ISLE Of MAN - racerapport!

[Street Bandit]

Sicken idiot! Det händer jue just inga olyckor där ändå.

 

[Old Badger]

Det brukar ofta vara någon tysk som gått omkull så det är avstängt ändå. Tidiga morgonvarv är minst farliga och rekommenderas!

 

[ALspeed]

View attachment 448915
Vy från Isle of Man...

Som bekant för de flesta som följt mig ett tag försöker jag ju vara ganska noga med att skilja på min yrkesroll som polis och mitt "civila" jag som racerförare. I princip allt jag skriver om på nätet är tänkt att ha bäring på mitt intresse för motorcyklar och då i synnerhet road racing och Isle of Man.

Ibland korsas dock rollerna när man minst anar det. För ett tag sedan fick jag i uppdrag av min lokale polischef att ta emot en journalist från Göteborgs Posten som skrev en artikelserie om människor som hanterar döden i jobbet. Jag har ju haft anledning att fundera över livet och döden ganska ingående både yrkesmässigt, men inte minst privat eftersom min passion för real road racing onekligen är förknippat med ganska stora risker. Min syn på just riskerna är också något som brukar komma upp bland frågeställningarna efter mina föredrag om Isle of Man.

I dagens upplaga av GP med underrubriken "Livet nära döden- del 3" har mina tankar kring ämnet fått ett helt uppslag och artikeln finns även att läsa digitalt kostnadsfritt för den som vill. Även om vinklingen inte är mot just racing och Isle of Man så gissar jag att en del av er läsare kanske kan tycka att det vore intressant att ta del av intervjun ändå. Jag tycker hur som helst att journalisten Anna Berglund gjort ett bra jobb med att sammanställa det 1½ timme långa samtalet jag hade med henne...

Jag vill tillägna min medverkan de fem goda vänner och duktiga medtävlare som jag lärt känna och förlorat till landsvägsracingen sedan jag på allvar gav mig in i sporten 2012...

https://www.gp.se/livsstil/det-värsta-är-när-oskyldiga-barn-drabbas-1.14474005

På återhörande!
/Björn

Bra reportage Björn!
Jag har varit kollega men slutat inom polisen, men som polis får man möta allt, och då menar jag allt, det är polisen man ringer när det hänt något. Tror nog att många inte tänker på det när man pratar om polisens jobb. Lätt att det bara blir snack om att man blivit rapporterad för fortkörning...

Nog om detta, kul med lite classic-hojar och Paton är ju en riktigt rolig historia. Hade själv ett svenskt ESW-chassi stående i garaget med en Rotax 256-rova några år, men jag hann aldrig med så jag hoppas att min kompis avslutar projektet.

Lycka till med årets racing!

 

[Micke R]

Verkar bli dåligt med träning nu på eftermiddagen. Lite duggregn nere i Douglas, så jag gav mig ut på ett varv på banan. Körde alldeles för fort uppe på berget, ibland mer än 60 km/h. Sikten vid Bungalow var 30 meter i dimman.

 

[bg]

Mc-körning i olika former senaste veckan!



Den senaste veckan har jag varit på resande fot där allt handlat om MC-körning i en eller annan form…????
I söndags begav jag mig ner till Falkenberg för den andra deltävlingen i Svenska Endurance Cupen. Efter ett regnigt kval blev förutsättningarna bättre och bättre under dagen. Jag tog starten för vårt lag och trots att det fortfarande var vått på vissa delar av banan bestämde vi oss för slicks. Det var en hel del krascher under förmiddagens förrädiska före men vårt team med Kristoffer, Lasse och jag kämpande på enligt sköldpaddsprincipen och lät hararna göra misstagen. Det betydde i klartext att vi nötte på i jämnt tempo utan att förivra oss och efter sex timmar hade vi erövrat en tredjeplats i tävlingen. Kul!

Därefter bar det av direkt på måndagsmorgonen till Skara för en tredagarskonferens med jobbet som bl.a. innefattade körning på Kinnekulle. Att ha ett yrke som innebär bankörning på arbetstid är inte det sämsta.????

