentera ett litet axplock av banans svårigheter utifrån Kris film. Ledsen att allt tar lite tid men det har ni säkert förståelse för...
På återhörande!
/Björn
Efter den filmen förstår jag bättre viket stôlleprov detta är. Fattar inte hur man kan hålla kropp och själ fokuserad på uppgiften i flera varv - det måste vara en oerhörd påfrestning. Dessutom verkar kombinationen rejält IQ och väldigt lite hämningar krävas för att i princip köra flat out hela tiden.
All respekt + stort tack för underbar tråd!
All respekt + stort tack för underbar tråd!
Har i all tysthet prenumererat på tråden men tycker allt Björn är värd ett inlägg i tråden bara för att möjligen stärka honom ytterligare en gnutta i sitt tillfrisknande och omtag inför nästa år!
Det är fan världsklass på att
1. förverkliga sin dröm
2. göra ett så seriöst förarbete
3. levera toppresultat på plats
4. våga köra så innihelvet fort på de där vägarna!
5. avsluta på ett så spektakulärt sätt!!
Det är fan världsklass på att
1. förverkliga sin dröm
2. göra ett så seriöst förarbete
3. levera toppresultat på plats
4. våga köra så innihelvet fort på de där vägarna!
5. avsluta på ett så spektakulärt sätt!!
Olof.B
Pride only hurts, it never helps.
Till att börja med: Hoppas rehabiliteringen går fort och att allt läker som det ska. Surt att det slutade som det gjorde. Å andra sidan så kanske det är en relativt mild skada för att vara på isle of man.
För det andra: Tänkte bara tipsa om den här filmen. Snyggt redigerad med massa action
http://www.youtube.com/watch?v=Ph0SjLC_lqk
För det andra: Tänkte bara tipsa om den här filmen. Snyggt redigerad med massa action
http://www.youtube.com/watch?v=Ph0SjLC_lqk
Så kör en mästare!
Tack för uppvisningen.
Du är fantastiskt duktig på att riktigt snabbt hitta runt ön.
Se nu till att läka ihop lika snabbt och elegant.
Tack Kris för att du gjorde det möjligt för oss att ta del.
Tack för uppvisningen.
Du är fantastiskt duktig på att riktigt snabbt hitta runt ön.
Se nu till att läka ihop lika snabbt och elegant.
Tack Kris för att du gjorde det möjligt för oss att ta del.
bg
"Probably the best Bear in the world"
Senior-race
Tävlingsdagen inleddes med vackert väder under förmiddagen i Douglas. På västsidan av ön kom det dock några skurar med lättare regn enligt de väderleksrapporter vi fick in till depån. En sak jag erfarit under min månad på ön är att vädret är lätt att förutspå. Antingen regnar det eller också har det nyss regnat, alternativt så kommer det strax att börja regna. Även om regn är vanligt på de brittiska öarna så uppgav lokalbefolkningen att årets sommar har varit exeptionellt dålig. Ett par träningskvällar ställdes in helt p.g.a. regn eller dimma och ytterligare några träningspass kortades från två till ett varv. Lägg därtill tekniskt fel under newcomersracet i kombination med kraschen i senior så innebär det att jag blott har hunnit avverka totalt ca. 10-11 varv i full frihet under min tid på Isle of Man. Av dessa har endast 2 varv, d.v.s. en träningskväll, bjudit på helt torrt väglag (och då räknas inte fenomenet med springkällorna som alltid trycker upp vatten genom asfalten i Glen Helen-vänstern och vid Keppel Gate)
Mycket riktigt så kom det några tunga droppar över depåområdet i Douglas någon timme innan start. Solen bröt dock igenom molnen på nytt men då meteorologerna meddelade att det var ett nytt oväder på väg in över ön några timmar senare, så beslöt tävlingsledningen att tidigarelägga starten från kl. 13:15 till kl. 13:00 istället. Beskedet levererades en dryg halvtimme innan den nya tävlingstiden och utlöste en febril däckbytaraktivitet i depån. Så gott som samtliga förare hade besiktigat in med torrdäck men när vi ålades att rulla ut hojarna till start på Glencrutchery road så stod halva startfältet på torr-däck och andra halvan på intermediate. Själv valde jag ett mellanting med intermediate fram och Pirelli Supercorsa SC2 bak. Även om merparten av vägen sannolikt skulle vara torr under startvarvet, så var det nog bara en tidsfråga innan regnbyarna skulle dra in från norr och med intermediate fram så skulle det åtminstone ge mig hyggligt grepp in i kurvorna. Nackdeln är dock att den mjukare däckstommen och gummiblandningen i intermediatedäcken gör cykeln oroligare i hopp och kompressioner.
Som jag tidigare nämnt så vet man ju inte särskilt mycket om banans status under första varvet, eftersom man inte ges någon möjlighet att besiktiga banan i direkt anslutning till start i form av ett sighting lap eller liknande. Det gäller med andra ord att ha så mycket marginaler med sig i ingången till de mörka kurvorna att man hinner korrigera om det skulle visa sig dyka upp vattenpölar eller andra oväntade saker som inte fanns där dagen före. Samtidigt gäller det ju också att inte ge bort onödigt mycket tid till konkurrenterna genom att tveka i onödan. Efter fullbordat inledningsvarv är det sedan bara att memorera alla fällor och försöka ge järnet efter bästa förmåga mellan dem. Vad som aldrig går att förutse är dock regnskurar som helt oväntat kan dyka upp i ett parti på banan ena varvet för att sedan flytta sig till nästa varv. För att ge förarna en hint om att de är på väg in i ett område som kan vara regnpåverkat så använder flaggvakterna ibland en speciell regnflagga med ett rött kryss på vit botten. Det kan dock vara lika svårt för en stationär flaggvakt att veta om det regnat så mycket att det påverkar fästet 500 meter bort, som det är för föraren som just är på väg in i det partiet. Till syvende och sist så är allt upp till dig som förare. Det gäller inte bara att läsa vägens sträckning utan även att hinna reagera på skiftande greppnivåer till följd av regn eller oljeläckage. Lägg därtill de ofta starka vindarna över ön som mycket väl kan få dig att blåsa ur kurs över ett hopp eller påverka din förmåga att bryta ner hojen in i en kurva p.g.a. sidvind. Som de flesta av er läsare nog förstår så krävs full mental koncentration med ett öga mot vägens gränspunkt, samtidigt som det andra ögat scannar av omgivningen i jakt på ledtrådar om vad som förebådas från flaggvakter, trädkronor, mörka moln, färgskiftningar i asfalten m.m. Inte så svårt som det låter, så länge man inte förlorar sitt fokus. Största svårigheten är väl istället just att behålla koncentrationen så länge. Detta då ett varv runt den 6 mil långa banan tar ungefär lika lång tid att avverka som ett vanligt SM-heat, med den skillnaden att när man passerar start och mål efter ett varv i Junior eller Senior på Manx, så har man ytterligare 3 varv att fullborda innan man är färdig.
