...reserapport från IoM, våren 2014
Tiden rusar iväg så här års när det börjar dra ihop sig till RR-säsong. Tur att ni läsare är tålmodiga och håller igång verksamheten på egen hand genom att posta intressanta och relevanta Isle of Man-notiser när ni snubblar över sådant som passar in här i tråden. Själv har jag tyvärr inte hunnit ägna Sporthoj.com särskilt mycket uppmärksamhet de senaste veckorna men idag är jag ledig och tänkte därför ge er en uppdatering på hur rekognoseringsturen till IoM för några veckor sedan förflöt.
Jag och min finske vän Tuukka Korhonen, som vid det här laget genomfört 3 Manx GP och som därför känner sig mogen att ta klivet upp i TT nu i vår, sammanstrålade på Arlanda onsdagen den 12 mars. Därifrån bar det av till Gatwick i London för en omlasting till planet som skulle ta oss över till Ön (med stor begynnelsebokstav och i bestämd form
)
Flygningen till Isle of Mans flygplats utanför Castetown i sydöstra hörnet tar ungefär en timme från London men vid ankomst låg det ett tjockt molntäcke över flygplatsen som tyvärr förhindrade landningen. Efter att ha cirklat över IoM under en timmes tid, vilket i och för sig gav en fin överblick över resten av ön som var så gott som molnfri, bestämde piloten sig för att flyga tillbaka oss till Liverpool 20 minuter bort. Där spenderade vi sedan 4 timmar på plattan sittandes i planet i väntan på att molnen skulle lätta innan flygbolaget gav upp och inkvarterade oss på ett Beatlesinfluerat hotell i anslutning till John Lennon Airport. Tuukka berättade att han flugit 4 gånger till IoM i sitt liv och detta var andra gången han råkat ut för samma sak och fått vända tillbaka för övernattning i England. Vi garvade gott åt öns välkomnande och dess väder som bitvis skulle kunna vara som taget ur Sagan om ringen-berättelserna. Vi var trots allt i trygg förvissning om att vi ändå skulle ha tillräckligt med tid över på ön till våra aktiviteter så länge det inte blev mer än ett dygns försening.
Nästa morgon låg dimman tät över hela Storbritannien med inställda avgångar i bl.a. London enligt morgonnyheterna på TV. Vid lunchtid kunde vi dock sätta ner landningsställen på Isle of Man och kvittera ut vår hyrbil. Vi åkte direkt till det bokade hotellet och checkade in eftersom vi inte haft möjlighet att meddela oss med dem tidigare. I receptionen bara log de åt vår sena ankomst (de är vana vid vädrets spratt) och visade anteckningen de gjort i hotell-liggaren. Där stod kort och gott "Might arrive tomorrow". En rätt avspänd och skön atmosfär på den där ön eller hur?
Tuukka provligger hotellsängen av klassiskt brittiskt snitt
Efter att ha provlegat sängarna gav vi oss ut på de första varven runt banan i vår hyrda Ford Focus. Vi hann dock bara ett par omsorgsfulla varv innan mörkret lägrade sig över ön. Tillbaka på hotellet var det mexikansk afton och för 10 pund per person fick vi både förrätt och huvudrätt samt varsin valfri mexikansk öl. Prisvärt och självklart valde jag en Corona som jag alltid brukar göra när jag måste dricka mexikanskt (egentligen föredrar jag mörkare öl) eftersom de sponsrade Pierfrancesco Chili och Corona-Suzuki i början på 2000-talet. Att sponsra Road Racing ska löna sig!
Fredagen ägande vi åt mängdträning runt banan. Jag minns inte exakt hur många varv det blev men 6-7 stycken kan det nog ha blivit. Dessutom hann vi med att mitt på dagen besöka Manx GP-organisationen, som i likhet med t.ex. Vasaloppsorganisatörerna här i Sverige, bedriver sin verksamhet året runt. De har sin byggnad i depåområdet i huvudstaden Douglas. Efter att ha fått de senaste nyheterna och beskedet att man har fler anmälningar än någonsin till årets MGP fortsatte vi färden runt banan. Både jag och Tuukka har valt att tävla på Honda CBR600
r och det gjorde att vi kunde utbyta erfarenheter om lämpliga växelval m.m. Tuukka har dock till skillnad mot mig kostat på sig en tätstegad Nova-växellåda inför sin Tourist Trophy-debut i vår. En sån lär dock kosta runt 3000 pund och den utgiften finns det inte utrymme för i vår för egen del. Vi får väl se vad budgeten inför 2015 tillåter.