Direkt efter avslutad konferens satte jag mig på det av Peters Evenemang chartrade flygplanet på Arlanda i torsdags som tog oss till Isle of Man för årets TT. Här har vi hundratalet svenskar med oss på årets supporterresa för att bevittna ”The greatest show on earth” på plats. Jag och min sambo Karin hade hoppats kunna få rapportera lite från träningarna här innan raceveckan börjar, men dåligt väder har tyvärr satt stopp för all körning under vår vistelse. Istället har jag haft chans att se delar av ön som jag inte visste fanns. I år har jag nämligen en offroadhoj med mig till ön för att kunna utforska de där små stigarna (greenlanes) som sträcker sig över stora delar av ön och som man får köra alla terrängfordon på under 500 kg.

På återhörande!
/Björn

 

[oops164]

Harrison och Hickman har ett helvetes tätt SS race

 

[bg]

RESEBERÄTTELSE FRÅN IoM TT 2019!

https://www.youtube.com/watch?v=jwM-1S8pAbI

FILMTEXT: Den här filmen tog jag hukande bakom en mur i utgången av Kirk Michael på den korta raksträckan bort mot Rhencullen. Kollar man på klippet i slowmotion ser man hur Hickman sladdar BMW:n genom kurvan och när bakhjulet sedan får fäste lyfter han framhjulet över ojämnheterna på högra väghalvan och driftar ut mot busshållplatsen som finns bakom min rygg. Kurvan tas på femmans växel och jag gissar att hastigheten är runt 250 km/h. "The greatest show on earth" måste upplevas på plats!

Dags för en sammanfattning av intrycken från 10 dagar på Isle of Man. Karin, min flickvän, har ju hållit er uppdaterade genom sina livesändningar på facebook precis som hon gjort förr om åren när jag tävlat. Men här kommer en liten resumé från min sida också. Det är ju första gången jag befunnit mig på "fel" sida murarna, d.v.s. på åskådarplats när jag besökt TT-tävlingarna.

Först kan jag konstatera att det var det sämsta TT:t i modern tid sett till väderleken. Jag snackade med en hel del lokalbor under vår vistelse men ingen kunde minnas när både tränings- och tävlingsveckan varit så här påverkade av regn och blåst. Början på juni är ju annars ansett som den solsäkraste perioden på Isle of Man. Konsekvenserna för tävlande, arrangörer och åskådare var att alla blev tvungna att befinna sig i "stand by-läge" utifall att banan skulle bli åkbar. Sådant är svårt att avgöra i förväg eftersom väderleken skiftar så snabbt på ön. Det var väl i princip ingen tävling som avgjordes på utsatt tid och över normala tävlingsdistanser utan allt var flyttat och i de flesta fall också nedkortat i antal varv. Ur den aspekten så kändes det verkligen som att det var rätt år att inte deltaga själv, eftersom jag vet hur surt det kan vara när man förberett sig i 50 veckor bara för att snuvas på bantid av ogynnsamt väder. Speciellt vi som kommer från andra delar av världen, där vi inte har möjlighet att tävla på landsvägar som britter och irländare är vana vid även under resten av året, brukar behöva några dagar innan vi är uppe i tempo. Men arrangörerna gjorde trots allt ett strålande jobb och i slutänden kunde en segrare koras i alla i förväg planerade tävlingar.

Inga nya banrekord sattes av förklarliga skäl men den som imponerade mest på mig i år var tveklöst Peter Hickman. Att se honom komma ur en kurva på sladd i 250 km/h är imponerande. Inte enbart för att det går så galet fort utan framförallt för att det ser så kontrollerat ut. Jag hade förväntat mig en strid mellan "Hicky", Michael Dunlop och Dean Harrison om titeln "Man of the meeting". I slutänden avgick de båda sistnämnda med var sin seger (Lightweight resp. Senior) men Hickman sopade hem Superstock, andra supersportracet och Superbike. Dessutom skulle han säkerligen vunnit Senior också om inte BMW:n fått kylproblem efter första depåstoppet. Dunlop visade sig inte ha kört särskilt mycket sedan i fjol somras. När hans bror William omkom på Skerries-banan i juli valde Michael att ställa in resten av säsongen 2018 och med bara North West 200 som uppladdning inför TT syntes det att han inte riktigt var uppe i den pace som han brukar ha. Harrison satsade hårt men av hans spårval att döma som jag såg under veckan så kör han ojämnare än Hickman och som jag gissar, närmare sin egen gräns. När Harrison är i slag så kan han dock matcha Hickman över ett varv och kanske också över ett race men då måste allt stämma för honom.