Senior-racet i årets Manx GP hade alla dessa ingredienser och kom att visa sig bli en balansgång på slak lina. Även om jag inte visste om det när startmannen viftade iväg mig med sin flagga så skulle första halvan av startvarvet bli torrt, men redan vid East Mountain Box i början på berget blev luftfuktigheten så hög att det började påverka greppnivån något. Asfalten över berget är dock förhållandevis jämn och grovkornig så jag behövde inte slå av på gasen särskilt mycket förrän jag åkte in i min första regnskur några miles längre fram vid Bungalow. Därefter växlade vädret mellan regn och uppehåll under resten av racet fram till min krasch i slutet av varv två.
Det har sagts mig att jag körde upp mig från min 42:a startposition till som bäst en 6:e plats vid Ramsey på det andra varvet. Därefter försämrades vädret kraftigt efter Bungalow och jag slog av på takten något vilket innebar att jag tappade ner till en 8:e plats innan jag blev indragen i en framförvarande förares krasch. Jag har dock för avsikt att behandla kraschen under en egen avdelning längre fram.
När jag relaterar till de onboardfilmer jag studerat under vintern så är de nästan undantagslöst inspelade under TT-veckorna på våren som oftast har bättre väder. Men även vårsäsongen har sina regnskurar och efter att spenderat nästan en månad på ön inser jag att tillfällena för inspelning av dessa onboardfilmer måste ha varit valda med stor omsorg då det till synes alltid verkar vara torrt när kamerorna funnits monterade.
För att ge en annan och i mitt tycke lite mer rättvisande bild av vad som väntar er som eventuellt funderar på att göra om min resa, så bad jag Kris att klippa ut ett avsnitt av Senior-tävlingen som innehåller det mesta. Det är inte något av mina snabbaste varv runt The Mountain Course. De satte jag nämligen under Junior-tävlingen när flodströmmarna över banan mellan Ballacraine och Glen Helen samt efter Handleys visserligen var värre, men då solen sken i övrigt och bjöd på goda förhållanden. Det finns dock gott om gossar som varit snabbare än mig runt banan att ta del av på Youtube för den som bara är ute efter ett snabbt varv. Jag hoppas istället att detta lite annorlunda perspektiv ska kunna ta er lite närmare min verklighet där borta. Det bör dock i sammanhanget påpekas att omständigheterna som råder på filmen långt ifrån var de värsta jag körde i på ön med avseende på regn, vind, lågtstående sol, dimma m.m. Det är istället frågan om ett ganska typiskt genomsnitt av de yttre faktorer som man som förare måste vara beredd att hantera. Det sägs att The Mountain Course är världens svåraste bana att bemästra och moder natur gör sannerligen allt som oftast sitt bästa för att underblåsa det påståendet
Filmklippet nedan börjar 7-8 minuter in efter starten på första varvet och slutar gissningsvis ca. 5 min innan kraschen. Ni som redan har sett Kristoffers visning av filmen kan roa er med att fråga er själva hur många flaggsignaler ni hann uppfatta runt banan? Vilken var den förhärskande vindriktningen? Hur många regnskurar hann jag åka igenom under den halvtimme som filmen varar (kräver dock HD-upplösning för att kunna uppfatta regndropparna mot kåpglaset)?
[/QUOTE]
Utan att överdriva skulle jag vilja påstå att i stort sett varje meter av banan innehåller någon form av liten svårighet. Om inte annat en ojämnhet som renderar i ett styrslag, en wheelie eller ett litet hopp. Att peka på alla detaljer skulle fort te sig långdraget för er som läsare men jag tänkte ändå försöka guida er genom filmen med lite kul kuriosa:
- 2:50 min in i filmen: Min standardmotor orkar inte riktigt varva ut på Sulby-straight. Ändå blinkar shiftlighten (de gröna blinkersindikatorerna) vilket beror på alla ojämnheter i vägen som får hojen att studsa fram. Lamporna tänds varje gång bakhjulet lämnar marken. Ser kanske inte så märkvärdigt ut på film men renderar emellanåt i rejäla smällar i bröstkorgen från tanken när man ligger bakom kåpglaset.
-03:20 min: Oljesaneringsfläckar på vägen – om det inte är en konkurrent som fått maskinhaveri framför dig så kan det vara rester från den dagliga trafiken som trafikerat vägen fram tills avspärrningarna någon timme innan racestart. Flaggvakterna gör så gott de kan för att hejda oljespridande tävlingshojar och sanerar sedan efter bästa förmåga. En mjuk körstil ökar dock dina möjligheter att hinna parera en oväntad greppförlust.
-7:00 min: Jag möter det första lilla duggregnet på väg ut ur Joeys Memorial. Regnet kommer sedan och går under resten av tävlingen, även om det inte tilltar på allvar förrän i filmens slut. Det mest spännande regnmomentet på filmen hade jag i nedförsbacken till Bray Hill (platsen som jag ägnade särskild uppmärksamhet i ett av mina första inlägg från ön) som jag till slut lärt mig ta så gott som ”flat out” på 6:ans växel. Detta varv möter jag dock regnet i samma ögonblick som framhjulet går över kanten nedför backen. Lyckas dock hålla huvudet tillräckligt kallt för att med hjälp av gaskontroll och ett mjukt linjeval, få med mig hyggligt med fart genom bottom of Bray Hill. Momentet kan beskådas 13.20 min in i filmen.
-12:30 min: Bedstead – kurvan i vilken jag kommer att dras med i en krasch ett varv senare.
-15:40 min: Waggon & Horses – ett av banans fullgas-krön (6:ans växel) där man måste krypa fram så långt som möjligt på tanken OCH hålla ner huvud och axlar under kåpglaset. Får fartvinden tag i din överkropp här kommer den att tjäna som ett segel som får ekipaget att slå över baklänges.
- 17:55 min: Flodström – vatten som flyter över banan från ena sidan till den andra beroende på att markerna är mättade med regn. Kan finnas kvar i dagar trots att det inte regnar och att den omgivande asfalten är torr. Alltid lika spännande på första varvet eftersom de tämligen ologiskt kan flytta sig ett antal meter från dag till dag. Sen gäller det förstås att komma ihåg dem till nästa varv också.
- 20:50 min: Omkörningar – vägen är smalare i verkligheten än vad den ser ut i vidvinkelobjektivet. Det gäller att inte förivra sig samtidigt som man inte får tappa för mycket tid. Blir extra svåra att bedöma på den långa banan eftersom du inte vet hur mycket erfarenhet och bankännedom din konkurrent har och du kan därför aldrig lita på att han kommer att hålla sig till racelinjen.
- 22:15 min: Ballacrye – kallas ofta ”BallaCRY” i förarmun eftersom detta krön kan få dig att gråta om du gör fel. 6:ans växel innebär ganska god fart och även om hoppet inte är långt i sekunder räknat så sägs man flyga 40-50 meter. Den aktuella dagen låg vinden på lite ofördelaktigt vilket fick mig att blåsa ur kurs en smula.
