Racestrategi
Satt och kollade filmen från Sr. racet som finns på youtube. Började fundera lite över hur man lägger upp ett sånt här race. Känns ju som att det är betydligt mer krävande både mentalt och fysiskt än att harva runt på ex. Gelleråsen.
Jag kommer att tänka på löpning som referens. Kortdistanslöpare ger ju gärnet från start till mål medan långdistans kräver mer förberedelse. Man lägger upp en strategi för vad som verkar vara bäst. Ta det lugnt i början och ösa på slutet eller hålla något slags jämnhögt tempo.
Så. Hur gör man som förare på IOM? Ger man gärnet hela vägen eller "safe:ar" man i början för att ta fram det lilla extra på sista varvet?
Tjena Olof!
Det är en intressant fundering du kommer med här. Jag klurade själv över samma sak när jag höll på med mina förberedelser under förra vintern. Det korta svaret på frågan om racestrategi skulle kunna bli något i stil med; rulla ut hojen på startlinjen, överlämna ditt öde i gudarnas händer genom en kort bön, blunda med ett öga, lägg i 1:an, vrid gasrullen i botten och dumpa sen kopplingen när du väl får klappen på axeln som signal på att tävlingen börjat för din del...
Det mer seriösa svaret får nog tyvärr bli att det är ungefär lika lätt att svara på som att svara på vilken strategi man ska använda sig av för att vinna ett parti schack.
Med enbart tre tävlingstarter på meritlistan (varav jag nått mållinjen i blott ett race...
) så vore det förmätet att påstå att jag vet allt om racestrategin på The Mountain Course men vissa slutsatser har jag trots allt dragit.
Jag har nämnt det förut men det tål att poängteras; Tävlingarna på Isle of Man liknar inget annat du kan uppleva någon annanstans världen och strategin skiljer sig därför åt i jämförelse med allt annat, även om det finns vissa likheter med framförallt endurance.
Ett axplock av saker som du måste ta hänsyn till när du lägger upp din racestrategi för dagen där borta och som jag kan plocka fritt ur minnet här och nu är:
1) Tävlingens längd - i stort sett alla tävlingar körs mellan 3 och 6 varv beroende på klass, vilket resulterar i en racetid på mellan en och två timmar grovt räknat.
2) Banans längd med allt vad det innebär i varierande väderlek genom olika sektioner, däckval m.m.
3) Depåstrategi - alla måste tanka minst en gång men vad vill du mer hinna fixa i form av visir-, däckbyte m.m. under den minut som ett depåstopp brukar ta?
4) Intervallstarten, en och en med 10 sekunders mellanrum, innebär att du är hänvisad till din egen förmåga att jaga på dig själv och hålla tempot uppe under hela tävlingen, men din startposition har självklart viss betydelse för i hur mycket trafik du kommer hamna i ute på banan och om den kommer vara snabbare eller långsammare.
5) Dina personliga styrkor och svagheter som förare i kombination med din fysiska och mentala uthållighet över tid.
Merparten av uppräknade saker varierar dessutom inte bara från dag, utan kan plötsligt förändras under tävlingens gång. När min styrdämpare gick sönder i newcomerstävlingen resulterade det exempelvis i ett oplanerat depå/tankstopp efter första varvet istället för som planerat efter två varv, vilket alltså även ställer krav på drillad depåpersonal. En ständigt föränderlig strategifaktor är väderleken som skiftar med blixtens hastighet på ön och som kan ge dig utrymme att ladda hårt på torra vägar under första varvet, för att sen tvinga dig att halka omkring i väta i touringtempo mot slutet av racet, vilket är mindre fysiskt påfrestande men nog så koncentrationskrävande.
När jag gjorde min rekognosceringstur till Isle of Man i mars förra året fick jag reda på att man haft en del problem genom åren med oerfarna förare som enbart haft erfarenhet av vanlig nationell road racing. Detta eftersom många nationella mästerskap inte har race som varar mer än 20-25 minuter. Vissa av dessa förare har helt enkelt saknat körkondition. Den som känner sin kropp vet att fysisk trötthet får omedelbara återverkningar på den mentala skärpan och i de farter och med de med de marginaler som råder på Isle of Man, så finns det helt enkelt inget utrymme för misstag eller felbedömningar. Här i ligger mycket av skönheten i tävlingsformen, samtidigt som man aldrig någonsin får glömma bort konsekvensen av en utebliven eller felaktig reaktion.
Därför sågs det det som mycket positivt om man hade erfarenhet av endurance-racing då det precis som på IoM krävs körkondition över tid och där även depåstoppen innefattas i den slutgiltiga racetiden. Det gäller med andra ord att köra så fort som möjligt över hela racedistansen. Du har ingen glädje av ett fantastiskt slutvarv om du kört långsammare än din maximala förmåga i början på racet. Lika lite som att ditt resultat gynnas av att att du kör slut på dig under första varvet för att sedan köra avsevärt långsammare. Det borde kunna jämföras med en 5-mil på längdskidor. Även om denna sport kräver ännu mer flås så är nog strategin delvis liknande. Där handlar det om att hitta ett jämnt tempo och känna sin förmåga så att du hela tiden kan ligga på max i relation till hur din fysiska status förändras upp och ner över loppet. Skillnaden mot längdskidåkningen blir väl i så fall att i real roadracing har du inte råd att någonsin "koppla bort hjärnan" och att låta kroppen trumma på på egen hand, eftersom du hela tiden måste tänka 3-4 svängar/svårigheter framåt i en hastighet av ett par hundra kilometer i timmen...
Själv fick jag värdefull hjälp med att etablera rätt tankemönster av den snabbaste svensken runt ön genom tiderna, Mats Nilsson. Han flög över från Sverige till IoM på eget initiativ och på egen bekostnad under träningsveckan, i ambitionen att visa mig lite spår runt banan. Efter ett par varv i hans hyrbil fick jag dock ett kvitto på att allt arbete jag lagt ner under vintern på att memorera banan inte varit förgäves. Han tyckte inte att han hade så mycket mer att lära ut beträffande grunderna i förhållande till de varvtiderna jag gjorde vid den tidpunkten. Man ska dock vara ödmjukt medveten om att bankänndomen inte är något statiskt runt The Mountain Course. I takt med att varvtiderna sjunker stöter man hela tiden på nya problem att hantera, och själv fascinerades jag över hur banan kunde upplevas så annorlunda efterhand som mitt tempo ökade. Mats främsta bidrag blev istället att dela med sig av den "racecraft" han samlat på sig under sina 4 säsonger på ön. Saker som man inte kan läsa sig till utan som bara uppdagas genom erfarenhet.
Till skillnad mot vad vissa tenderar att framhäva så handlar ett bra resultat på Isle of Man alltså inte enbart om att vara innehavare av ett par gigantiska pungkulor. Även om det tveklöst är den enskilt viktigaste faktorn (jag vill ju inte medverka till att döda alla myter kring ön
)! "Racesmartness" och flexibilitet nog att ompröva nyss fattade beslut utan att det resulterar i tvekan, är emellertid fina exempel på bra komplement.
På återhörande!
/Björn