För oss hundratalet svenskar som rest över med Peters Evenemang vill jag nog påstå att det trots allt blev en lyckad vistelse frånsett vädret. I vanlig ordning ägnade jag en (regnig) dag åt att guida hela gänget i idealspåret runt banan med turistbuss. Vi hann med vår pubafton på Villa Marina där vi bl.a. hade det stora nöjet att lyssna på flerfaldige isracingvärldsmästaren "Posa" Serenius som var en av deltagarna på supporterresan när han höll föredrag om sin karriär. Posas berättelser om sina upplevelser från sina resor i Ryssland är fascinerande och kan varmt rekommenderas. Dessutom blev det ett besök på strand-crossen, dragracingen på Ramsey Sprint, museivistelser, en hel del öl och friterad mat och mycket mer. Du som eventuellt vill uppleva Isle of Man TT på plats nästa år gör bäst i att göra en intresseanmälan redan nu till:
petersevenemang@gmail.com

Peter och jag har nämligen bestämt att om vi får ihop ett tillräckligt stort antal intresserade resenärer gör vi om den här resan till TT2020. Med största sannolikhet törs vi utlova lite bättre väder då.????

På återhörande!
/Björn

 

[Street Bandit]

Nästa år hoppas jag att vi får se dig i ett tält på depåområdet igen.

 

[oops164]

Grattis Björn till 3 segrar på Våler.
Moss plockade nån pokal också
Väl mött på Anderstorp

 

[bg]

Classic racingsäsongen är i full gång!



Helgen innan midsommar gjorde jag äntligen tävlingsdebut med den Paton 500GP Bicillindrica som jag berättat om tidigare här på Vålerbanan i Norge. För att göra en snabb summering gick den som en klocka under fredagsträningen och under tidsträningen på lördag morgon där jag lyckades kvala till mig en tredjeplats i 500cc-startfältet.
Vid varmkörningen precis innan race på lördagseftermiddagen flödade dock bensinen ur evakueringsröret på den vänstra förgasaren. Med bara minuter kvar till start fick vi tyvärr kasta in handduken eftersom det vore allt för vådligt att riskera en självantändning mot varma motordelar. En noggrannare felsökning visade att den helt nya 41mm Dellorto-förgasaren hade en defekt flottör. Båda flytelementen var fulla med bensin som läckt in genom en bevisligen undermålig plastsvetsning. Vågar man gissa på att någon ekonom på Dellorto försökt att spara några ören i tillverkningsprocessen genom att upphandla detaljen från Kina? Hur som helst verkade den allmäna meningen i depån vara att det där var ett fel som ingen råkat ut för sedan flottörerna slutade tillverkas i mässing någon gång ungefär samtidigt som Husqvarnas Silverpil gick i graven.

Vi fick låna en flottör från en snäll norrman och till söndagens race kunde jag rulla ut till start. Efter en hård kamp med Ari Tiainen på en välpreparerad Norton Petty Manx kunde jag till sist passera honom på slutvarven och ta segern med 20 meters marginal.

I supermono-klassen var jag full av förväntan inför hur den nya uppdaterade Martebo MR02:an skulle kännas på banan i racetempo. Efter ett sprucket grenrör på fredagsträningen som byggherren själv spenderade hela fredagskvällen fram till midnatt med att förstärka upp (efter en akututryckning till Biltema i Kongsvinger för att få tag i lämplig plåt) gick hojen felfritt resten av helgen. Jag hade två fantastiskt roliga race med massor av täta omkörningar med främst Dennis Älvenstrand på en KTM 690 innan jag till slut ändå kunde avgå med segern med knapp marginal i båda racen.