- 23:30 – 24:40 min: Kerromoar till Milntown Cottage – banans ojämnaste parti vilket syns på att kameran har svårt att hålla fokus. Kräver att man reser sig ur sadeln någon centimeter och lägger all vikt på fotpinnarna för att underlätta fjädringens arbete.
Det var allt för denna gång.
På återhörande!
/Björn
Tävlingsdagen inleddes med vackert väder under förmiddagen i Douglas. På västsidan av ön kom det dock några skurar med lättare regn enligt de väderleksrapporter vi fick in till depån. En sak jag erfarit under min månad på ön är att vädret är lätt att förutspå. Antingen regnar det eller också har det nyss regnat, alternativt så kommer det strax att börja regna. Även om regn är vanligt på de brittiska öarna så uppgav lokalbefolkningen att årets sommar har varit exeptionellt dålig. Ett par träningskvällar ställdes in helt p.g.a. regn eller dimma och ytterligare några träningspass kortades från två till ett varv. Lägg därtill tekniskt fel under newcomersracet i kombination med kraschen i senior så innebär det att jag blott har hunnit avverka totalt ca. 10-11 varv i full frihet under min tid på Isle of Man. Av dessa har endast 2 varv, d.v.s. en träningskväll, bjudit på helt torrt väglag (och då räknas inte fenomenet med springkällorna som alltid trycker upp vatten genom asfalten i Glen Helen-vänstern och vid Keppel Gate)
Mycket riktigt så kom det några tunga droppar över depåområdet i Douglas någon timme innan start. Solen bröt dock igenom molnen på nytt men då meteorologerna meddelade att det var ett nytt oväder på väg in över ön några timmar senare, så beslöt tävlingsledningen att tidigarelägga starten från kl. 13:15 till kl. 13:00 istället. Beskedet levererades en dryg halvtimme innan den nya tävlingstiden och utlöste en febril däckbytaraktivitet i depån. Så gott som samtliga förare hade besiktigat in med torrdäck men när vi ålades att rulla ut hojarna till start på Glencrutchery road så stod halva startfältet på torr-däck och andra halvan på intermediate. Själv valde jag ett mellanting med intermediate fram och Pirelli Supercorsa SC2 bak. Även om merparten av vägen sannolikt skulle vara torr under startvarvet, så var det nog bara en tidsfråga innan regnbyarna skulle dra in från norr och med intermediate fram så skulle det åtminstone ge mig hyggligt grepp in i kurvorna. Nackdeln är dock att den mjukare däckstommen och gummiblandningen i intermediatedäcken gör cykeln oroligare i hopp och kompressioner.
Som jag tidigare nämnt så vet man ju inte särskilt mycket om banans status under första varvet, eftersom man inte ges någon möjlighet att besiktiga banan i direkt anslutning till start i form av ett sighting lap eller liknande. Det gäller med andra ord att ha så mycket marginaler med sig i ingången till de mörka kurvorna att man hinner korrigera om det skulle visa sig dyka upp vattenpölar eller andra oväntade saker som inte fanns där dagen före. Samtidigt gäller det ju också att inte ge bort onödigt mycket tid till konkurrenterna genom att tveka i onödan. Efter fullbordat inledningsvarv är det sedan bara att memorera alla fällor och försöka ge järnet efter bästa förmåga mellan dem. Vad som aldrig går att förutse är dock regnskurar som helt oväntat kan dyka upp i ett parti på banan ena varvet för att sedan flytta sig till nästa varv. För att ge förarna en hint om att de är på väg in i ett område som kan vara regnpåverkat så använder flaggvakterna ibland en speciell regnflagga med ett rött kryss på vit botten. Det kan dock vara lika svårt för en stationär flaggvakt att veta om det regnat så mycket att det påverkar fästet 500 meter bort, som det är för föraren som just är på väg in i det partiet. Till syvende och sist så är allt upp till dig som förare. Det gäller inte bara att läsa vägens sträckning utan även att hinna reagera på skiftande greppnivåer till följd av regn eller oljeläckage. Lägg därtill de ofta starka vindarna över ön som mycket väl kan få dig att blåsa ur kurs över ett hopp eller påverka din förmåga att bryta ner hojen in i en kurva p.g.a. sidvind. Som de flesta av er läsare nog förstår så krävs full mental koncentration med ett öga mot vägens gränspunkt, samtidigt som det andra ögat scannar av omgivningen i jakt på ledtrådar om vad som förebådas från flaggvakter, trädkronor, mörka moln, färgskiftningar i asfalten m.m. Inte så svårt som det låter, så länge man inte förlorar sitt fokus. Största svårigheten är väl istället just att behålla koncentrationen så länge. Detta då ett varv runt den 6 mil långa banan tar ungefär lika lång tid att avverka som ett vanligt SM-heat, med den skillnaden att när man passerar start och mål efter ett varv i Junior eller Senior på Manx, så har man ytterligare 3 varv att fullborda innan man är färdig.
Senior-racet i årets Manx GP hade alla dessa ingredienser och kom att visa sig bli en balansgång på slak lina. Även om jag inte visste om det när startmannen viftade iväg mig med sin flagga så skulle första halvan av startvarvet bli torrt, men redan vid East Mountain Box i början på berget blev luftfuktigheten så hög att det började påverka greppnivån något. Asfalten över berget är dock förhållandevis jämn och grovkornig så jag behövde inte slå av på gasen särskilt mycket förrän jag åkte in i min första regnskur några miles längre fram vid Bungalow. Därefter växlade vädret mellan regn och uppehåll under resten av racet fram till min krasch i slutet av varv två.
Det har sagts mig att jag körde upp mig från min 42:a startposition till som bäst en 6:e plats vid Ramsey på det andra varvet. Därefter försämrades vädret kraftigt efter Bungalow och jag slog av på takten något vilket innebar att jag tappade ner till en 8:e plats innan jag blev indragen i en framförvarande förares krasch. Jag har dock för avsikt att behandla kraschen under en egen avdelning längre fram.
När jag relaterar till de onboardfilmer jag studerat under vintern så är de nästan undantagslöst inspelade under TT-veckorna på våren som oftast har bättre väder. Men även vårsäsongen har sina regnskurar och efter att spenderat nästan en månad på ön inser jag att tillfällena för inspelning av dessa onboardfilmer måste ha varit valda med stor omsorg då det till synes alltid verkar vara torrt när kamerorna funnits monterade.
