Comeback!
Eftersom blixten sedan några dygn slagit ut allt vad telefon, internet och TV heter där hemma, så har jag nu tagit mig in till jobbet för att tota ihop en snabb resumé av min smygcomeback på roadracingbanan...
Efter att varken ha tävlat eller kört någon reguljär träning på ganska exakt 10½ månad bestämde jag mig med kort varsel för att ställa upp i classic-racen på Scandinavien Raceway i Anderstorp helgen 13-14 juli. Den utlösande faktorn var att jag hade fått besked från läkarhåll några veckor tidigare som gav vid handen att min trasiga vänsterfot läkt ihop så pass att faran för steloperation var över. Eftersom jag sannolikt kommer att tvingas leva med samma vänsterfot även återstoden av mitt liv hade jag lovat mig själv att verkligen försöka ge den så goda förutsättningar som möjligt för att bli så bra som möjligt. Därför har jag medvetet hållit mig borta från alla racerbanor under hela våren och försommaren. Frestelsen blir lätt för stor annars...
Men nu var det alltså dags!
Fördelen med att göra comeback på den Seeley G50 som Ingemar så snällt ställer till mitt förfogande var, förutom att det är en fantastiskt rolig hoj att köra, att den precis som på alla andra gamla engelska stånkor från den här tidsepoken har högerväxel. Min vänsterfot passar inte i en roadracing-stövel för tillfället. Jag tvingas nämligen bygga upp runt anklarna med skumgummi för att tryckavlasta de skruvskallar som petar ut under huden och som gör framförallt ytterankeln väldigt tryckkänslig. Efter att ha madrasserat vänster fotled passar den inte i något annat än en MC-stövel av crossmodell, men tack vare högerväxeln så besvärar inte den nedsatta rörligheten i vänsterfoten särskilt mycket i sadeln på Seeleyn.
För att skaka av mig den värsta ringrosten hade jag stämt träff med min danske kompis Kristoffer som välvilligt lånade ut sin Triumph 675:a på Knutstorp där Sydskånes MC hade bandag under torsdagen före. Tre stycken 20-minuterspass blev det för min del, men det var ganska lagom efter att inte ha kört i något som kan liknas vid racingtempo på länge. Med reservation för att växlandet krävde extra mycket koncentration så tyckte jag själv att jag hittade någorlunda runt banan. På torsdagskvällen fortsatte jag upp till Anderstorp där resten av teamet redan hade slagit upp lägret i depån när jag anlände.
Fredagen ägnades åt friträningar och jag kom successivt in i körningen under dagen. Allt eftersom kunde jag slipa bort den värsta mutterkörningen genom Anderstorps långa svepande kurvor och ersätta den med runda, mjuka racelinjer istället. På tidsträningen under lördagsförmiddagen lyckades jag köra till mig en andra plats efter hårdkörande norrmannen Anders Helgerud som gränslade en fyrcylindrig Honda.
Genom karusellen på Seeleyn...
När starten gick i racet några timmar senare samma dag lös ringrosten igenom och jag gjorde en medioker start. Efter att ha varit nere på någonstans runt femteplats in i södra kurvan, fick jag istället slipstreama förbi de närmaste konkurrenterna på den efterföljande flygrakan. Seeleyn jag kör är blott encylindrig och med sina 53,5 hästkrafter på bakhjulet lär den enligt uppgift sakna 10-15 hästar mot de vassaste fyrcylindiga Hondorna, men Seeleyns mindre frontarea och den lägre vikten gör att maskinerna ändå är relativt likvärdiga. Det Hondorna vinner i acceleration ut ur kurvorna kan jag oftast ta igen i inbromsningarna. Efter något varv hade jag lyckats ta mig upp i täten men jag var hela tiden hårt ansatt av framför allt Anders Helgerud som låg hack i häl. Helgerud har haft framskjutna placeringar i Pro Superbike med sin BMW S1000RR när den klassen var som störst i Sverige för ett par år sedan och han har en vägvinnande aggressiv körstil som ser ut att passa Hondan bra. Tyvärr fick Helgerud en highsider som slängde av honom i GP-kurvan när det bara var ett par varv kvar av racet vilket gjorde att jag fick lite andrum över mållinjen. Klas Eriksson kunde istället ta hand om andraplatsen på sin Drixton Honda och Lars Sandberg var trea på ännu en Seeley G50.
Det är alltid roligt att få stå överst på pallen och att få göra det efter snart ett års frånvaro var ännu roligare. Allra roligast för egen del var dock att jag (om jag är rätt underrättad) lyckades sätta ett nytt banrekord för Classic 500cc-klassen med varvtiden 1:49:4. Med tanke på att Seeleyn, som var privatföraralternativet i MotoGP i slutet på 60-talet, trots allt är så mycket basic-motorcykel det kan bli med en luftkyld stånka i ett rörramschassi som toppar strax över 200 km/h och som sladdar runt på 110mm-breda mönstrade däck, så tycker jag själv att det får anses som fullt godkänt på en så motorkrävande bana som Scandinavien Raceway.
På söndagsracet upprepade sig den usla starten trots att jag denna gång hade pole, men återigen kunde jag glida upp i spets efter ungefär halva inledningsvarvet. Denna gång släppte dock aldrig Helgerud taget utan låg som ett frimärke i mitt bakhjul under hela racet och över mållinjen skiljde det bara någon sekund om jag minns rätt. Tredjeplatsen la denna gång Örjan Sjöström beslag på med sin Rob North-Honda.
Överst på (last)pallen med Helgerud närmast kameran och Sjöström längst bort...
Kommande helg, 2-4 augusti, är det dags för årets största classic racing-evenemang i Sverige, nämligen Årsracet på Sviestadbanan i Linköping. Under tre dagar kommer det att tävlas med tävlingshojar från MC-tillverkare som många av dagens knuttar aldrig hört talas om men som alla har utgjort spjutspetsteknik vid sin tid. Extra roligt är dessutom att även den historiska racing inom Moto Cross, Speedway och Trial också gör upp i sina respektive mästerskap på samma arena eftersom Linköpings motorstadion rymmer alla dessa MC-dicipliner. Själv skulle jag tycka att det vore extra kul om några av trådens läsare tar tillfället i akt och tittar förbi och säger hej under någon av dagarna. Väl mött!
På återhörande!
/Björn
Men du får börja tävla med trecylindrigt, Kris kan berätta hur trevligt det är, så kanske hon uppskattar det mer!
Men ska du till Linköping http://www.mchk-racing.org/ http://årsracet.se/ så blir det inte så många cylindrar.
Som Kris skriver så har jag roat mig med att tävla på både Triumphs 955 och 675 Daytonor i den nordiska enduranceserien när den var som störst för en handfull år sedan. 675:an har dessutom det kanske bästa chassit jag upplevt på en fyrtaktshoj, med en fantastisk känsla för framhjulet genom svängarna (dock lite på bekostnad av stabiliteten under hård inbromsning). På en högfartsbana som The Mountain Course runt Isle of Man, med alla sina snabba svängar, tror jag att Trajjan skulle kunna vara ett synnerligen giftigt vapen.