Ytterligare en riktig höjdpunkt under helgen var att jag begick min tävlingsdebut som burkslav i sidvagnsracing åt Magnus Martebo på 750cc BMW. Det var en konditionskrävande men otroligt häftig uppgift att försöka lära sig bemästra och som jag hoppas få tillfälle att göra om och berätta mer om framöver i sommar.

Nu till helgen 28-30 juni kommer nästa deltävling att gå av stapeln på Anderstorp i Småland. Förutom att ingå i den svenska och nordiska cupen är det den enda tävlingen i Norden som har EM-status vilket betyder att vi hoppas på ett internationellt startfält där. För egen del är jag anmäld på 4 motorcyklar – Paton 500cc, Martebo Supermono, Ducati TT1 och Yamaha TZ250 vilket betyder totalt 8 tävlingsstarter (4 st på lördag och 4 st på söndag) om allt håller ihop hela helgen. Som vanligt vore det jättekul om så många som möjligt av er läsare vill komma ut och heja på plats. Det ser ut att bli strålande solsken över hela Småland under veckoslutet, så det kan väl vara ett lämpligt mål för en hojtur? I vanlig ordning tar jag med kaffe och kaka för alla er gamla följare och sponsorer som hjälpt mig med min tävlingsverksamhet genom att köpa BG-kläder eller andra prylar genom åren. Kom bara fram och visa upp BG-märket så blir det både fika och en muntlig förevisning av dyrgriparna som jag kommer köra i helgen.

På återhörande!
/Björn

 

[Ryddarn]

Och lagom till ett race i hemtrakterna så har jag skjutit en kolv i boldåren och kommer ingenstans
Jag drar på mig tischan i alla fall och håller tummarna i garaget

 

[oops164]

Och lagom till ett race i hemtrakterna så har jag skjutit en kolv i boldåren och kommer ingenstans
Jag drar på mig tischan i alla fall och håller tummarna i garaget

Du har väl andra transportmedel

 

[Ryddarn]

Just nu?
En rostig MTB med punka och ett hästsläp, bilen är på Öland med resten av familjen som har sommarlov.
Bara jag kvar i stan och jobbar en vecka till

 

[steffe]

Just nu?
En rostig MTB med punka och ett hästsläp, bilen är på Öland med resten av familjen som har sommarlov.
Bara jag kvar i stan och jobbar en vecka till

Lycklig kille FF FamiljeFri

 

[Josef]

Båda flytelementen var fulla med bensin som läckt in genom en bevisligen undermålig plastsvetsning. Vågar man gissa på att någon ekonom på Dellorto försökt att spara några ören i tillverkningsprocessen genom att upphandla detaljen från Kina? Hur som helst verkade den allmäna meningen i depån vara att det där var ett fel som ingen råkat ut för sedan flottörerna slutade tillverkas i mässing någon gång ungefär samtidigt som Husqvarnas Silverpil gick i graven.

Jag kör nytillverkade Kinesiska förgasare på gammelhojen. De levereras nya med plastflottörer men dessa är limmade med ett lim som inte tål det som i våra trakter går som bensin och börjar ofelbart läcka inom några dagar. Lösningen är att köpa renoveringskit med mässingsflottörer eller försöka täta med epoxi.
I Ryssland och Kina funkar plastvarianterna däremot fint.

 

[bg]

Och lagom till ett race i hemtrakterna så har jag skjutit en kolv i boldåren och kommer ingenstans
Jag drar på mig tischan i alla fall och håller tummarna i garaget

Tack! Körmässigt funkade dina hållna tummar fint. Gällande cyklarna var det dock sämre. Rapport kommer om en stund... /BG

Jag kör nytillverkade Kinesiska förgasare på gammelhojen. De levereras nya med plastflottörer men dessa är limmade med ett lim som inte tål det som i våra trakter går som bensin och börjar ofelbart läcka inom några dagar. Lösningen är att köpa renoveringskit med mässingsflottörer eller försöka täta med epoxi.
I Ryssland och Kina funkar plastvarianterna däremot fint.