För att ge en annan och i mitt tycke lite mer rättvisande bild av vad som väntar er som eventuellt funderar på att göra om min resa, så bad jag Kris att klippa ut ett avsnitt av Senior-tävlingen som innehåller det mesta. Det är inte något av mina snabbaste varv runt The Mountain Course. De satte jag nämligen under Junior-tävlingen när flodströmmarna över banan mellan Ballacraine och Glen Helen samt efter Handleys visserligen var värre, men då solen sken i övrigt och bjöd på goda förhållanden. Det finns dock gott om gossar som varit snabbare än mig runt banan att ta del av på Youtube för den som bara är ute efter ett snabbt varv. Jag hoppas istället att detta lite annorlunda perspektiv ska kunna ta er lite närmare min verklighet där borta. Det bör dock i sammanhanget påpekas att omständigheterna som råder på filmen långt ifrån var de värsta jag körde i på ön med avseende på regn, vind, lågtstående sol, dimma m.m. Det är istället frågan om ett ganska typiskt genomsnitt av de yttre faktorer som man som förare måste vara beredd att hantera. Det sägs att The Mountain Course är världens svåraste bana att bemästra och moder natur gör sannerligen allt som oftast sitt bästa för att underblåsa det påståendet
Filmklippet nedan börjar 7-8 minuter in efter starten på första varvet och slutar gissningsvis ca. 5 min innan kraschen. Ni som redan har sett Kristoffers visning av filmen kan roa er med att fråga er själva hur många flaggsignaler ni hann uppfatta runt banan? Vilken var den förhärskande vindriktningen? Hur många regnskurar hann jag åka igenom under den halvtimme som filmen varar (kräver dock HD-upplösning för att kunna uppfatta regndropparna mot kåpglaset)?
Utan att överdriva skulle jag vilja påstå att i stort sett varje meter av banan innehåller någon form av liten svårighet. Om inte annat en ojämnhet som renderar i ett styrslag, en wheelie eller ett litet hopp. Att peka på alla detaljer skulle fort te sig långdraget för er som läsare men jag tänkte ändå försöka guida er genom filmen med lite kul kuriosa:
- 2:50 min in i filmen: Min standardmotor orkar inte riktigt varva ut på Sulby-straight. Ändå blinkar shiftlighten (de gröna blinkersindikatorerna) vilket beror på alla ojämnheter i vägen som får hojen att studsa fram. Lamporna tänds varje gång bakhjulet lämnar marken. Ser kanske inte så märkvärdigt ut på film men renderar emellanåt i rejäla smällar i bröstkorgen från tanken när man ligger bakom kåpglaset.
-03:20 min: Oljesaneringsfläckar på vägen – om det inte är en konkurrent som fått maskinhaveri framför dig så kan det vara rester från den dagliga trafiken som trafikerat vägen fram tills avspärrningarna någon timme innan racestart. Flaggvakterna gör så gott de kan för att hejda oljespridande tävlingshojar och sanerar sedan efter bästa förmåga. En mjuk körstil ökar dock dina möjligheter att hinna parera en oväntad greppförlust.
-7:00 min: Jag möter det första lilla duggregnet på väg ut ur Joeys Memorial. Regnet kommer sedan och går under resten av tävlingen, även om det inte tilltar på allvar förrän i filmens slut. Det mest spännande regnmomentet på filmen hade jag i nedförsbacken till Bray Hill (platsen som jag ägnade särskild uppmärksamhet i ett av mina första inlägg från ön) som jag till slut lärt mig ta så gott som ”flat out” på 6:ans växel. Detta varv möter jag dock regnet i samma ögonblick som framhjulet går över kanten nedför backen. Lyckas dock hålla huvudet tillräckligt kallt för att med hjälp av gaskontroll och ett mjukt linjeval, få med mig hyggligt med fart genom bottom of Bray Hill. Momentet kan beskådas 13.20 min in i filmen.
-12:30 min: Bedstead – kurvan i vilken jag kommer att dras med i en krasch ett varv senare.
-15:40 min: Waggon & Horses – ett av banans fullgas-krön (6:ans växel) där man måste krypa fram så långt som möjligt på tanken OCH hålla ner huvud och axlar under kåpglaset. Får fartvinden tag i din överkropp här kommer den att tjäna som ett segel som får ekipaget att slå över baklänges.
- 17:55 min: Flodström – vatten som flyter över banan från ena sidan till den andra beroende på att markerna är mättade med regn. Kan finnas kvar i dagar trots att det inte regnar och att den omgivande asfalten är torr. Alltid lika spännande på första varvet eftersom de tämligen ologiskt kan flytta sig ett antal meter från dag till dag. Sen gäller det förstås att komma ihåg dem till nästa varv också.
- 20:50 min: Omkörningar – vägen är smalare i verkligheten än vad den ser ut i vidvinkelobjektivet. Det gäller att inte förivra sig samtidigt som man inte får tappa för mycket tid. Blir extra svåra att bedöma på den långa banan eftersom du inte vet hur mycket erfarenhet och bankännedom din konkurrent har och du kan därför aldrig lita på att han kommer att hålla sig till racelinjen.
- 22:15 min: Ballacrye – kallas ofta ”BallaCRY” i förarmun eftersom detta krön kan få dig att gråta om du gör fel. 6:ans växel innebär ganska god fart och även om hoppet inte är långt i sekunder räknat så sägs man flyga 40-50 meter. Den aktuella dagen låg vinden på lite ofördelaktigt vilket fick mig att blåsa ur kurs en smula.
- 23:30 – 24:40 min: Kerromoar till Milntown Cottage – banans ojämnaste parti vilket syns på att kameran har svårt att hålla fokus. Kräver att man reser sig ur sadeln någon centimeter och lägger all vikt på fotpinnarna för att underlätta fjädringens arbete.
Det var allt för denna gång.
På återhörande!
/Björn
Kris955
#6 SEC
- Gick med
- 12 Dec 2005
- Ort
- Köpenhamn
- Hoj
- Aprilia RSV4 RF -18 team #6 SEC, Triumph Street Triple -08,...
Status privat spons - privat gåva - till Björns Isle of Man äventyr.
Det har varit spännande och ett privilegium att följa Björns äventyr på Manx GP i år.
Vill man bidraga och supporta vår svenske representant, så kan man ge 1000 kr.
(Kan man köpa större upplevelser än dom vi följt i Manx GP, för 1000 kr ?)
Så har du lust och möjlighet kan du deltaga som sponsor.
Inbetalning 1000 kr kan göras på Swedbank konto: 7422-1410000
Vigtigt: Ange ditt namn/nick vid inbetalning så jag kan hitta rätt person, plus sänd
din adress via PM, så jag kan skicka tshirt och DVD till rätt person efteråt.
Flera är välkommna, dock utan tvång.
Status idag, 12 sept:
1: Kris955 (*** betalt ***)
2: Rickar (*** betalt ***)
3: Hårding (*** betalt ***)
4: Cederlund (*** betalt ***)
5: sTf_paPs (*** betalt ***)
6: Lena Beyron
7: Swingline (*** betalt ***)
8: RaffeKawa (*** betalt ***)
9: CBX1000 (*** betalt ***)
10: Evil Twin (*** betalt ***)
11: Scuba Diver
12: Michelle No2 (*** betalt ***)
13: Guzzipelle (*** betalt ***)
14: Denåterfödde (*** betalt ***)
Det finns inget "för sent" datum ännu.