Ön är full av racinghistoriska minnesmärken och här har vi klivit ur bilen för att promenera igenom kurvkomplexet "Guthries memorial" i jakten på idealspåret. Under avdelningen "livsviktigt racinghistoriskt vetande" kan rapporteras att ett likadant minnesmärke är rest till Jimmys ära vid Sachsenring där han omkom 1937
Under lördagen fick vi möjlighet att träffa John Barton från TT-organisatörerna. Han är en av dem som har till uppgift att hjälpa nytillkomna förare att hitta runt banan och han följde med oss ett varv i vår hyrbil. Ett varv som gav mig uppslag på hur jag skulle kunna tackla ett par kurvor lite annorlunda och kanske prova en högre växel genom Ballagarey och vid Alpine cottage. På lördagkvällen var vi inbjudna att hälsa på familjen Taubman som är Isle of Man-bor och driver TT-team. Fixstjärnan Cameron Donald har kört deras Supertwin med goda resultat i de senaste årens TT. Mick och John har dessutom en CBR600 i teamet och jag fick många värdefulla tips på hur man ska preparera en sådan på bästa vis.
Mick var snäll och lät mig ta några spionfoton på hans TT-tank.
Under söndagen gjorde vi ett besök i Taubmans TT-garage och vi fick bl.a. lite tips om lämpliga tankmodifieringar. De flesta standardtankar rymmer inte tillräckligt med bensin för att ta en sporthoj på fullgas två varv runt The Mountain Course vilket innebär att varje modell kräver sina modifieringar. Turligt nog har Hondan en av de rymligare tankarna och genom att svetsa om tankhalsen får man de extra deciliter som behövs för att slippa tanka efter varje varv. Dessutom hann vi med ett stop vid Jurby under söndagseftermiddagen. Där är öns enda permanentbana belägen och där pågick vårträningen för fullt. John Barton var där och höll på att köra in sin nya Supertwin baserad på en Kawasaki ER-6 som han ska tävla med i årets TT.
Manxbon John Barton har varvat banan med ett snitt på över 120 MPH i Senior men har med ålderns rätt övergivit 1000cc till förmån för den lite mer lätthanterliga Supertwinen.
Söndagen var hemresedag men Tuukka hade bokat in ett möte under förmiddagen med Paul Philips som är en av de högsta cheferna inom TT-organisationen. Återigen medvetandegjordes skillnaden i synen på motorsport på Isle of Man i jämförelse med i Sverige. Paul hade sitt kontor på ekonomidepartementet i regeringsbyggnaden i centrala Douglas och som svensk racerförare är man ju inte riktigt van att vistas i sådana miljöer i motorsportsangelägenheter. En smula surrealistisk känsla minst sagt, men icke desto mindre angenämt! Paul kunde bekräfta att Tuukka kunde förvänta sig starttillstånd i vårens TT-tävlingar. Beskeden skickades nämligen ut till de anmälda förarna under samma vecka som vi besökte Isle of Man och då anmälningarna var betydligt fler än de 100 som skulle släppas ut på träning skulle man tyvärr tvingas att avslå flera ansökningar. Om jag minns rätt så berättade Paul dessutom att av de 100 man som släpps ut till träning så skulle bara de 70 snabbaste tillåtas starta i tävlingen så det gäller att göra bra ifrån sig redan under träningsveckan. Paul bekräftade att det successivt skett en markant standardhöjning på startfälten de senaste 5-6 åren i takt med att inte minst youtube gett landsvägsracingen på IoM ett genomslag av sällan skådat slag bland både förare och publik.
Kalendern med årets större motorsportsevenemang på Isle of Man, anslagen på huvudgatan Glencruchery Road nedanför Grand Stand i huvudstaden Douglas. Varför kan vår riksdag inte besluta om en liknande tavla på Sveavägen i Stockholm?
På återhörande!
/Björn