All etanolinblandning och annat skit som våra folkvalda tvingar bensinbolagen att blanda i soppan sänker inte bara oktantalet, det är ohälsosamt för bränslesystemet också. Speciellt vid förvaring verkar det som. Nu kör vi dock Patonen på 102 oktan från VP Fuels, d.v.s. riktig racingsoppa,så jag lutar nog ändå mer åt en usel underleverantör som Dellorto använt sig av ... /BG

 

[bg]

"Ömsom vin, ömsom vatten" -rapport från Classic på Anderstorp.

Trots 30-gradig värme och avsaknad av moln på himmeln under EM-deltävlingen i Classic Racing på Anderstorp i helgen så bjöd helgen på en hel del vatten. Åtminstone om man relaterar till det gamla ordspråket "Ömsom vin, ömsom vatten".

Scandinavian Raceway som banan i Anderstorp egentligen heter är den enda svenska bana som kan sägas hålla internationell standard när det gäller längd och bansträckning. Det betyder 4025 meter och förhållandevis snabba kurvor. Något som borde passa vår Paton som en hand i handsken. Byggd och injusterad som den är för de snabba och svepande kurvorna på Isle of Mans landsvägsbana.

FOTO: Joacim Cruus
Dessvärre blev det bara 5 varv på det första passet under fredagens fria träning innan något allvarligt inträffade. Jag befann mig på flygrakan och hade nyss stoppat i sexans växel och såg hur varvräknarnålen stadigt klättrade mot 10500 rpm när det plötsligt kändes hur hojen gick ner på en cylinder. Ingen förvarning genom något missljud eller att den gick annorlunda fick jag utan det kom som en blixt från klar himmel. Jag drog in kopplingen och rullade ner mot banänden men inget verkade gå tungt inne i motorn utan den lade sig tryggt på tomgångsvarv. Några andra tecken på allvarliga fel varken hördes eller sågs och därför linkade jag in i depån i sakta mak i tron att felet skulle vara lätt avhjälpt. En hoppad tändhatt eller något nytt strul med bränsletillförseln kanske?

Efter felsökning visade det sig att motorn helt saknade kompression på vänster cylinder. Hojen har bara gått 2 timmar och 35 minuter sedan leverans och även om inga garantier finns för racing beslöt vi oss för att skicka hela motorpaketet till fabriken i Italien istället för att börja riva i eländet själva. Något fabrikationsfel torde det vara. Men eftersom inget går tungt eller låter konstigt invändigt gissar vi snarare på hål i en kolv än problem med ventilmekanismen som annars kanske borde vara en trolig orsak. Nåväl det viktigaste är nu att vi får en förklaring, inte bara vad som skett utan framföra allt varför. Allt för att kunna undvika liknade missöde igen. Byggkvaliteten ger intryck av att vara sällsynt gedigen men fel kan bevisligen uppstå ändå. Om den hinner bli klar till årsracet på Linköping första helgen i augusti står skrivet i stjärnorna, men brevväxlingen med gubbarna på Paton nere i Italien är åtminstone redan igång.

Martebo MR02:an, d.v.s. den av Magnus Martebo egenhändigt konstruerade och byggda Supermonon som jag också fokuserar på under den här säsongen gick starkt motormässigt hela helgen. Dock uppenbarade sig en brist chassimässigt i Anderstorps snabba bankade kurvor. Bakhjulet tenderade att börja studsa iväg när jag försökte gå hårt in i dessa kurvor med påföljden att jag inte kunde hålla spåret och därför inte kunde köra så hårt som jag behövde i böjarna. Det nätta chassit och den låga vikten på ca 130 kg inbjuder ju annars till just höga kurvhastigheter. Ett samtal till min fjädringsguru, Jocke Jansson på FJ Racing under fredagskvällen, gav en del värdefull input och hans förslag att bl.a. testa en mjukare fjäder och lite annat hokus pokus kurerade en del av bekymren. Högst upp på listan över förbättringsåtgärder blir emellertid att Jocke ska få upp fjäderbenet till sig för en översyn och få hela paketet att matcha hojen låga vikt och min körstil. En andraplats mäktade jag dock i alla fall till sist med i lördagsracet efter att ha rett ut två situationer där jag var på väg att bli omkörd av bakhjulet. Till söndagens race hade vi planerat att testa ett annat fabrikat på däck som jag tror borde underlätta fjädringens arbete men av detta blev intet. Redan på väg till startplattan drabbades jag nämligen av något som Hondas racingavdelning, HRC, förmodligen skulle definiera som ett "minor electrical failure". De exakta skadorna är i skrivande stund okända men den kommande månaden till nästa tävling får med andra ord ägnas åt en motorrenovering. Hoppas Magnus hinner klart till dess.