Eftersom vi är 10+ så skaffar jag Manx GP 2012, Team Björn, sponsor tröjor.
Man är alltid välkommen att bidraga. Jag väntar till starten av oktober med
att bestölla tröjor, och kanske ett par extra stycken så flera kan vara med.
Försöker att ha dom hemma i starten av november så jag kan skicka till er
i samma månad, och ni kan mysa med dom i god tid innan vinter, jul, osv.
Filmen "Closer to the Hedge": YouTube komprimerar HD filmer för mycket
tycker jag. När jag får tid at färdigklippa filmen i höst, så får alla sponsorer
också en DVD med full 720 HD kvalitet, och slipper downloada halvsuddig video.
Tack till alla dom som offrar 1000 kr var, av hårt tjänade privata pengar.
Det hjälper en smula till Björns totalbudget. Och vi får nöjet att följa
en duktig svensk på Isle of Man äventyr.
mvh
Kris
Det har varit spännande och ett privilegium att följa Björns äventyr på Manx GP i år.
Vill man bidraga och supporta vår svenske representant, så kan man ge 1000 kr.
(Kan man köpa större upplevelser än dom vi följt i Manx GP, för 1000 kr ?)
Så har du lust och möjlighet kan du deltaga som sponsor.
Inbetalning 1000 kr kan göras på Swedbank konto: 7422-1410000
Vigtigt: Ange ditt namn/nick vid inbetalning så jag kan hitta rätt person, plus sänd
din adress via PM, så jag kan skicka tshirt och DVD till rätt person efteråt.
Flera är välkommna, dock utan tvång.
Status idag, 12 sept:
1: Kris955 (*** betalt ***)
2: Rickar (*** betalt ***)
3: Hårding (*** betalt ***)
4: Cederlund (*** betalt ***)
5: sTf_paPs (*** betalt ***)
6: Lena Beyron
7: Swingline (*** betalt ***)
8: RaffeKawa (*** betalt ***)
9: CBX1000 (*** betalt ***)
10: Evil Twin (*** betalt ***)
11: Scuba Diver
12: Michelle No2 (*** betalt ***)
13: Guzzipelle (*** betalt ***)
14: Denåterfödde (*** betalt ***)
Det finns inget "för sent" datum ännu.
Eftersom vi är 10+ så skaffar jag Manx GP 2012, Team Björn, sponsor tröjor.
Man är alltid välkommen att bidraga. Jag väntar till starten av oktober med
att bestölla tröjor, och kanske ett par extra stycken så flera kan vara med.
Försöker att ha dom hemma i starten av november så jag kan skicka till er
i samma månad, och ni kan mysa med dom i god tid innan vinter, jul, osv.
Filmen "Closer to the Hedge": YouTube komprimerar HD filmer för mycket
tycker jag. När jag får tid at färdigklippa filmen i höst, så får alla sponsorer
också en DVD med full 720 HD kvalitet, och slipper downloada halvsuddig video.
Tack till alla dom som offrar 1000 kr var, av hårt tjänade privata pengar.
Det hjälper en smula till Björns totalbudget. Och vi får nöjet att följa
en duktig svensk på Isle of Man äventyr.
mvh
Kris
Axxexs
Ordinary man doing extraordinary things
- Gick med
- 11 Dec 2003
- Ort
- Verkstan
- Hoj
- Technical Sports Racing AC28-M Prototype powered by Honda Racing Corporation
Trailern för "Closer to the Hedge", för er som inte sett den..
https://www.youtube.com/watch?v=PMW_wLrDSRE
Kris955
#6 SEC
- Gick med
- 12 Dec 2005
- Ort
- Köpenhamn
- Hoj
- Aprilia RSV4 RF -18 team #6 SEC, Triumph Street Triple -08,...
Ha, ha. Den var bra. 
Det är klart att någon annan redan har använt ord spinnet "Closer to the Hedge". Får se om vi hittar på ett annat namn till Björns film. "Closer to the Bear", "Bear in the Hedge", "Bear on the Edge", "Bear and the Hedge", "The Swedish Edge",.... vi får se. Kanske "It's just a scratch" från monty pytons black knight, som Björn påminde oss om.
Det är klart att någon annan redan har använt ord spinnet "Closer to the Hedge". Får se om vi hittar på ett annat namn till Björns film. "Closer to the Bear", "Bear in the Hedge", "Bear on the Edge", "Bear and the Hedge", "The Swedish Edge",.... vi får se. Kanske "It's just a scratch" från monty pytons black knight, som Björn påminde oss om.
bg
"Probably the best Bear in the world"
Better Crash & Burn - than fade away!
Egentligen är det väl kanske fel att glorifiera en olycka genom att välja en rubrik enligt ovan om nu någon läsare mot förmodan inbillar sig att det, genom att köra över sin förmåga, skulle vara ett effektivt sätt att bli en snabbare förare på. I synnerhet gäller detta inom landsvägsracingen där man inte får särskilt många chanser att gå eller låt vara; hoppa iväg på ett ben, relativt oskadad från en olycka. De av er som själva tävlar eller ni som känner mig förstår att ovanstående rubrik är vald med glimten i ögat, men då jag häromdagen upptäckte att tråden passerat 35000 ”öppningar” slog det mig att jag tydligen inte längre enbart skriver för de närmast sörjande och hardcore real roadracing-fansen, vilka inledningsvis var min målgrupp. Med denna inledning, värdig en produktlansering i USA, hoppas jag alltså att även den mest tankelöse blöjknutte ska tänka längre än moppefjunen på överläppen räcker, och inse att man måste välja tid och plats med omsorg om man vill utforska sina gränser.
Vi måste ju värna om återväxten i knuttekollektivet och implementera våra ”sunda” värderingar redan från start, inte sant?
Nåväl… olyckor kommer trots nyss nämnda hänsynstagande alltid att vara en del av MC-körningen och, handen på hjärtat, utvecklandet av den individuella förmågan att undvika dem en del av tjusningen. Därför måste varje förare hitta ett sätt att förhålla sig till dem utifrån sin egen kompetens och riskmedvetenhet. Riskerna finns där hela tiden men det är enbart du som förare som kan avgöra om de är värda att ta, oavsett om det rör sig om en enstaka omkörning eller en anmälan till en specifik tävling. Det finns ju dessutom alltid en oturs- eller slumpfaktor som också måste införlivas i beräkningarna och som du trots noggranna förberedelser aldrig helt kan frigöra dig ifrån. Vilket skulle bevisas!
