Rekognoseringsresan till IoM.
Dags att dela med mig av upplevelserna från min rekognoseringsresa till Isle of Man som jag kom hem ifrån under förra helgen.
Som jag nämnde i ett inlägg när jag satt och väntade på Landvetter flygplats inför utresan, så hade Amsterdams flygplats drabbats av ett strömavbrott i kollosalformat, något som kullkastade mina resplaner eftersom jag skulle missa mitt anslutningsflyg från Amsterdam. Nu löste det sig galant ändå och jag fick istället flyga direkt från Göteborg till Manchester och sedan vidare till Isle of Man. Eftersom det inte går så många flyg till IoM så är det inte osannolikt att man tvingas övernatta på brittiska fastlandet när man blir försenad på detta sätt. Jag hade emellertid tur denna gång och kunde landa redan samma kväll på Ronaldsway Airport som flygplatsen heter (belägen på södra delen av IoM).
Det är en lika överväldigande upplevelse varje gång man kommer till IoM där racingen genomsyrar det mesta. Jag har visserligen gjort en handfull rekognoseringsresor vid det här laget (vid sidan om deltagandet i Manx GP 2012 och 2014) och tycker mig fått en hygglig inblick i hur saker fungerar där borta. Men känslan av spänd förväntan är fortfarande den samma varje gång jag kommer dit.
Efter att ha hämtat ut en luggsliten Nissan Micra på hyrfirman Athol cars styrde jag kosan upp mot huvudstaden Douglas där jag skulle vara inneboende hos mina vänner Liz och John. Klockan var strax innan midnatt när jag klev över tröskeln men det blev ett kärt återseende. Eftersom jag åkt direkt till Landvetter efter att ha slutat nattpasset på jobbet samma morgon, hade jag varit vaken i över 36 timmar och blev av förklarliga skäl inte alltför långvarig innan jag stupade i säng.
Starka vindar och snö på marken in i den beryktade Verandah-krurvan med 4 apex att hålla ordning på. Tas fullt på femmans växel med en supersport eller superbike-hoj...
Följande dag var det visserligen starka vindar över bergsetappen av det sex mil långa banvarvet men sikten var bra och jag satsade därför på kvantitet och han avverka 5 varv. Sträckningen av The Mountain Course eller (TT-course som vissa säger) har visserligen varit den samma sedan 1911 men beläggning m.m. är i ständig förvandling och det kan inte understrykas hur mycket tid som måste läggas ner för att känna sig bekväm med vägbanans alla cambervinklar, knutor och gropar. Nytt för i år är bl.a. omasfalteringen av Keppel Gate- kurvorna.
Dagen efter fick jag stifta bekantskap med den Supertwin hoj jag ska köra i årets TT för DP Coldplaning/TC Racing-teamet i teamchefen Mick Charnocks garage. Hojen såg till det yttre väldigt välbyggd ut och Mick berättade att det mesta var nytt invändigt i motorn. Den saknar visserligen 10-15 hästar på bakhjulet i jämförelse med de värsta Supertwin-motorerna men kommer förhoppningsvis att ge mig problemfria varv på banan i sommar och utgör dessutom en livlina till en extra TT-start om min egen Honda CBR600 skulle råka gå sönder bortom all räddning innan tävlingsveckan infaller.
Milky gör tummen upp efter vårt varv i hyrbilen...
Måndagen den 30 april mötte jag upp Richard "Milky" Quayle vid grandstand för att få ett guidat varv med denne mytomspunne herre. Milky är infödd Manx-bo och en av få som faktiskt lyckats vinna en TT-tävling (i Lightweigt 400cc vilket skedde 2002). För den breda allmänheten är han dock mest känd för sin krasch på en GSXR1000 året efter i Ballaspur-vänstern när han kom för nära gräsbanken med axeln och slets av hojen som ett resultat av detta. Kraschen har vevats ett antal gånger i olika tv- och filminslag och var slutpunkten för Milkys karriär. Richard jobbar numera som förarrepresentant i TT-organisationen och hjälper bl.a. rookies som mig själv att hitta runt snabbaste vägen runt banan. Milky var fullständigt besjälad av uppgiften och det blev många anekdoter och en hel del skratt.
https://www.youtube.com/watch?v=-Nzq2GorVH4
Milky och jag hade kort sagt en givande förmiddag innan jag bjöds på en fantastisk middag hos svenskättade Eva och hennes make Dave som är bofasta på Isle of Man sedan ett antal år tillbaka och som jag lärt känna under mina vistelser där borta. Timmen blev sen innan vi jag lämnade deras bostad på södra delen av ön och när jag ändå var själv på vägarna mitt i natten passade jag på att lägga ytterligare ett varv runt banan. Nattkörningar är ett gammalt klassiskt knep som använts i alla tider för att lära känna Mountain Course. Fördelen är att man lättare ser ojämnheterna i strålkastarljuset och dessutom kan man utnyttja idealspåret på ett helt annat sätt eftersom man får förvarning från mötande bilars ljus på ett sätt som man inte får dagtid runt alla de blinda kurvorna.
Resten av veckan fortsatte i samma stil och sista dagen innan avresa unnade jag mig lite sightseeing i Peel på muséumet House of Manannan, där det pågick en utställning om Irländska TT-förare genom tiderna. Dunlop-dynastin är den mest kända så klart men även storheter som Phillip McCallen och Brian Reid har gjort avtryck i historieböckerna. Jag får säkert anledning att återkomma till en del av den "memorabilia" som fanns i montrarna där.
Norman Brown Jr körde Suzuki RG 500:an (till vänster på bilden) till seger i Senior vid sin TT-debut 1982. Han spåddes en lysande framtid och satte nytt absolut varvrekord på Mountain course året efter, bara för att ironiskt nog förolyckas några månader senare vid Storbritanniens GP på Silverstone, allmänt ansedd som en av de säkraste banorna vid den här tiden.
Nästa punkt på programmet i TT-förberedelserna är avresa i eftermiddag till Slovakia Ring i Slovakien där vi ska fortsätta med testerna av vår Honda CBR600RR som vi påbörjade i spanska Cartagena i mars.
På återhörande!
/Björn
P.S. Det finns fortfarande platser kvar på vårt direktchartrade flygplan från Arlanda till Isle of Man under TT i sommar för den som kan och vill. Det har dessutom ljusnat en hel del på boendefronten så den eller de som har behov av fasta väggar för att sova gott behöver bara höra av sig till Peter i den blå länken nedanför detta inlägg så inventerar han beståndet av sängar på ön. D.S.