Thomas Sandström hade haft vänligheten att låna ut sin otroligt vackra Ducati TT1 åt mig under helgen. Det är en hoj jag fick äran att styra under några tävlingar för ett par år sedan men sedan dess hade motorn hade varit i Italien för trimning. Något stämde dock inte i konfigurationen och effekten var långt ifrån vad vi hoppades på. Kul att köra är den dock och förhoppningsvis har Thomas hittat de förlorade hästarna och återbördat dem till stallet inför Linköpingstävlingen här näst.

När alla fyrtaktarna strulade i en eller annan form under helgen så var det väl tur att Bynanders Motormuseum även lånat ut sin Yamaha TZ250-78 åt mig i helgen. Den gick som ett skott hela helgen utan att missa en takt. Reglerna i EM tillåter att 350cc-hojar får tävla i samma klass som 250 vilket innebar att jag hade några roliga fighter med en handfull engelsmän på TZ350r. Min effektsvagare maskin räckte inte riktigt till på de långa rakorna men jag lyckades bärga en 3:e och en 2:a plats till slut. Ska man åka problemfritt är det tydligen 2-takt man ska välja...

På torsdag är det dags för nästa tävling. Denna gång 10-timmars endurance på norska Rudskogen-banan där Kristoffer, Lasse och jag ska försöka lotsa en splitter ny Aprilia RSV4:a i mål. Jag räknar med träningsvärk de efterföljande dagarna...

På återhörande!
/Björn

 

[Ryddarn]

Tack! Körmässigt funkade dina hållna tummar fint.

Tummarna är alltid redo när du behöver!
Kul att det trots allt strul gick så bra.

 

[bg]

54-årsracet

Det är en ganska intensiv tävlingsperiod just nu och jag kör mer racerbana än vad jag hunnit med att avrapportera den senaste månaden.


Bildtext: Tätt i täten...
Foto: Dan Stenberg

Helgen som gick var det 54-årsracet på Sviestadbanan i Linköping. Jag var anmäld i fyra klasser men de tekniska bekymren började redan på fredagen. Ingemar hade dammat av sin Seeley G50 som ersättare i 500cc-klassen för Patonen som är kvar på fabriken i Italien för renovering efter haveriet på Anderstorp i början på juli. Trots att G50-motorn gått igång så fint på gårdsplanen dagen innan avresan till tävlingen så vägrade den starta till fredagsträningen. Felet lokaliserades till en havererad tändspole och utan reservdelar var det bara att kasta in handduken i 500cc-klassen.

Nästa maskin ner för räkning var Sandströms vackra Ducati TT1. Den hade en nybyggd motor som fått handpåläggning av en välrenommerad italiensk trimmare. Den kändes fin under fredagens friträning men på första kvalet kom jag bara två varv innan det skramlade till. Efter obduktion visade den sig ha tappat avgasventiltallriken på främre cylindern. Skador på topp och cylinder och färdigkört för resten av helgen även med denna.

Bynanders Yamaha TZ250 gick i vanlig ordning som ett troll och renderade både i polepositon och heatseger i lördagsracet. Inför söndagsracet havererade dock en kolvring och så var den sagan all.

Helgens största glädjeämne för egen del blev istället Supermono-klassen. Magnus hade fått ordning på sin Martebo MR02:a efter driftstörningen på Anderstorp. Dessutom hade Jocke Jansson på FJ racing svingat sitt magiska trollspö över bakstötdämparen och problemen med det okontrollerat studsande bakhjulet från Anderstorp och Våler-tävlingarna var nu som bortblåst. Tidsträningarna gav visserligen bara en 4:e startposition i den hårda konkurrensen men känslan i chassit som vi saknat tidigare under säsongen fanns nu äntligen där.