När jag mötte regnet på allvar över berget i senior-racet slog jag av på tempot efter att mitt torrdäck bak började få problem med fästet i utgångarna på kurvorna. In i Brandywell blev jag därför omkörd av startnummer 48, Jonathan Woodward, som kört upp sig genom fältet. Jag låg i ryggen på honom ett tag men när han inte fick med sig farten genom 32:a milestone kunde jag bromsa om honom in i Windy Corner. In i Hillberry kontrade han så på insidan om mig och vi följdes åt uppför backen mot Signpost. När vi senare låg i sjukhussängarna bredvid varandra berättade Jonathan att han fick en depåtavla i utgången av Signpost som sa att han var tvåa med sju sekunder tillgodo på trean. Detta fick honom att förlora koncentrationen för ett ögonblick och han körde helt enkelt för fort in i efterföljande kurva, Bedstead, där hans framhjul förlorade greppet strax innan apex på den regnvåta asfalten. Själv låg jag strax bakom Jonathan och lyckades precis vinkla upp hojen tillräckligt mycket för att undvika honom när han gled på asfalten. Hans Triumph studsade in i gräsbanken på yttersidan och voltade parallellt med vägen i min högra ögonvrå i en kaskad av gräs och jord. För ett ögonblick trodde jag också att jag lyckats undvika att dras in i olyckan. Plötsligt rekylerade dock hojen av okänd anledning in på banan från jordvallen och hamnade mitt i min färdväg. Avståndet var så kort och hastigheten så hög att jag insåg att jag aldrig skulle hinna väja eller ännu mindre bromsa. Som en sista desperat åtgärd spände jag istället kroppen och försökte slå på fullt i en lam förhoppning om att åtminstone försöka få med mig framhjulet över hindret. Jag tvivlar på att jag hann lyfta framhjulet från marken men gaffeln var i alla fall fullt utfjädrad i kollisionsögonblicket, vilket kan ses på de avslagna gaffelbenen så här i efterhand. Följden blev dock att jag slog en frivolt över styret och dammade i backen med full kraft, men min ballistiska bana var lyckligtvis åtminstone i vägens förlängning. Nästa minnesbild jag har är hur jag gled på asfalten, på ryggen och med benen först, med min Honda skrapandes strax bakom örat där den förföljde mig ner för vägen. Jag minns också hur jag simmade med både armar och ben för att försöka komma undan från hojen så att jag skulle slippa att få den i ryggen, vilket med mer tur än skicklighet också lyckades, då hojen med sin högre vikt och lägre friktion mot asfalten, så småningom passerade någon decimeter förbi min högeraxel.
Så fort jag slutat glida blev mitt nästa problem att jag befann mig mitt i vägbanan med andra tävlingshojar som strax skulle komma att svischa förbi kring öronen. Alla som följer road racing vet vad det kan få för konsekvenser. Jag reste mig upp och kände då direkt att foten var bruten. Jag lyckades trots detta hoppa det fåtalet meter som återstod till gräsvallen på vänstersidan på ett ben, klättra upp för vallen, kravla mig över det meterhöga ståltrådsstängslet längst upp, bara för att istället ramla ner i ett övervuxet, vattenfyllt dike på andra sidan. Tog mig dock även över diket och upp på den anslutande gångbanan. Där blev jag liggande på rygg. Kände under ett ögonblick efter om det gjorde ont på något mer ställe men insåg att det nog var foten som var det stora problemet. Det var i detta skede som alla mina år av erfarenheter från amatörracingens knapra villkor gjorde sig gällande när jag slogs av insikten att; ”Fan, sjukvårdspersonalen kommer ju att klippa upp min stövel när jag berättar att jag brutit foten!” Från tidigare erfarenheter insåg jag samtidigt att jag bara hade någon minut kvar innan kroppens eget bedövningmedel från smällen skulle sluta verka och att varje rörelse av foten därefter skulle riskera att få mig att tuppa av av smärta. Jag lyckades alltså resa mig upp till en slags halvsittande ställning, tillräcklig för att jag skulle kunna krångla av mig Daytona-stöveln på vänsterfoten, och sjönk därefter tillbaka till ryggläge. Genast slog dock nästa tanke ner som en blixt; ”Fan, om inte förr så kommer mitt, inför Isle of Man, splitternya skinnställ, att klippas upp när jag väl tranporterats in till sjukhuset”. Jag skred alltså åter till verket i syfte att krångla mig ur stället men hann inte mycket mer än att dra ner dragkedjan innan de första sjukvårdarna var framme hos mig och med milt våld brottade ner mig för att kunna fixera min nacke och rygg. I ärlighetens namn var jag väl inte kapabel till något större fysiskt motstånd i det läget men har väl enbart ambulanspersonalens yrkesproffessionalitet att tacka för att de aldrig tröttnade på mitt tjat om skinnstället och helt sonika lämpade tillbaka mig i diket igen. Så här i efterhand får man väl passa på att tacka er sjuksyrror och läkare som eventuellt läser i tråden över att ni inte lyssnar på oss i de där situationerna.
Nåväl, resultatet av kraschen blev att fotleden inte bara bröts utan tyvärr krossades ganska illa. Här hemma i Sverige har jag fått bekräftat att kirurgen på plats visserligen gjorde ett gott jobb med att lappa ihop benbitarna med hjälp av diverse skruv, spik och plattor, men de inledande bedömningarna av skadan säger också att jag får räkna med tre månaders konvalecens innan jag ens får stödja på foten och att jag med 60% risk kommer att tvingas steloperera foten i framtiden. Lite surt kan tyckas då det egentligen inte var jag som körde över min förmåga i den där kurvan utan bara hade oturen att befinna mig på fel ställe vid fel tidpunkt. Att bli indagen i en olycka utan egen förskyllan är samtidigt, precis som alla hojåkare vet, något man får räkna med varje gång man sätter sig i sadeln. Vare sig det rör sig om en vänstersvängande bilist utan blinkers eller en medtävlare som torpederar dig i sidan på banan.
För egen del väljer jag att se olyckan som en del i den helhetsupplevelse jag var ute efter att få från mitt äventyr på Isle of Man. Som någon antydde tidigare i tråden så kan ju ingen komma och påstå annat än att jag gjorde en spektakulär avslutning på mitt Manx-äventyr 2012. Så spektakulär att den till och med tog mig in på gräddhyllan på tredje sidan av den världsomspännande brittiska MC-tidningen MCN, ur vilken den översta bilden i det här inlägget är scannad. Som kul kuriosa kan nämnas att pannan som syns i nedre bildkant tillhör James Toseland, som tydligen är nygift, och utanför bildkant till höger trängs Carl Fogerty som beklagar sig över en knäskada. Detta alena torde väl ha kvalificerat mig för att ha hamnat i Expressens ”Jag mötte Lassie”-spalt, om den nu funnits kvar och om någon av er läsare mot förmodan skulle minns den.
Jag visste redan när jag beslöt att anmäla mig till tävlingen att The Mountain Course i det långa loppet inte lämnar någon oberörd vare sig psykiskt eller fysiskt. Att jag skulle kunna göra illa mig fanns med andra ord med i beräkningarna. Efter nästan en månad på ön är jag trollbunden av racingatmosfären och den oerhörda vänlighet och generositet som vi visades av ö-borna själva. Isle of Man är närmast att betrakta som ett eget land med, som det förefaller, självbestämmande i det mesta utom beträffande försvar och utrikespolitik. Betänk sedan hela fenomenet med en befolkning som går man ur huse för att hjälpa till att spärra av halva landet i syfte att genomföra en road racing-tävling som kräver uppåt 1000 personers ideella engagemang i organisationen vid varje träningskväll eller tävlingdag, och där resten av befolkningen påverkas då alla kommunikationer lamslås eftersom tävlingsbanan utgörs av deras huvudväg. Detta bekymmrar dock inte merparten av invånarna eftersom många ändå står vid bankanten initierat studerandes programbladet. Som en parallell till den bullerdebatt som vi dras med på svenska banor kan nämnas att motorljudet som ekar mellan husväggarna på Isle of Man, där betraktas som ytterligare en stämningshöjare och de aktiva ombeds att köra med så raka rör som möjligt. Det finns kort sagt bara ett ord för att sammanfatta upplevelsen av att få ha stått på startlinjen och vara en del i hela spektakelt – MAGISKT!
Mot bakgrund av detta känns en stelopererad fot som en trivialitet i sammanhanget. Speciellt som doktorn säger att, oaktat att det rör sig om växelfoten, det inte kommer att påverka min möjlighet att köra MC även i framtiden. Som varje äkta knutte vet så är ju nämligen inte det viktiga att kunna gå, utan att kunna köra motorcykel.
På återhörande!
/Björn
Egentligen är det väl kanske fel att glorifiera en olycka genom att välja en rubrik enligt ovan om nu någon läsare mot förmodan inbillar sig att det, genom att köra över sin förmåga, skulle vara ett effektivt sätt att bli en snabbare förare på. I synnerhet gäller detta inom landsvägsracingen där man inte får särskilt många chanser att gå eller låt vara; hoppa iväg på ett ben, relativt oskadad från en olycka. De av er som själva tävlar eller ni som känner mig förstår att ovanstående rubrik är vald med glimten i ögat, men då jag häromdagen upptäckte att tråden passerat 35000 ”öppningar” slog det mig att jag tydligen inte längre enbart skriver för de närmast sörjande och hardcore real roadracing-fansen, vilka inledningsvis var min målgrupp. Med denna inledning, värdig en produktlansering i USA, hoppas jag alltså att även den mest tankelöse blöjknutte ska tänka längre än moppefjunen på överläppen räcker, och inse att man måste välja tid och plats med omsorg om man vill utforska sina gränser.
Vi måste ju värna om återväxten i knuttekollektivet och implementera våra ”sunda” värderingar redan från start, inte sant?Nåväl… olyckor kommer trots nyss nämnda hänsynstagande alltid att vara en del av MC-körningen och, handen på hjärtat, utvecklandet av den individuella förmågan att undvika dem en del av tjusningen. Därför måste varje förare hitta ett sätt att förhålla sig till dem utifrån sin egen kompetens och riskmedvetenhet. Riskerna finns där hela tiden men det är enbart du som förare som kan avgöra om de är värda att ta, oavsett om det rör sig om en enstaka omkörning eller en anmälan till en specifik tävling. Det finns ju dessutom alltid en oturs- eller slumpfaktor som också måste införlivas i beräkningarna och som du trots noggranna förberedelser aldrig helt kan frigöra dig ifrån. Vilket skulle bevisas!
När jag mötte regnet på allvar över berget i senior-racet slog jag av på tempot efter att mitt torrdäck bak började få problem med fästet i utgångarna på kurvorna. In i Brandywell blev jag därför omkörd av startnummer 48, Jonathan Woodward, som kört upp sig genom fältet. Jag låg i ryggen på honom ett tag men när han inte fick med sig farten genom 32:a milestone kunde jag bromsa om honom in i Windy Corner. In i Hillberry kontrade han så på insidan om mig och vi följdes åt uppför backen mot Signpost. När vi senare låg i sjukhussängarna bredvid varandra berättade Jonathan att han fick en depåtavla i utgången av Signpost som sa att han var tvåa med sju sekunder tillgodo på trean. Detta fick honom att förlora koncentrationen för ett ögonblick och han körde helt enkelt för fort in i efterföljande kurva, Bedstead, där hans framhjul förlorade greppet strax innan apex på den regnvåta asfalten. Själv låg jag strax bakom Jonathan och lyckades precis vinkla upp hojen tillräckligt mycket för att undvika honom när han gled på asfalten. Hans Triumph studsade in i gräsbanken på yttersidan och voltade parallellt med vägen i min högra ögonvrå i en kaskad av gräs och jord. För ett ögonblick trodde jag också att jag lyckats undvika att dras in i olyckan. Plötsligt rekylerade dock hojen av okänd anledning in på banan från jordvallen och hamnade mitt i min färdväg. Avståndet var så kort och hastigheten så hög att jag insåg att jag aldrig skulle hinna väja eller ännu mindre bromsa. Som en sista desperat åtgärd spände jag istället kroppen och försökte slå på fullt i en lam förhoppning om att åtminstone försöka få med mig framhjulet över hindret. Jag tvivlar på att jag hann lyfta framhjulet från marken men gaffeln var i alla fall fullt utfjädrad i kollisionsögonblicket, vilket kan ses på de avslagna gaffelbenen så här i efterhand. Följden blev dock att jag slog en frivolt över styret och dammade i backen med full kraft, men min ballistiska bana var lyckligtvis åtminstone i vägens förlängning. Nästa minnesbild jag har är hur jag gled på asfalten, på ryggen och med benen först, med min Honda skrapandes strax bakom örat där den förföljde mig ner för vägen. Jag minns också hur jag simmade med både armar och ben för att försöka komma undan från hojen så att jag skulle slippa att få den i ryggen, vilket med mer tur än skicklighet också lyckades, då hojen med sin högre vikt och lägre friktion mot asfalten, så småningom passerade någon decimeter förbi min högeraxel.