Efter en bra start hade jag en hård kamp med Max Eriksson på sin höghjuling och Mattias Jansson på sin Moto 3:a. Kampen varade ända tills Max fick ett framhjulssläpp när han låg i bakhasorna på mig i högfartskurvan ut på start och mål vilket resulterade i en riktig dunderkrasch. Turligt nog utan personskador men hans Honda var tyvärr uträknad för resten av helgen. I mina ansträngningar att hålla undan för bakomvarande visade det sig i efterhand att jag hade lyckats slå till med ett nytt officiellt banrekord för supermono som lydde på 59:7. Kul!

Söndagens heat i Supermono-klassen borde kanske ha blivit en "walk in the park" med Max uträknad men istället hade Mattias fått upp ännu bättre fart och höll så när på att snuva mig på segern i näst sista böj. Jag lyckades dock hålla undan och helgen kunde till slut sammanfattas med tre segrar av tre möjliga i de tävlingar som jag trots allt kom till start i. Som grädde på moset blev det en putsning av banrekordet med ytterligare ett par hundradelar i söndagsracet.

Även om Martebon chassimässigt aldrig betett sig bättre än vad den gör nu finns det fortfarande en hel del vi kan göra för att få den ännu mer lättkörd. När nu fjädringen fungerar som den ska siktar vi in oss på att få till en bättre förarergonomi och framförallt hantera den kraftiga motorbromsen som den 730cc stora stånkan genererar. Vi får se hur långt vi hinner till nästa tävling på Gälleråsen i Karlskoga i slutet på Augusti.

Efter att ha varit hemma och vänt för tre dagars lönearbete drar jag i eftermiddag till Mantorp Park för den 5:e deltävlingen i Svenska Endurance Cupen. De två senaste tävlingarna har kantats av elektronikstrul på vår Aprilia RSV4:a Vi vill gärna tro att Kristoffer och Treble´s MC-service nu äntligen lyckats lösa problemen men för säkerhets skull har Kristoffer med en reservhoj till tävlingarna på fredag. Fortsättning följer...

På återhörande!
/Björn

 

[bg]

Speed Art Design i Mariestad

De tre senaste veckorna har spenderats i Karlstad, Stockholm respektive Skövde. Allt i MC-körningens tecken men nu är jag åtminstone hemma på en blixtvisit under ett dygn för att tömma brevlådan, klippa lite gräs och packa om. Imorgon bär det av till Italien för Benelli-körning.

Sedan jag var aktiv här senast har jag hunnit avsluta racingsäsongen genom sista deltävlingen i Supermonocupen och classic på Gälleråsen. En hel del slutsatser har kunnat dras av årets säsong som vi tar med oss inför vintern. Mest otippat var att jag råkade bli nordisk mästare i en klass jag egentligen inte ens var anmäld i. Jag får återkomma till denna dråpliga historia i någon slags säsongssammanfattning längre fram i höst.

Nu nöjer jag mig med att tacka arrangör och publik för den fina uppslutningen i Mariestad förra helgen. Jag var inbjuden dit som föreläsare under tvådagarsarrangemanget Speed Art Design. Det är ett event som återkommer vart tredje år och som innebär att hela innerstaden stängs av för utställningar och uppvisningar av bilar, mc, båtar och flygplan. Dessutom är det massor av konstnärer som skulptörer, tecknare och målare, bildesigners etc. som ställer ut på temat motorkonst. Invigningstalare 2019 var Volvos VD och koncernchef Martin Lundstedt och besöksantalet beräknades till runt 35000 besökare över de båda dagarna. Tack vare fin marknadsföring, inte minst genom att ett helt uppslag avsatts för en intervju med mig i evenemangstidningen, var det fullsatt i Stora teatern under mitt föredrag på lördagseftermiddagen. En häftig upplevelse!

På återhörande!
/Björn