Så fort jag slutat glida blev mitt nästa problem att jag befann mig mitt i vägbanan med andra tävlingshojar som strax skulle komma att svischa förbi kring öronen. Alla som följer road racing vet vad det kan få för konsekvenser. Jag reste mig upp och kände då direkt att foten var bruten. Jag lyckades trots detta hoppa det fåtalet meter som återstod till gräsvallen på vänstersidan på ett ben, klättra upp för vallen, kravla mig över det meterhöga ståltrådsstängslet längst upp, bara för att istället ramla ner i ett övervuxet, vattenfyllt dike på andra sidan. Tog mig dock även över diket och upp på den anslutande gångbanan. Där blev jag liggande på rygg. Kände under ett ögonblick efter om det gjorde ont på något mer ställe men insåg att det nog var foten som var det stora problemet. Det var i detta skede som alla mina år av erfarenheter från amatörracingens knapra villkor gjorde sig gällande när jag slogs av insikten att; ”Fan, sjukvårdspersonalen kommer ju att klippa upp min stövel när jag berättar att jag brutit foten!” Från tidigare erfarenheter insåg jag samtidigt att jag bara hade någon minut kvar innan kroppens eget bedövningmedel från smällen skulle sluta verka och att varje rörelse av foten därefter skulle riskera att få mig att tuppa av av smärta. Jag lyckades alltså resa mig upp till en slags halvsittande ställning, tillräcklig för att jag skulle kunna krångla av mig Daytona-stöveln på vänsterfoten, och sjönk därefter tillbaka till ryggläge. Genast slog dock nästa tanke ner som en blixt; ”Fan, om inte förr så kommer mitt, inför Isle of Man, splitternya skinnställ, att klippas upp när jag väl tranporterats in till sjukhuset”. Jag skred alltså åter till verket i syfte att krångla mig ur stället men hann inte mycket mer än att dra ner dragkedjan innan de första sjukvårdarna var framme hos mig och med milt våld brottade ner mig för att kunna fixera min nacke och rygg. I ärlighetens namn var jag väl inte kapabel till något större fysiskt motstånd i det läget men har väl enbart ambulanspersonalens yrkesproffessionalitet att tacka för att de aldrig tröttnade på mitt tjat om skinnstället och helt sonika lämpade tillbaka mig i diket igen. Så här i efterhand får man väl passa på att tacka er sjuksyrror och läkare som eventuellt läser i tråden över att ni inte lyssnar på oss i de där situationerna.
Nåväl, resultatet av kraschen blev att fotleden inte bara bröts utan tyvärr krossades ganska illa. Här hemma i Sverige har jag fått bekräftat att kirurgen på plats visserligen gjorde ett gott jobb med att lappa ihop benbitarna med hjälp av diverse skruv, spik och plattor, men de inledande bedömningarna av skadan säger också att jag får räkna med tre månaders konvalecens innan jag ens får stödja på foten och att jag med 60% risk kommer att tvingas steloperera foten i framtiden. Lite surt kan tyckas då det egentligen inte var jag som körde över min förmåga i den där kurvan utan bara hade oturen att befinna mig på fel ställe vid fel tidpunkt. Att bli indagen i en olycka utan egen förskyllan är samtidigt, precis som alla hojåkare vet, något man får räkna med varje gång man sätter sig i sadeln. Vare sig det rör sig om en vänstersvängande bilist utan blinkers eller en medtävlare som torpederar dig i sidan på banan.
För egen del väljer jag att se olyckan som en del i den helhetsupplevelse jag var ute efter att få från mitt äventyr på Isle of Man. Som någon antydde tidigare i tråden så kan ju ingen komma och påstå annat än att jag gjorde en spektakulär avslutning på mitt Manx-äventyr 2012. Så spektakulär att den till och med tog mig in på gräddhyllan på tredje sidan av den världsomspännande brittiska MC-tidningen MCN, ur vilken den översta bilden i det här inlägget är scannad. Som kul kuriosa kan nämnas att pannan som syns i nedre bildkant tillhör James Toseland, som tydligen är nygift, och utanför bildkant till höger trängs Carl Fogerty som beklagar sig över en knäskada. Detta alena torde väl ha kvalificerat mig för att ha hamnat i Expressens ”Jag mötte Lassie”-spalt, om den nu funnits kvar och om någon av er läsare mot förmodan skulle minns den.
Jag visste redan när jag beslöt att anmäla mig till tävlingen att The Mountain Course i det långa loppet inte lämnar någon oberörd vare sig psykiskt eller fysiskt. Att jag skulle kunna göra illa mig fanns med andra ord med i beräkningarna. Efter nästan en månad på ön är jag trollbunden av racingatmosfären och den oerhörda vänlighet och generositet som vi visades av ö-borna själva. Isle of Man är närmast att betrakta som ett eget land med, som det förefaller, självbestämmande i det mesta utom beträffande försvar och utrikespolitik. Betänk sedan hela fenomenet med en befolkning som går man ur huse för att hjälpa till att spärra av halva landet i syfte att genomföra en road racing-tävling som kräver uppåt 1000 personers ideella engagemang i organisationen vid varje träningskväll eller tävlingdag, och där resten av befolkningen påverkas då alla kommunikationer lamslås eftersom tävlingsbanan utgörs av deras huvudväg. Detta bekymmrar dock inte merparten av invånarna eftersom många ändå står vid bankanten initierat studerandes programbladet. Som en parallell till den bullerdebatt som vi dras med på svenska banor kan nämnas att motorljudet som ekar mellan husväggarna på Isle of Man, där betraktas som ytterligare en stämningshöjare och de aktiva ombeds att köra med så raka rör som möjligt. Det finns kort sagt bara ett ord för att sammanfatta upplevelsen av att få ha stått på startlinjen och vara en del i hela spektakelt – MAGISKT!
Mot bakgrund av detta känns en stelopererad fot som en trivialitet i sammanhanget. Speciellt som doktorn säger att, oaktat att det rör sig om växelfoten, det inte kommer att påverka min möjlighet att köra MC även i framtiden. Som varje äkta knutte vet så är ju nämligen inte det viktiga att kunna gå, utan att kunna köra motorcykel.
På återhörande!
/Björn
Last edited:
Risbrännaren
Ny medlem
Har följt din tråd genom tävlingen med förberedelser mm. Och jag har alltid tyckt att de som ger sig på IOM saknar något där uppe på kontoret. Men nu är jag inte riktigt säker på de längre.. Fylls mer av respekt gentemot förare som behärskar den utmaningen. Tilläggas kan väl sägas att jag inte har varit så intresserad av RR förut, men även där är jag beredd att vika ned mig.
Förbaskat bra kört Björn!! Och hoppas foten läker som den ska!
/Stefan
Förbaskat bra kört Björn!! Och hoppas foten läker som den ska!
/Stefan
magnus_moss
Racing is life!
- Gick med
- 11 Aug 2003
- Ort
- västkusten
- Hoj
- Kawasaki Supersport, KTM Supermono, ISR Forgotten Era, Honda CB750
Storartat Björn! Grym insats - grym läsning!
Nyheter
|
EICMA 2024: Yamaha
Yamaha gasar på friskt infö... |
|
Honda NT1100 med semi-aktiv fjädring
Honda har uppdaterat NT1100... |
|
Yamaha Tracer 9 uppdateras
Sporttouring-modellerna TRA... |
|
EICMA 2024: Ducati
Som väntat släppte de itali... |
|
Royal Enfield lanserar nytt varumärke för eldrivna motorcyklar
Royal Enfield har tagit ste... |
|
Honda ICE Concept
2025 Honda ICE Concept bike... |
|
|
EICMA 2024
Nu lämnar vi Milano-mässan ... |
|
EICMA 2024: KTM
Vi får dra oss tillbaka til... |
|
SMC kräver omedelbar reform av 5-5-regeln
Sveriges MotorCyklister (SM... |
|
Yamaha Tracer 9-modellerna uppdateras
Yamahas Sports Touring-mode... |